"Vi får inte ge upp allas rätt till skola"

Karriärvalet för denne tysklärare från Pennsylvania är långt ifrån någon slump. Han har en sån där irriterande lätthet för språk. Som brådmogen skolpojke lärde han sig att säga "Du är en mycket vacker kvinna" på 32 språk. I dag talar han förutom engelska och tyska även spanska, franska, italienska och holländska och tar sig fram på japanska samt "ytterligare några språk".

Dessutom är han pedagog i fjärde generationen. Det började med gammelfarfar, som nu skulle varit stolt med en vice generalsek­reterare för världens största yrkesorganisation i släkten. EI representerar över 30 miljoner lärare i 401 förbund, däribland Lärarförbundet, fördelade på 172 länder.

Vilken är EI:s viktigaste uppgift just nu?

— Många beslutsfattare i dag är negativa till lärar­facken. De resonerar som att: "Lärare bra, lärarfack inte så bra!" Här måste vi visa vår styrka! Visa att lära­re och lärarfacken kämpar för samma sak. Vi måste övertyga regeringarna om vilken massiv påverkan dagens lärare har på kommande generationer.

Så gör ni någon skillnad?

— Det gör vi. Varje dag försvarar vi lärare som blivit oskyldigt fängslade, förtryckta eller mördade. Vi stöder deras familjer och slåss för rättvisa. Dessutom mobiliserar vi för att bemöta de starka krafter som vill göra om utbildning från en rättighet till en vara och tjäna pengar på våra barn. Detta är en av våra stora kommande utmaningar. Vi måste "back to basics" och slå fast att utbildning är en rättighet.

Vad kan EI bli bättre på?

— Vi har absolut inte nått vår fulla potential. Vi måste bli mycket bättre på att synas. För få känner ens till att vi existerar, trots att vi är världens största yrkesorganisation. Vi måste bli en självklar del av medlemsförbundens och lärarnas vardag. Men många förbund länkar inte ens till vår sajt.

Vad gör ni i Bryssel egentligen, är det inte bara en massa byråkrati här?

— Ja, det är mycket byråkrati. Jag sitter i telefon runt fem timmar i veckan och spenderar all­deles för mycket tid på möten. Men varför gör jag det? För att det är på dessa möten som besluten fattas och det är där vi kan påverka. Vi har inte råd att inte vara en del av denna byråkrati.

Vad innebär det rent konkret?

— Alla skickliga aktivister måste arbeta i de sammanhang där de kan göra mest nytta. Och oavsett vad man tycker om det så är den platsen Bryssel. Här finns beslutsfattarna, bidragsgivarna, utbildningsdepartementen, Världsbanken, frivilligorganisationerna, lobbyisterna … Vi ser till att våra medlems­organisationer alltid finns representerade.
— Ett konkret krav som vi fått igenom är att Världsbanken numera ställer krav på utbildningssatsningar för att de ska bevilja lån.

EI:s krav på utbildning för alla senast 2015 kommer inte att uppnås trots att alla är överens om det. Varför då?

— Det finns inget enkelt svar. Det brukar hävdas att de tio sista procenten är de allra dyraste. Men samtidigt är kostnaden för att erbjuda utbildning för alla inte högre än den för världskonsumtionen av tandkräm. Trots det så har 65 miljoner barn fortfarande inte sett insidan av ett klassrum.

Är det meningsfullt att fortsätta formulera mål som ändå inte uppnås?

— Tro mig, jag brottas med den frågan själv. Men jag tycker ändå att det finns en poäng — målen är ett verktyg för att sätta press på regeringarna och hålla dem ansvariga om de inte tar tag i dessa frågor. Det handlar inte bara om konkreta mål utan även om principfrågor. Att vi visar vad vi tycker är viktigt.

Vilka kunskaper blir viktigare i framtiden tror du?

— Det kommer att bli viktigare att ställa rätt frågor än att veta svaren. En oroande utveckling är att allt fler regeringar vill fokusera på grundkunskaperna: läsa, skriva och räkna. Vi får absolut inte glömma bort de estetiska ämnena. Vi behöver musikaliska ekonomer och fysiker som målar.

Vad anser du om mätningar som Pisa, Pirls och Timss?

— Vi får inte fokusera för mycket på dem och låta dem diktera inriktningen på utbildningspolitiken. Men samtidigt är det bra att dessa mätningar lägger fokus på utbildningsfrågor.

Det går utför i Pisa-mätningarna för Sverige. Vilken är din förklaring till det?

— Det finns förstås många orsaker. En kan vara ert allt mer segregerade skolsystem. Forskningen visar entydigt att barn från låginkomstfamiljer når mycket bättre resultat om de får gå i samma skola som medelklassens barn, samtidigt som det inte ger några som helst negativa konsekvenser för medelklassbarnen.

Finns inte samma utveckling i många länder?

— Sverige har ju historiskt sett mindre inkomstklyftor än de flesta andra länder, så effekten syns kanske tydligare hos er, med försämrade resultat i internationella jämförelser. I ett skolsystem där skolor får välja elever kommer resultaten ofrånkomligen att sjunka.

I Sverige har vi något som kallas kateder­debatten, traditionell undervisning kontra självständigt arbete. Var står du i denna fråga?

— Jag tror att lärare i båda lägren gör sig själva en björntjänst genom att identifiera sig alltför starkt med en typ av undervisning. För det fungerar ändå inte på alla elever hela tiden. Det är som med pizza. Äter du det varje dag kommer du så småningom aldrig mer att vilja ha en pizzabit. Att kunna undervisa så att det passar alla elever kräver mycket väl utbildade och skickliga lärare.

Hur ska någon undervisning kunna passa alla elever?

— Mycket handlar om barnens mognadsnivå och vad man menar med begreppen. Attityder som "Nu har jag lärt ut till dessa elever, om de inte lärt sig något så är det inte mitt problem"är inte att ta helhetsansvar för elevernas lärande.

Hur undervisar du själv?

— Jag är särskilt förtjust i den sokratiska meto­diken, som går ut på att ställa öppna frågor som får eleverna att tänka själva. Samtidigt kan undervisning baserad på föreläsningar vara ett utmärkt pedagogiskt verktyg. Själv har jag använt så kallade TED-talks som metod, korta underhållande föreläsningar där eleverna bara sitter och lyssnar. Det fungerar förträffligt. Men båda inslagen är nödvändiga.