• Var tredje student tycker att utbildningen i ganska eller mycket låg utsträckning har förberett dem för läraryrket.
• Hälften tycker att de får för lite vfu, verksamhetsförlagd utbildning.
• Sju av tio tycker att de får för lite undervisning i praktik och metod.
• Sju av tio tycker att de får för lite undervisning i hur man planerar och förbereder lektioner eller annan pedagogisk verksamhet.
• Åtta av tio tycker att de får för lite undervisning i hur man hanterar konflikter.

Mats Tegmark, ordförande i lärarutbildningskonventet och utvecklingsledare för lärarutbildningen på Högskolan Dalarna, anser att det är »jätte­intressanta resultat«.

– Det är slående att studenterna vill ha mer av praktiska tips om hur man arbetar som lärare. Jag är förvånad över att kritiken är så stark även mot den nya utbildningen.

När lärarutbildningen gjordes om 2011 förtydligade regeringen att ledarskap, konflikthantering och bedömning ska ingå i den utbildnings­vetenskapliga kärnan. Sam­tidigt betonade man att ämnes­studierna skulle öka för alla slags lärare.

– Ett dilem­ma är att man vill få in så mycket i lärarutbildningen. Stoffträngseln är stor. På de flesta lärarutbildningar handlar uppemot tre fjärde­delar av undervisningen om rena ämneskunskaper, då blir det inte mycket tid över för att lära ut praktiska metoder, säger Mats Tegmark.

Han ser också akademiseringen av lärarutbildningarna som ett problem.

– När Universitetskanslersämbetet har granskat lärarutbildningarna har antalet disputerade lärare och forskningsanknytningen stått i fokus. Då är det risk för att den beprövade erfarenheten blir lidande.

Mats Tegmark misstänker också att gamla traditioner hänger kvar i den nya lärarutbildningen.

– Det har nästan varit förbjudet att tala om meto­dik under 2000-­talet — många lärarutbildare har tyckt att utbildningen inte ska lära ut färdiga metoder, utan att lärarna ska själva få fundera över arbetsformer och innehåll.

Per-Arne Andersson, chef för avdelningen för lärande och arbetsmarknad på Sveriges Kommuner och Landsting, ser resultatet i undersökningen som en »allvarlig signal«.

– Akademiseringen av lärar­utbildningen har gjort att den beprövade erfarenheten och kopplingen till professionen har fått stryka på foten. Den nya lärarutbildningen har uppenbarligen inte lyckats lösa det här gamla välkända problemet.

Tomas Selin, ordförande i Lärarförbundet student, känner igen missnöjet.

– Tyvärr är jag inte jätteförvånad. Det här är samma kritik som vi får höra från lärarstudenterna.

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) delar studenternas kritik:

– Jag håller i allt väsentligt med. Lärarutbildningen har blivit för teoretisk och för lite praktisk. Det som förr hette metodik har ju i stort sett rensats ut från lärarutbildningen på senare årtionden.

Är inte detta ett underkännande av den nya lärarutbildningen som du drivit fram?

– Jo, absolut, det borde ha ändrats för länge sedan. Därför gör vi det nu.

Jan Björklund pekar på den uppgörelse som regeringen har träffat med lärarfacken och Sveriges Kommuner och Landsting. Den innebär bland annat att didaktiken på lärarutbildningen ska stärkas, att fler yrkesverksamma lärare ska in på utbildningen och att vfu:n ska utvecklas.

Tove Cederquist läser till gymnasielärare i samhällskunskap och geografi vid lärarutbildningen på Uppsala universitet.

– Jag har länge velat bli lära­re. Jag tycker om att lära mig nya saker och jag tycker om att lära ut.

Hon tillhör den första kullen på den nya lärutbildningen, som startade hösten 2011. Och det märks, tycker hon.

– Det verkar som att de testar sig fram med oss. Utbildningen känns inte helt genomtänkt. Vi är några slags försökskaniner.

Hittills har utbildningen långtifrån motsvarat hennes förväntningar. Problemet kan enkelt sammanfattas: För mycket teori, för lite praktik.

– Vi får väldigt mycket teoretiska kunskaper, onödigt mycket. Men alldeles för lite undervisning om hur man lägger upp lektioner, bedömer elever eller hanterar konflikter.

Även kursen om den utbildningsvetenskapliga kärnan, som ska handla om generella lärarkunskaper, var på en hög teoretisk nivå.

– Det handlade till exempel om ideologier om hur man har lärt sig genom tiderna. Men inget metodiskt om hur man lär ut.

Tove Cederquist berättar att olika lärarstudenter på Upp­sala universitet får olika mycket didaktik (läran om under­visning) beroende på vilka ämnen de läser, eftersom olika institutioner på Uppsala universitet satsar olika mycket på didaktik.

– Det är konstigt att det ska variera så mycket. Mina kompisar som har läst matematik och religion får mycket mer didaktik än vad jag har fått på den statsvetenskapliga institutionen.

– Det känns meningslöst att gå lärarprogrammet om det inte finns en genomtänkt idé för det, om jag ändå bara ska läsa några teoretiska ämneskurser som knappt har någon koppling till läraryrket och sedan komplettera med lite pedagogik.

Praktiken inom ramen för vfu, verksamhetsförlagd utbildning, är något hon verk­ligen har uppskattat. Men Tove Cederquist känner det som att hon närmast blev utkastad på vfu:n.

– Det var roligt att stå inför en klass. Men jag var ju inte alls förberedd på hur jag ska hantera konflikter eller bedöma elevers prestationer. Det borde man väl lära sig på lärarutbildningen?

Vad vill du ha mer av?

– Metodik! Hur man leder en lektion, disponering av tid och plats i rummet, betygsättning, bedömning och relationer.

– Jag vill få tips om hur jag praktiskt ska lära ut de kunskaper jag får i ämnes­kurserna. Jag vill lära mig hur man ska arbe­ta som lärare, gärna i inter­aktion med dem som ­redan är lärare.

Just nu tvivlar hon lite på sitt framtida yrkesval.

– Jag är ute och vikarierar på skolor för att känna efter om jag passar att vara lärare. För det är inget jag har fått någon uppfattning om under utbildningen.

Vilken är den hetaste fackliga frågan för lärarutbildarna just nu?

— Det är två frågor: Arbetsbelastningen och lönen.

Vad är problemet med er arbetsbelastning?

— Många lärarutbildare jobbar mycket övertid, mycket mer än de 40 timmar i veckan som vi har.

Vad beror det på?

— Att studentgrupperna hela tiden blir större och undervisningstiden mindre. Det innebär att vi måste förbereda och respondera på mer självstudieuppgifter åt studenterna. Vi ska fixa det på tid vi egentligen inte har.

Hur löser man det?

— Genom att högskolan verkligen får betalt för de studenter som vi utbildar.

Vad är problemet med ­lärarutbildarnas löner?

— Fler och fler lärare i ungdomsskolan går förbi lärarutbildarna lönemässigt. Det gör det svårt att rekrytera duktiga lärare till högskolan.

Tror du att ni statligt ­anställda lärare kommer att få mer än andra yrkesgrupper i den pågående avtalsrörelsen?

— Nej. Det finns en stark opinion i samhället för att lärarna i ungdomsskolan ska få högre lön. Men jag tror inte att man kopplar det till att gälla även ­lärarutbildarna. Tyvärr.

Det behövs många fler män i förskolan. Det konstaterar regeringen och ger därför Skolverket två miljoner kronor till en informationskampanj som ska locka män att utbilda sig till förskollärare.

Andelen män i de kommunala förskolorna är i dag ­3 procent, i de fristående förskolorna 5,5 procent. Andelen utbildade manliga förskol­lärare är 2,7 respektive ­3,7 procent.

Regeringen vill att både kvinnor och män arbetar på förskolorna för att tidigt visa barnen att könet inte ska vara avgörande för valet av yrke. Dessutom väntas män med intresse för pedagogik behövas för att fylla behovet av framtida förskollärare.

Det finns en övertro på att det är politiskt möjligt att styra lärar­utbildningarna på detaljnivå. Staten måste ha ett förtroende för att lärosätena gör sitt bästa och ta ett brett ansvar för att föra en saklig debatt om utbildningarna.

Det säger Maria Jarl, nyvald ordförande för lärarutbildningsnämnden vid Göteborgs universitet och tillika nyvald vice ordförande i lärarutbildningskonventet.

Här i ett hus i den gamla men numera uppsnofsade arbetarstadsdelen Haga har lärarutbildningsnämnden sitt kansli. Två trappor upp sitter Maria Jarl i ett rum med utsikt mot en grön bakgård.

– Jag tror att man kan jobba lite på samma sätt som ordförande som när man forskar. Man ställs inför en uppgift, läser på och analyserar sedan för- och nackdelar med olika lösningar, säger hon.

Lärarutbildningen i Göteborgär en av landets största och mest etablerade. Trots detta har den inte blivit inbjuden när utbildningsdepartementet vid ett par tillfällen under året har träffat företrädare för olika lärarutbildningar.

Vad tror du att det beror på?

– Det kanske är lättare att prata med fyra än 25 lärarutbildningar. Men det är problematiskt att vissa lärosäten får information tidigare än andra. Jag tycker att utbildningsministern borde vända sig direkt till lärar­utbildningskonventet och använda konventet som en resurs för att analysera problem som dyker upp. Det kan till exempel handla om vad det låga söktrycket till ämneslärarutbildningen för 7—9 beror på.

Till ett möte i slutet av augusti bjöds dock rektorerna för alla lärosäten in tillsammans med de ansvariga för lärarutbildningarna.

Vad hade utbildningsminister Björklund att berätta?

– Vi fick bland annat veta att det kommer att bli en försöksverksamhet med lämplighetsprov som några lärosäten kan delta i. Men vi har inte sett något skriftligt om hur den ska läggas upp.

Vad tycker du om lämplighetsprov?

– Generellt tycker jag att det borde vara lärar­utbildningarnas och lärosätenas ansvar att bedöma lämpligheten under utbildningens gång. Det är oerhört svårt att på ett rättssäkert sätt bedöma individer med prov vid antagning. Vad ger det för signal till en individ som får stämpeln olämplig innan utbildningen ens börjat?

I början av juli kom ett förslag från regeringen om hur försöksverksamheten med övningsskolor ska utformas. Lärarutbildningarna fick fem semesterveckor på sig att skriva ett remissvar.

Vad svarade ni?

– Vi ser en rad faror med förslaget som går ut på att hälften av alla studenter ska göra huvuddelen av sin vfu på dessa övnings­skolor med särskilt skickliga lärare.

Vilka faror då?

– Det kan leda till segregation och ojämlika villkor på flera sätt. Hur går det för de skolor som inte blir övningsskolor? Hur går det för de studenter som inte får göra vfu på övnings­skolor utan på vanliga skolor?

– Det finns en risk att övningsskolorna i och med det fria skolvalet kommer att ses som attraktiva skolor som väljs av vissa föräldrar, samtidigt som de utvecklas till särskilda miljöer som inte är typiska för skolor i allmänhet.

Finns det inget bra i förslaget?

– Vi är positiva till att man satsar på att förstärka vfu:n och att utveckla samarbetet mellan akademin och skolan. Men vi tycker att regeringen i stället för att införa en patent­modell som övningsskolorna bör öppna för flera olika vägar att förbättra vfu:n.

Vad kan göras för att förbättra vfu:n?

– I Göteborg håller vi på och uppdaterar handledarutbildningen men vi kan inte tvinga lärare att gå den.

– Det är huvudmännen som äger den frågan och därför måste vi ha goda relationer med dem och de sitter också med i vår lärarutbildningsnämnd.

De fristående skolorna har ingen representant i nämnden. Hur fungerar kontakten med dem?

– Den får tas skola för skola. Det är administrativt krävande, speciellt i en stor stad med många fristående skolor som Göteborg och där lärarutbildningarna samtidigt är i behov av vfu-platser hos de fristående.

Två år har gått sedan den nya lärarutbildningen startade. Vilka för- och nackdelar har du sett?

– Jag tror att det är bra att lärarstudenterna väljer inriktning från början och inte successivt som tidigare. Vid Göteborgs universitet börjar alla med en kurs som tar upp den specifika lärarkategori och därmed lärarroll som studenten valt. Det blir tydligare och mer gripbart för studenten jämfört med tidigare, då man fokuserade på det gemensamma i lärarprofessionen.

Men behövs inte det också?

– Vi jobbar med att skapa mötesplatser för ­lärargrupper som kommer att vara verksamma i samma skolform. Just nu planeras gemensamma praxisseminarier för yrkes­lärare och ämneslärare i gymnasieskolan, för att ta ett exempel.

Du har inte sagt någon nackdel med den nya lärarutbildningen!

– En sak man kan fundera över är om det är bra att organisera i så många korta kurser som vi valt att göra. Tidigare fanns flera långa kurser. De korta kurserna innebär många examinationer vilket är bra, men kräver också mycket administration.

Hur kommer lärarutbildningen att se ut om tio år? Kommer internetkurser på distans att ha konkurrerat ut den traditionella utbildningen?

– Detta med distanskurser via internet har vi inte diskuterat så mycket ännu. Min vision är att lärarutbildningen kommer att bli en start på ett yrkeslivslångt lärande där man kontinuerligt fortbildar sig och kanske forskarutbildar sig. Vi brukar säga »välkommen tillbaka« till våra studenter när de tar sin examen.

Allt fler vill studera på någon lärarutbildning med fritidspedagogisk inriktning. Det visar siffror från Uni­ver­sitets- och högskolerådet som Lärarnas tidning tagit fram.

Olika lärosäten formar olika slags svensklärare. Det visar en avhandling som svenskläraren och lärarutbildaren Annbritt Palo har lagt fram vid Luleå tekniska universitet.

Lärarutbildare i engelska ifrågasatte Bolognaprocessens nya lärandemål och fortsatte att undervisa på sitt gamla vanliga sätt. Men lärande­målen förstärkte ändå lärar­utbildarnas traditionella kontroll över både undervisningens innehåll och studenterna.

Det visar Richard Baldwin i sin avhandling »Changing practice by reform«.

Tydliga lärandemål för kurserna på högskolan är en del av Bolognaprocessen, en process som bland annat syftar till att öka jämförbarheten mellan olika högskoleutbildningar i Europa.

Lärandemålen säger vad en student förväntas veta, förstå och kunna göra i slutet på en kurs. De betonar vilka kompetenser som studenten ska ha skaffat sig på kursen.

Tanken är att lärandemålen effektivare ska styra hur lärar­utbildarna undervisar och bedömer studenterna. Men målen fick alltså i praktiken liten betydelse för att förändra under­visningen, enligt Richard Baldwin.

Det är ett av resultaten Lena Manderstedts avhandling om den verksamhetsförlagda utbildningen (vfu) i svensklärarutbildningen.

Hon har både analyserat drygt 400 policy- och styr­dokument från svensklärar­utbildningarna vid 22 lärosäten och intervjuat ett antal lärarutbildare och lärarstudenter. Det gjordes innan den nya lärarutbildningen sjösattes 2011.

Studenterna betonar i intervjuerna den stora skillnaden mellan den så kallade skolverkligheten och den enligt dem utopiska, politiskt korrekta och flummiga världen som finns på lärosätena.

– Det handlar om något man skulle kunna kalla en verklighetsklyfta, säger Lena Manderstedt.

Samtidigt är de flesta studenter nöjda med sin vfu även om vfu-lärarnas kompetens varierar och lärarnas erfarenheter av studenternas prestationer inte alltid tas till vara av lärarutbildarna på lärosätena.

När det gäller hur svenskämnet hanteras under vfu:n ser hon en tendens att koncentrera vfu:n till de språk­vetenskapliga delarna i ämnet, medan den litteraturhistoriska undervisningen kommer i skymundan.

– Studenterna talar om ett teoretiskt svenskämne som är svårt att omsätta i yrkespraktisk handling. Det är just kunskaper att omsätta i praktiken som de efterlyser.

De lärarutbildare som är ämnes­didaktiker lyfter fram att det måste finnas en tydlig och frekvent ämnesdidaktisk förankring. Men av lärarutbildningarna i Göteborg, Stockholm och Malmö är det bara den sistnämnda som har riktat in alla kurser i huvud­ämnet didaktiskt.

Lena Manderstedt beskriver också att det är lärarstudenterna i Malmö som har utvecklat mest av ett ämnesdidaktiskt tänkande medan Stockholmsstudenterna är de som tydligast efterlyser mera didaktik.

– Detta visar att det är nödvändigt att i högre grad än i dag integrera vfu-lärarna och andra yrkesverksamma lärare i lärarutbildningen, säger hon.

– Det behövs också en diskussion om hur den beprövade erfarenheten ska möta den ämneskunskap som förmedlas på lärosätena.

Därefter har konceptet spridit sig men är än så länge i sin linda i Sverige.

Nu har dock Karlstads universitet gått ihop med Högskolan i Lillehammer och ger en skandinavisk lärar-Mooc om ledarskap i klassrummet. Nätverket Skollyftet ger »Det utvidgade kollegiet« — en ­öppen digital fortbildning som riktar sig till lärare, skolledare, skolbibliotekarier med flera.

– Mooc-kurserna vänder sig till många. Det finns inga inträdeskrav utan de är öppna och gratis för alla som vill delta. Det enda som krävs är tillgång till internet och en ­dator eller surfplatta. Deltagaren får ett intyg men inga poäng, säger Ebba Ossiannilsson, projekt­ledare på Center for education development vid Lunds universitet.

Kurserna håller på i fem till åtta veckor och är indelade i moduler på en vecka. Deltagar­na kan jobba på egen hand eller ordna självstudiegrupper med kamratgranskningar på Facebook eller bloggar sammanlänkade via RSS-flöden.

Ebba Osiannilsson utreder nu hur Lunds universitet ska jobba med e-lärande och Mooc. Både skolor och högskolor har mycket att vinna på att anamma detta »flipped classroom«-tänkande, enligt henne.

– Man kan använda tiden bättre om elever och studenter använder Mooc och är förberedda när de kommer till klassrummet, säger Ebba Ossian­nilsson.

Den blå pikétröjan har minst tre amerikanska tygdekaler. En slump, enligt Mikael Jungevall, som talar brittisk engelska och har ett särskilt varmt förhållande till Skottland och Wales.

Han undervisar samtliga blivande engelsklärare vid Linköpings universitet — från mellanstadiet till gymnasiet — i språkdidaktik och British cultural studies.

Döm om hans förvåning när han före sommaren kallades till det han trodde var en konferens och klev rakt in i en prisutdelning där pristagaren var han själv. Studentkåren för utbildningsvetenskap och filosofisk fakultet hade utsett honom till Årets pedagog.

– Jag förväntades säga något men var mållös som omväxling, berättar Mikael Jungevall.

I motiveringen står det att han konkretiserar didaktiken med en tydlig koppling till det framtida läraryrket och skapar framtidstro hos sina studenter. Det beror nog på att han bara lärarutbildar på 50 procent och tillbringar den andra halvan i verkligheten, tror han själv. »Verkligheten« finns på Källvindsskolan i Norrköping, ett stort vuxengymnasium.

– Mina studenter läser många böcker med fina teorier men vi har aldrig rent teoretiska diskussioner utan kopplar samtalet till hur det ser ut därute. Jag vet vad jag pratar om och det tror jag att de uppskattar.

Ibland stämmer inte teorierna med det studenterna möter på vfu:n. Ta det där med att man alltid ska tala engelska i klassrummet när ämnet är engelska, till exempel. Det är inte alltid det fungerar på mellan- och högstadiet.

– Eleverna kanske förstår, men det kan ända skapa ett avstånd till gruppen och leda till oro, säger Mikael Jungevall.

Eller ta lektionsplaneringar som havererar trots att de är genomtänkta i detalj. Vad var det som hände? Hur kan man hantera det?

– Det kan vi analysera tillsammans när de kommer tillbaka från praktiken.

Mikael Jungevall och hans studenter skrattar mycket på föreläsningar och semi­narier och han tar sig tid att prata med dem även utanför schemat — om mer personliga och studiesociala ting. Han vänder sig mot talet om att de som söker lärarutbildningen skulle vara akademiskt lågpresterande och »dåliga«.

– Så är det inte, inte i Linköping i alla fall. Att det är lätt att komma in betyder ju inte alltid att det är lätt att komma ut, säger han.

Regeringen och Högskoleverket har länge velat ha fler lärare med doktorsexamen inom lärarutbildningen. Men i den tiopunkters­överenskommelse för att stärka läraryrket som regeringen presenterade tillsammans med lärar­facken och arbetsgivarna i juni, står det att även skickliga lärare utan forskar­utbildning ska beredas plats.

I Linköping har över hälften av lärarutbildarna disputerat. Det är bra med en blandning, tycker Mikael Jungevall.

– De disputerade får ta ett större ansvar för kurserna och ägna sig åt andra saker än ren grundutbildning. Men vår institution känns väldigt platt och det gör att jag trivs bra.

Fast lektorerna har mer betalt. De startar på 35 000 kronor vilket är minst 5 000 mer än vad adjunkterna har.

– Jag blir inte rik på att undervisa på universitetet. Bara på tankar.