Tillsätt en skolkommission över partigränserna som tar skolans problem på allvar. Det föreslår skoldebattören Per Kornhall.
Längst in i kaféet i det rostbruna nybygget vid pendeltågsstationen i Upplands Väsby, norr om Stockholm, sitter kommunens skolstrateg Per Kornhall och dricker sitt kaffe.
Det är här i det rostbruna huset som den kommunala gymnasieskolan med 300 elever håller till numera. Den tidigare stora kommunala gymnasiebyggnaden, byggd på 1970-talet, är sedan i höstas jämnad med marken. Bara var tredje elev i kommunen väljer i dag en gymnasieskola på hemmaplan.
Det är inte många dagar sedan Per Kornhall skrev under en debattartikel i Svenska Dagbladet mot vinster i skolan tillsammans med ett antal tunga professorer. De är, liksom han själv, med i Kungliga Vetenskapsakademiens kommitté för skolan. En kommitté som annars mest sysslar med naturvetenskapen i skolan.
Varför skrev ni debattartikeln?
– Jag var med när det gick upp för dessa professorer i naturvetenskapliga ämnen hur segregationen ökat samtidigt som resultaten försämrats i den svenska skolan. Det skedde under ett vetenskapligt symposium där forskare från bland annat USA och Finland lade fram fakta om sambandet mellan det unika svenska skolsystemet, de försämrade resultaten och den ökade segregeringen.
– De insåg att bara Chile har ett liknande system med skattefinansierade fristående skolor med rätt till vinstuttag.
Själv har han precis kommit med boken »Barnexperimentet — svensk skola i fritt fall«. En svidande vidräkning med de senaste decenniernas skolpolitik.
Vad är du så kritisk mot i den politik som förts?
– Kommunaliseringen och det fria skolvalet har tillsammans med systemet med elevpeng banat väg för den här katastrofala utvecklingen. Min grundläggande kritik är att dessa reformer genomförts utan att det funnits vetenskapliga belägg för att det skulle fungera. De har varit ideologiskt grundade.
Men är verkligen kommunaliseringen en av bovarna? Den kom bland annat till för att öka den lokala demokratin och flytta besluten närmare rektorer och lärare.
– Ja, sådan var retoriken. Men i praktiken är det kommunledningarna och friskolestyrelserna som fått makten. När det inte längre finns några regler att luta sig mot för hur resurserna ska fördelas så förlorar rektorer och lärare makt. Kommunaliseringen hade kanske kunnat fungera om kommunerna hade tagit sitt ansvar. Men det finns många exempel på hur lite vikt de lägger vid det statliga uppdraget.
Du är också kritisk mot elevpengen som följer elevens val av skola. Varför då?
– När skolorna tappar elever förlorar de också kontrollen över sin ekonomi och du får skolor med allt sämre kvalitet. Det blir specialpedagogen, läraren i svenska som andraspråk och biblioteksassistenten som ryker när skolan förlorar intäkter men fortfarande har kvar samma kostnader för lokaler och klasslärare. Det är grymt och cyniskt att låta marknadsmodeller få ett sådant genomslag i skolan.
Nu efterlyser du nationell samling kring skolan. Vad är det du vill egentligen?
– Jag vill ha en partiöverskridande skolkommission som förutsättningslöst analyserar skolans problem och föreslår lösningar.
Men hur ska det gå till? Det finns väl inga politiker som vill erkänna att man genomfört fel reformer.
– Det finns ett bra tillfälle nu. Politiker från alla partier har varit med och genomfört reformer som inte fungerat. Socialdemokraten Göran Persson drev igenom kommunaliseringen. De borgerliga partierna det fria skolvalet för att ta ett par exempel. Det är dags att sluta käbbla och i stället ta tag i problemen och dessutom lyssna på vad rektorer och lärare har att säga.
Kan man dra tillbaka en reform som det fria skolvalet? Skulle inte protesterna bli våldsamma?
– Jag är övertygad om att det går om man förklarar för väljarna vilka de negativa konsekvenserna av det fria skolvalet är för samhället som helhet. Jag tror att politikerna missbedömer stämningarna bland folk när de inte tror att det är möjligt. Jag upplever att de flesta, även de som använder sig av det fria skolvalet, är emot det. Man vill ha en sammanhållen skola.
Vill du återförstatliga skolan?
– Ja, jag tror inte att vi kan få till en likvärdig skola och bra lärarlöner om staten inte tar ett större ansvar. Till att börja med måste elevpengen bort. Ett öronmärkt statsbidrag riktat direkt till skolan bör införas. Till detta ska det vara knutet regler för hur pengarna ska användas. Staten kan också börja med att ta över skolor som inte når målen.
Skolinspektionen ska också bort, skriver du i din bok. Behövs den inte, den som är så nitisk?
– Nej, för in en regional nivå, typ de gamla länsskolnämnderna, som kan stödja rektorerna och hjälpa dem att utveckla sina skolor. En rapport från konsultföretaget McKinsey visar att det är i länder som har denna regionala nivå som man lyckas förbättra resultaten.
– Jag var på ett möte i Paris där de fick sig ett gott skratt när de fick höra att vi har en inspektion som åker runt och bara talar om vad som är dåligt i skolorna.
Men är inte du bara en konservativ typ som tror att allt var bättre förr?
– Det finns något bra i att vara konservativ. Att ta till vara det som man vet fungerar och inte på ett naivt sätt kasta sig ut i reformer som man inte vet effekterna av. Skolresultaten har till exempel aldrig varit så bra som under 1990-talet innan reformerna hade slagit igenom.
Du är skolstrateg i en borgerligt styrd kommun där cirka hälften av skolorna är fristående. Är det någon som sagt något om dina utspel?
– Nej, ingen har sagt något. På sin höjd har någon höjt på ögonbrynen. Och jag är inte emot de fristående skolorna som sådana. Det finns många bra fristående skolor.
Lever du som du lär i ditt arbete som kommunal skolstrateg?
– Jag är en del av det system vi har. Men jag jobbar hårt för att föra in kollegialt lärande och learning studies i kommunens skolor för att förbättra kvaliteten. Det är sätt att arbeta som det finns omfattande vetenskapligt stöd för.
Elisabet Rudhe