Tangentbordsvana och ibland läskunniga nybörjare är klara för skolstart. I Piteå får de vänta med att lära sig forma bokstäverna för hand.
Datorn i förskoleklassen på Strömnäs F–5-skola står lite övergiven vid fönstret. Någon har plockat bort stolarna. Hörlurarna ligger slängda på bordet. Än är det inte riktigt dags.
Just nu är det samling men strax ska dagens första skrivarpar sätta sig vid datorn och ta på sig hörlurarna.
– Men hallå, var är våra stolar? ropar Vilda Borgeryd till lärarna och de andra eleverna.
Victor Blombäck, hennes skrivarpartner i arbetet med att skriva sig till läsning, skuttar fram till datorn.
– Den kan som prata lite datorn, förklarar han på den melodiska pitedialekten.
Hörlurarna som ligger på bordet framför datorn är till för att eleverna ska kunna lyssna på datorns talsyntes. Datorn kan ljuda de bokstäver och säga de ord och hela meningar som eleverna skriver och den kan göra det på deras kommando.
– Eleverna lär sig genom att själva aktivt koppla ljud till en bokstav medan de skriver egna för dem meningsfulla texter, berättar Ann-Christin Forsberg, mediepedagog och kommunal språk-, läs- och skrivutvecklare.
Hon har följt med till Strömnäs skola som är en av de skolor i Piteå som deltar i det kommunala Att skriva sig till läsning-projektet (ASL). ASL är ett pedagogiskt förhållningssätt som utvecklats av den norske pedagogen Arne Trageton i början av 2000-talet.
Trageton menar att forskningen visar att skrivning är lättare än läsning för elever mellan fyra och sju års ålder. Då handlar det om ett skrivande där eleverna uttrycker sina egna tankar och kommunicerar dem.
Nu har någon ställt en grön och en röd pall vid datorn. Victor och Vilda sätter sig och tar på sig datorns hörlurar.
– Kör du, säger Vilda till Victor.
– Nej, kör du!
Till slut enas de om att skriva varannan rad. Två och två arbetar eleverna i förskoleklassen vid datorn i bestämda pass. Oftast flicka/pojke och ofta elever som kompletterar varandra på olika sätt. Den som redan kommit en bit på väg kan hjälpa till att dra den som inte kommit lika långt.
– När eleverna tillsammans pratar om vad och hur de ska skriva utgår de från sina egna förkunskaper och det gör att nivån automatiskt anpassas efter deras behov, förklarar Sara Ekman, förskollärare.
Vid det stora ovala bordet en bit bort står eleverna Samuel Gran och Edvard Nyström och klipper isär och sätter ihop bokstäver. Andra elever målar och tränar sin finmotorik på olika sätt. Detta är också en del av Att skriva sig till läsning. Ofta utgår elevernas berättelser från en bild de målat. De finmotoriska övningarna förbereder för den pennföring som ska komma.
– Ska vi skriva direkt eller spökskriva först? frågar Victor.
– Ni gör som ni vill, svarar Sara Ekman.
– Då skriver vi direkt, avgör Vilda, bestämt.
Att spökskriva brukar annars vara det första steget på elevernas väg till läsning.
– När vi började i höstas kunde en elev läsa. Nu kan nästan alla läsa, berättar Anette Standar, fritidspedagog.
Spökskrivandet innebär att eleverna använder alla fingrar och skriver bokstäverna huller om buller utan att skapa ord eller meningar. Spökskrivandet används för att få upp ett skrivflöde. Den färdiga spöktexten används sedan för att lära sig känna igen bokstäver i.
Men den kan också ses som en riktig berättelse. Eleven berättar muntligt den historia som spöktexten handlar om för läraren, som i sin tur skriver ned den. För det mesta har eleven först målat en bild som berättelsen utgår ifrån.
Nästan ett helt läsår har gått och Victor och Vilda är på, som det heter. De vill skriva sin gemensamma berättelse med en gång.
"VILDA OCH VICTOR JICK TILL BADHUSETT", skriver Vilda och frågar Victor om det ska vara en punkt efter.
De lyssnar på talsyntesen men ändrar inte stavningen.
– För läraren gäller det att bedöma när det är dags att gå in och rätta texten. Ofta gör vi inte det i förskoleklassen utan det kommer senare. Det är viktigt att eleverna behåller lusten, säger Sara Ekman.
Själva rättandet kan till exempel ske genom att läraren skriver den rättstavade texten nedanför elevtexten och sedan låter eleverna jämföra.
Några klassrum bort håller ettorna till. Just i dag har de gjort en utflykt på förmiddagen inom sitt tema "förr i tiden".
Susanne Lundholm, 1–7-lärare, och Victoria Merum, 1–3-lärare, sitter nu med eleverna runt omkring sig.
De berättar om hur de började med spökskrivning förra hösten eftersom inte alla hade hållit på med det i förskoleklassen.
– Fram emot höstlovet började eleverna fråga om de inte skulle få skriva på riktigt snart, säger Victoria Merum.
Då handlade det om att göra det så enkelt och avskalat som möjligt. Ordlistor, verser, meningar, elevnära berättelser blev steg på vägen. Nu har alla knäckt läskoden.
– Det produceras oerhört mycket mera text med detta sätt att arbeta jämfört med traditionella metoder. Texter som alla dateras vilket gör det lätt att dokumentera elevernas framsteg, säger Susanne Lundholm.
Steget till att börja skriva bokstäverna för hand tas i årskurs 2. Arne Trageton menar att många elever utvecklar sin finmotorik först när de är lite äldre, särskilt en del pojkar.
Det har flera fördelar att börja skriva för hand först i årskurs 2, framhåller Ann-Christin Forsberg. Elever som utvecklar sin finmotorik lite senare slipper bli stigmatiserade av att behöva visa upp mindre snygga texter. När inte bokstavstragglandet dominerar tidsmässigt frigörs också en mängd tid som kan användas till annan undervisning.
– Ofta tar det bara ett par timmar för eleverna att lära sig forma en bokstav, när de väl lärt sig allt om bokstaven först.
Treorna har tagit ytterligare steg i sin språkliga behärskning av texten, läsningen och framförandet. Att skriva sig till läsning har vidgats till ett multimedialt, tematiskt och ämnesövergripande arbetssätt förankrat i elevernas egna intressen och erfarenheter och där också skrivandet för hand fått sin plats.
– I tvåan började vi skriva för hand på bestämda tider. Det fanns en längtan efter att lära sig hos eleverna, berättar treornas lärare Ylva Larsson.
Själv vågade hon kasta sig ut i arbetet med ASL för första gången när hennes nuvarande treor började ettan. Då hade hon fortbildats, fått handledning och deltar sedan dess i regelbundna samtal och litteraturseminarier med kollegerna. Det var viktigt för henne att en äldre erfaren lärare också hoppade på tåget.
– Det kändes lite som att släppa kontrollen när jag slutade med att lära barnen skriva för hand i ettan. Jag var orolig för att det inte skulle fungera utan pennan.
Efter tre års arbete med Att skriva sig till läsning menar hon att den största fördelen jämfört med andra sätt att arbeta är att elevernas lust att lära bevaras på ett bättre sätt.
ASL löser inte alla de svårigheter som elever har med att lära sig läsa och skriva. Det gör ingen metod. Men med detta arbetssätt behöver ingen bli förlorare.
Trots att treorna nu klarar att texta långa berättelser föredrar många tangentbordet. Det går snabbare och är roligare, helt enkelt.
Karl Wallström sitter intensivt upptagen med sitt skrivande. Det går fort när han använder alla fingrarna på tangentbordet. Han berättar att han kunde läsa innan han började skolan. Fast han har blivit bättre av att gå i skolan.
– Jag har tränat upp att använda alla fingrar när jag sitter flera timmar vid datorn hemma.
Ylva Larssons erfarenhet är att läsinlärningen kan gå snabbare med ASL, medan nivån på handstilen inte skiljer sig om man jämför ASL-elever med elever som lärt sig med traditionella metoder. Däremot skriver ASL-eleverna längre texter även när de skriver för hand.
– Det är en iakttagelse som vi gjorde när vi tittade på medan treorna skrev nationella proven i årskurs 3, berättar Ann-Christin Forsberg.
Det var länge sedan läs- och skrivinlärningen var ett mödosamt och fantasilöst tragglande av ABC-böcker. Läsningen verkar för det mesta komma på köpet i ASL. Men kanske inte alltid på det sätt man tror.
– Det var min klasskompis Agnes som lärde mig läsa, upplyser Vilda från förskoleklassen.
Elisabet Rudhe