Män i förskolan möts alltjämt med skepsis. Tre förskollärare berättar om hur de hanterar förutfattade meningar bland föräldrar och personal.
"Jag vill inte sitta med ett barn i knät och vara vaksam"
Thomas Andreassonär 23 år och har just klarat av första terminen på förskollärarutbildningen. Han har arbetat ett par år i förskolan och han är helt övertygad om att han valt rätt utbildning. Men han vet också att han, i egenskap av manlig förskollärare, kan bli ifrågasatt. Första gången det gick upp för honom stod han och gungade några barn på förskolegården.
"Jag var ganska ny och vi hade inte hunnit presentera mig för alla föräldrar. När jag stod där och gungade märkte jag att det var några föräldrar som tittade misstänksamt på mig. Efter en stund gick de fram till mina kvinnliga kolleger och undrade vem jag var och vad jag gjorde där.
Jag blev chockad — nästan lite ledsen. Det fanns ju ingen anledning för dem att reagera som de gjorde. Jag minns att jag tänkte att det här kanske är något jag får leva med om jag vill arbeta i förskolan.
Samtidigt förstår jag de där föräldrarna. Även om det är ovanligt och det i de allra flesta fall handlar om fördomar, så har det ju skett övergrepp på barn. Och att jag förstår föräldrarnas oro visar att fördomarna finns hos mig också.
Men jag vill inte låta fördomarna vinna. Jag vill inte sitta med ett barn i knät och vara vaksam. Jag vill vara där för det barnet i den stunden. Fördomarna ska inte få ta över mitt sätt att tänka och utvecklas som förskollärare och i förlängningen mitt sätt att arbeta med barnen.
Jag tror att många killar drar sig för att bli förskollärare för att de riskerar att bli stämplade, det är ett starkare argument än dålig lön för att inte välja det här yrket.
Vi måste alla, även de kvinnliga förskollärarna, jobba för att få bort pedofilstämpeln. Det kan man inte göra själv. Fast kanske måste vi män vara beredda att stå ut med fördomarna för att de ska försvinna och inte låta bli att arbeta med det vi vill, bara för att det finns personer som inte tycker att män har på en förskola att göra. Om några år, när manliga förskollärare inte är så sällsynta, så har vi lyckats.
Det är nästan som en extra drivkraft. Inte nog med att jag får arbeta med det jag älskar, jag får också vara en del av den generation män som var med och kämpade för manliga förskollärare."
"Pedofildebatten hänger kvar"
David, vi kan kalla honom så för han vill vara anonym, har vikarierat och gjort praktik på förskolor och går nu på förskollärarutbildningen. Redan när han sökte till högskolan var han medveten om att han skulle kunna bli ifrågasatt för sitt yrkesval.
"Jag var beredd på att möta människor som är skeptiska till mitt val. Jag tänkte också att nu kommer folk att tänka annorlunda om mig. Pedofildebatten i USA på 1980-talet var stor och den hänger kvar.
Men det är inget man pratar om. Jag har varit på förskolor med manliga förskollärare men varken där eller på utbildningen är det här en fråga som diskuteras. Även om det är ett problem på ett professionellt plan så är det väldigt privat och tabubelagt att prata om. Det kan nog delvis bero på att övergrepp mot barn är så hemskt att man inte vill veta av det.
Det är ju också en svår sak att prata om. Pedofiler är de värsta, värsta i samhället. Som man i förskolan är det lätt att bli på sin vakt och försöka skydda sig.
Men visst måste vi kunna prata om det i arbetslaget och sätta av ordentligt med tid för det. Tyvärr finns det inte riktigt någon bra form för det.
Ta bara en sådan sak som humor. I mitt kompisgäng är det ganska högt i tak och vi har en humoristisk jargong som, även om den är helt oskyldig, skulle kunna uppfattas fel av utomstående. Numera har jag två konton på Facebook, ett som är öppet för kolleger och föräldrar och ett privat.
Det har hänt att jag tänkt på hur mitt arbete med barnen uppfattas av andra. Första gången jag bytte blöja på en flicka så ifrågasatte jag mig själv. Om någon annan ser mig nu – hur ser det ut? Har jag rätt förhållningssätt? Likadant med närheten till barnen – kan det tolkas fel om jag till exempel har ett barn i knät?
Jag försöker samtidigt att inte tänka så, för jag tror att min arbetsinsats blir sämre av det. Det blir ju också mycket sämre för barnen om jag anpassar mig och undviker saker. Jag riskerar alltid att bli anklagad så det är lika bra att tänka så lite som möjligt på det."
"Hur är det med blöjbyten, klarar du det?"
Fredrik Boström är 25 år. När han var klar grundskollärare var det svårt att hitta jobb så han kompletterade sin utbildning till förskollärare. Nu har han jobbat inom förskolan i tre år och ångrar inte sitt val. Han tycker att han för det mesta blir positivt bemött. En gång kände han sig dock ifrågasatt.
"Det var på en anställningsintervju som jag fick frågan: "Hur är det med blöjbyten, klarar du av det?". Först reagerade jag nog inte. Jag har tagit hand om mina syskonbarn så mycket, och allt som hör småbarn till är vardag för mig. Men sedan började jag tänka på det och då kändes det lite olustigt. Jag är säker på att jag aldrig hade fått den frågan om jag varit kvinna.
Ibland undrar folk varför jag vill jobba med barn men jag har aldrig tolkat det som att de är misstänksamma mot mig som man. Om någon tänker så kan jag bara säga att de har fel och att de inte känner mig och mina värderingar. Det finns män – och kvinnor – som utnyttjar barn och det är hemskt men man kan inte dra alla över en kam.
Men visst har jag känt någon gång när jag byter blöja på en flicka att det finns en risk att någon skulle kunna misstolka situationen. Men jag försöker se förbi det, jag vet ju att det inte gäller mig.
Det finns säkert män som avstår från att jobba med barn för att de inte vill riskera att bli anklagade och misstänkliggjorda. Men den största anledningen till att det är så få män i förskolan tror jag är lönen. Tre och ett halvt år på högskolan och så låg lön – det är det många som väljer bort.
Men jag vet inte heller om högre lön är lösningen. Det är ju i grunden ett kvinnodominerat yrke och inte så macho precis, det bidrar nog också.
Det är synd, det behövs män i förskolan, minst en på varje avdelning. Vi är olika och barnen behöver se det.
Personligen trivs jag jättebra med att vara man i förskolan, ibland känns det som att jag har en fördel av det.
Är det något jag vill göra och det känns okej med de andra så gör jag det, även om jag är ny på en arbetsplats. Jag får utrymme och tar för mig. Fast jag vet inte om det har att göra med att jag är man eller med hur jag är som person."