– Vi vill att förstelärarna ska få tid till att utföra sitt ­arbete på ett bra sätt. Det får inte bli på bekostnad av deras kolleger, säger Maria Holm, chef för utvecklingsstöd på barn- och ungdomsför­valtningen i Karlstad.

Hennes förvaltning har tillsatt de 15 förstelärarna i grundskolan. Dessutom finns det 10 förstelärare i gymnasieskolan.

Förstelärarna i grundskolan har treåriga förordnanden. De har inget avtal om att si eller så många procent av arbetstiden ska ägnas åt utvecklings­arbete, vilket förekommer i en del andra kommuner.

I stället ska de 20 »vikariedagarna« ge utrymme till förstelärarnas utvecklings­arbete. Tanken är att fem dagar kan gå till förberedelse och att förstå sitt uppdrag, tio dagar till exempelvis nätverksträffar och coachning och fem dagar till reflektion och att dra slutsatser.

– Vi tror att 20 dagar blir lagom. Med fler dagar kan de bli borta för mycket från eleverna. Tanken är ju att den största delen av arbetet ska ske i klassrummet, säger Maria Holm.

I Karlstad är grundskolans förste­lärares uppdrag att utveckla ­ämnesdidaktiken i sex prioriterade ämnen. Deras arbete är därmed riktat mot hela kommunen och inte ­enbart den egna skolan. Det gör det än mer naturligt att avlasta förstelärarens egen skola från vikariekostnaden, anser Maria Holm.

– Det kan bli dyrt annars för en skola bara för att den råkar ha en skicklig lärare.

Hur det blir efter detta läsår är ändå oklart. Till nästa läsår kan Karlstad söka bidrag till 125 förstelärare i grund- och gymnasieskolan. För att be­hålla lika många »vikarie­dagar« måste tillskottet till ­skolorna femdubblas från ­dagens 625 000 kronor till över tre miljoner per år.

Det innebär att villkoren som gäller detta läsår kan behöva omprövas, enligt Maria Holm.

– Kommunen har det kärvt ekonomiskt. Det val vi hade var att införa karriärtjänster enbart utifrån statsbidraget eller att inte införa dem alls, säger Staffan Åkerlund, ­utvecklingsstrateg på skol- och kulturkontoret i Skellefteå.

Nu är det upp till varje rektor att se till att förstelärarna får den tid deras uppdrag ­kräver så att det inte går ut över övriga lärare på skolan. En svår ekvation kan tyckas.

– Det här är helt klart en ­arbetsmiljörisk. Antingen ­måste förstelärarna springa ännu fortare eller så får ­kollegerna i arbetslaget ta över arbetsuppgifter. Risken finns att det också skapar osämja i arbets­laget, säger Anita ­Ericsson, ordförande för ­Lärarförbundets lokal­avdelning i Skellefteå.

Förstelärarna i Skellefteå förväntas använda fem till sju timmar i veckan av den reglerade arbetstiden till utvecklingsarbete.

– Hittills har det fungerat genom att ta från exempelvis konferenstid. Det bästa vore om min rektor kunde få pengar till att frigöra tid för mitt uppdrag. I dag har skolorna inte de resurserna själva, säger Lena Westermark, ­förstelärare på Sunnanå­skolan i Skellefteå.

Staffan Åkerlund bekräftar att han har fått signaler från förstelärare om ökad arbetsbelastning. Han har ingen omedelbar lösning på pro­blemet.

– Just nu är det mycket nytt att förhålla sig till, som att det blir många fler förstelärare till nästa år och Björklunds uttalande om att tjänsterna ska vara fasta. Vi måste blicka framåt samtidigt som vi ut­värderar, säger han.

Lärarförbundet i Skellefteå begärde i förhandlingarna om karriärtjänsterna att förvaltningen skulle lägga in mer pengar till skolorna. Det ska vara tillräckligt mycket pengar för att täcka upp för 20 procent av varje tjänst, anser Anita Ericsson.

– Förvaltningen förväntar sig att förstelärarna ska bidra till en höjd kvalitet i verksamheten. Då behövs det en förstärkning av resurserna, säger hon.

Enligt en kartläggning från Lärarförbundet har endast var tionde kommun skjutit till resurser för att finansiera att andra lärare tar över arbetsuppgifter från förstelärare och lektorer.

I Karlskrona har ­gymnasieskolan fått extrapengar men inte grundskolan.

– Vi ska ta upp det i kommande budgetförhandlingar. Om kommunen verkligen vill satsa på karriärtjänster kan den inte helt förlita sig på det statliga bidraget, säger Carina Svensson, ordförande för ­Lärarförbundet i Karlskrona.

Också i Lerum är det upp till varje skola att omfördela ­resurser till karriärtjänsterna.

– Förstelärarna måste få tid till sitt uppdrag. Det kommer att tära på den budget som redan finns i verksamheten, konstaterar Yvonne Karnlind Börjesson, ordförande för ­Lärarförbundet i Lerum.

Lärarförbundets förhandlingschef Mathias Åström är bekymrad över kommunernas ovilja att satsa egna pengar.

– Karriärtjänsterna är en satsning som bidrar till att utveckla verksamheten. Kommunerna måste se inrättandet av tjänsterna som en investering och därmed skjuta till tid för förstelärarnas och lektorernas uppdrag, säger han.

Hur överbryggar man glappet ­mellan skolengelska och fritidsengelska? Vad tycker mellanstadieelever om att få betyg i årskurs 6? Vilka långsiktiga konsekvenser har skolvalsreformerna haft för individers sociala rörlighet?

Dessa och ytterligare 35 forskningsprojekt fick den 6 november beskedet att de får dela på 219 miljoner kronor. Då presenterade Vetenskapsrådets Utbildningsvetenskapliga kommitté årets stora utdelning av pengar till nya projekt med bäring på skola och lärarutbildning.

Barnpsykologen och specialpedagogik­professorn Eva Björck forskar också — på 25 procent. Resten av tiden är hon huvud­sekreterare för utbildningsvetenskapliga kommittén. Hon började på sitt nya jobb i augusti.

Du har en tvärvetenskaplig bakgrund och jobbar internationellt. Är det detta du vill verka för som huvudsekreterare?

– Ja, Sverige är för litet och vi behöver mer internationellt samarbete — både inom Norden och med världen i övrigt. Det ska bli lättare för svenska forskare att utveckla sina internationella nätverk. Jag tror att vi kan lära mycket av andra länder, liksom de av oss. Det är till exempel inte många som har förskola från ett års ålder med läroplan som vi.

Det blir allt vanligare att nationalekonomer och hjärnforskare gör studier och har åsikter om skolan. Är det bra?

– Utbildningsvetenskap är tvärvetenskapligt i sig och nya områden påverkar utvecklingen hela tiden. För 50 år sedan var det psykologin, nu är det teknologin och hjärnforskningen som öppnar nya möjligheter. Det viktiga är att pedagogerna är med och utvecklar nya tvär- och flervetenskapliga forskningsområden och definierar vilka frågeställningar som är intressanta.

Vad vill du mer satsa på?

– Kopplingen mellan forskningen och ­skolans praktik. Den är otroligt viktig.

När den ideella föreningen Vetenskap och allmänhet gjorde en enkät om lärares vetenskapssyn 2005 ansåg 22 procent av de svarande att astrologi var en vetenskap.

I en nyare enkät, som finns att läsa i en rapport från Riksdagens utbildningsutskott från förra året, ansåg nästan alla tillfrågade skolledare att det ingick i deras arbets­uppgifter att inhämta ny kunskap från forskning. Bara hälften av lärarna tyckte att de hade motsvarande uppgift.

En tredje enkät, som Riksrevisionen gjorde nyligen, visar att 15 procent av ­lärarna inte vet att skollagen numera stadgar att ­undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Hur är det egentligen ställt med veten­skapligheten bland lärarna? Vilar skolan i själva verket på ovetenskaplig grund?

– Jag tror inte att man kan generalisera så men vi har naturligtvis en väg kvar att gå. Samtidigt finns nu en massa initiativ för att lyfta frågorna — den kommande nationella satsningen på spridningen av forsknings­resultat, övnings- och forskar­skolor, förstelärare, forskningsprojekt inom regionala utvecklingscentra runtom i landet med mera.

Så du tror att det blir bättre?

– Ja, det tror jag. Och jag tror att det handlar om att man måste möta detta tidigt i lärarutbildningen. Alla blivande lärare borde redan från början få bra kontakt med forskarvärlden och lära sig hur man kan använda forskningsresultat i skolan. Det är nog det viktigaste om man vill stärka svensk ut­bildningsvetenskap.

Vad tror du det beror på att lärarna — än så länge — inte hänger med så bra som de borde?

– Själva säger de att de inte har tid och det ligger nog mycket i det. Jag har jobbat mycket med fortbildning och vet att lärare tycker att det är fantastiskt roligt att fördjupa sig när de väl får möjlighet. Många är mycket ambitiösa under villkor som inte alltid är så bra. De skulle behöva mer stöd från ledningen.

Hur viktigt är det att lärare forskar själva?

– Om de är duktiga på det är det väl jättebra. Men jag tror inte man ska förvänta sig att alla ska forska i sitt klassrum. Däremot är det bra om alla lärare utvecklar en begreppsapparat och ett sätt att tänka som gör att de blir duktiga på att analysera och reflektera över barnens lärande. De ska veta var de kan hämta mer information och de behöver ett väl utvecklat professionellt språk för att kunna prata med sina kolleger på ett bra sätt.

Vad handlar din egen forskning om?

– Jag skissar på ett nytt projekt om små barn i behov av särskilt stöd och hur man s­kapar en bra miljö för deras lärande. Det är ett internationellt projekt tillsammans med forskare i USA, Portugal, Sydafrika och ­Australien. Det blir intressant att jämföra ­eftersom Sverige är så speciellt.

Gäller det barn med neuropsykiatriska ­svårigheter?

– Eftersom det handlar om väldigt små barn, 1—5-åringar, vet man inte alltid vad svårigheterna beror på. Vi utgår inte från diagnoser. De är sällan intressanta ur ett lärandesammanhang och har ingen betydelse för vad man gör i var­dagen med barnet. Vi tittar på hur barnet fungerar och hur den fysiska och sociala ­miljön bidrar till välbefinnande, del­aktighet och lärande.

Vet man inte det redan?

– Att det är viktigt med tid och ett gott samspel med förskolläraren vet vi, liksom att kamrater är betydelsefulla även för små barn. Men vad är det som gör barn aktiva och engagerade i sin omgivning? Här skulle vi behöva en bra beskrivning av alla de faktorer som sam­verkar och vilka det kan behövas mer av. Det kan vara olika för olika barn.

Ge ett exempel!

– I Sverige har vi förskolor med många olika rum och låter barn leka ganska mycket fritt och själva, även utomhus. I andra länder har man ofta barnen samlade i en stor lokal för att lärarna ska ha koll på många samtidigt, och verksamheten är mycket mer struktu­rerad. Det är klart att detta har olika ­betydelse för olika barn.

Dina forskningspengar kommer från ­Vetenskapsrådet. Är inte det jäv när du är anställd där?

– Jag får inte söka pengar men som huvud­sekreterare får man ett så kallat normal­anslag, ett snitt av vad andra forskare brukar få. Det är för att det anses viktigt att vi är aktiva som forskare.

Datorer, surfplattor och mobiler blir allt vanligare i skolan. En ny bok visar hur lärare framgångsrikt kan arbeta med digitala verktyg och undvika de fallgropar som finns.

Boken betonar pedagogik och didaktik snarare än specifika tekniska lösningar. Den tar bland annat upp hur man kan strukturera lektioner och uppgifter, organisera fortbildning inom området och hur man som lärare kan leda det digitala arbetet i klassrummet.

Rätt utnyttjad kan den digitala tekniken leda till ett fördjupat lärande hos eleverna, menar författaren. För att uppnå det behövs en genomtänkt ­pedagogik, ett tydligt ledarskap och en god struktur.

En dans- eller teaterföreställning kan ge en stark upplevelse. Hur kan man som ­lärare tala om en scenkonst­upplevelse med sina elever på ett strukturerat sätt?

En ny skrift presenterar en modell för hur man kan samtala i grupp och göra en gemensam föreställnings­analys med utgångspunkt i läroplanen LGR 11.

Skriften beskriver hur läroplanen ser på scenkonst och estetiska lärprocesser och dess samband med ett entreprenöriellt lärande.

En ny undervisningsportal ska bygga en bro över gränserna mellan de nordiska länderna. Ett syfte är att stärka undervisningen i grannspråken svenska, danska och norska för åk 3 till och med gymnasiet.

Portalen Norden i Skolan har utvecklats av Föreningen Nordens förbund i samarbete med föreningens nationella avdelningar.

Den innehåller text- och filmmaterial med tillhörande uppgifter, en nordisk ljudordbok, grannspråksdidaktiska spel och språk- och litteratur­historiska tidslinjer. Ett virtuellt klassrum möjliggör kontakter med elever från våra grannländer.

Fram till den 17 november går det att rösta på finalisterna i Lilla Augustpriset. Fyra unga författare mellan 16 och 20 år är nominerade med sammanlagt sex böcker.

Vinnaren får 15 000 kronor och pris­utdelningen äger rum på den stora Augustgalan den 25 november.

De sex nominerade böckerna har valts ut av sammanlagt 628 inskickade bidrag, vilket är rekord för Lilla August­priset. Priset delas ut av Svenska Förläggareföreningen.

En ny bok vänder sig till vuxna som kommer i kontakt med barn och ungdomar i sorg och kris. Den ger kommenterade tips på böcker om barn och ungdomar i svåra livssituationer. I denna tredje om­arbetade upplaga har ­upp­emot hälften av titlarna bytts ut.

Boken är indelad i tematiska kapitel med rubriker som »Sjukdom som leder till döden — förälder« och »Att leva nära missbruk«.

Ett inledande kapitel ger en bild av hur utvecklingspsykologisk kunskap kan ge vägledning i mötet med drabbade barn och deras familjer.

Scenen är tre små nallar i rad. Läraren filmar medan en elev kommenterar vad som sker. Ytterligare en nalle placeras intill de andra sam­tidigt som en annan elev beskriver skeendet. ­Läraren slutar filma. ­Efteråt diskuterar klassen den matematik som förekom.

Genom att göra små filmer som den här övar eleverna i Sunne på att förstå talen och de mest grundläggande matematiska begreppen.

– Eleverna lär sig att det finns en verklighet bakom talen, säger Anna Fransson, utvecklingspedagog i Sunne kommun.

Arbetet med att filma ­räknehändelser satte i gång 2006. Med hjälp av pengar från Skolverket har metoden utvecklats och lärarna fortbildats.

Nu används metoden i hela kommunen från förskoleklass till årskurs 3. Filmernas – och även stillbildernas och teckningarnas – enkelhet gör att Anna Fransson nästan får svårt att sätta ord på hur de är upplagda.

– Det svåraste för eleverna i början är att de gärna vill berätta långa historier och leka med figurerna i filmen. Men tanken är att det bara ska inträffa en enda händelse för att skapa förståelse för räkne­sätten. Arbetet går sedan att variera i det oändliga.

Övningarna utvecklar också språket och Anna Fransson kan se ett ökat självförtroende särskilt hos de elever som annars inte gärna ­pratar så mycket.

– Och jag tror att metoden ger eleverna en stadigare grund i matematiken och att färre elever där­igenom utvecklar matematiksvårigheter.

Men särskilt märkvärdigt är det inte. Det är bara Alex Blom och fem andra 14-­åringar i Frejaskolans klass 8 D, i den sörmländska idyllen Gnesta, som lagar mat under ledning av hem- och konsumentkunskapsläraren Mari­ta Morgan.

Egentligen skulle eleverna ha varit tolv till antalet, men det är förkylningstider och hälften av gruppen är sjukskriven.

– Fyra killar och två tjejer. Tyvärr, mer jämställt än så blir det inte i dag, ler Marita Morgan.

Just jämställdhet har Frejaskolan, med kommunens hjälp, satsat helhjärtat på. Och skolans rektor Magdalena Eberhardsson, som har sitt arbetsrum högst upp i tegelhuset utanför fönstren mittemot, har anledning av att vara nöjd.

Medier, både lokala och rikstäckande, har rapporterat om den satsning på jämställdhet som sjösattes här på skolan för några år sedan — en satsning som sägs ha varit så lyckosam att den till och med bidragit till att pojkarnas slutbetyg höjts från under till över riksgenomsnittet. Åtminstone gjorde de det i fjol.

Mindre nöjd skulle Magdalena Eberhardsson bli om hon kikade ut genom fönstret från sitt arbetsrum just nu. Därnere på den höstblöta gräsmattan roar sig några pojkar i lågstadieåldern med att kasta en grov pinne mot fönstret snett nedanför hennes. Efter två misslyckade kast skakar rutan till.

Marita Morgan ser vad som händer och ­rusar i väg genom matoset mot närmaste fönster, öppnar det med ett ryck och ryter till:

– Hörrni grabbar, vad håller ni på med? Sluta genast med det där!

Men vad är det skolan har gjort? Hur har den här skolan lyckats vända den negativa trenden som präglat den svenska skolan så länge — de stora betygsskillnaderna mellan pojkar och flickor?

Lärare och andra personer vi talar med — liksom tidningsklippen som hänger här på väggarna i hem- och konsumentkunskapssalen — berättar att det började med en omfattande kartläggning av jämställdheten på skolan år 2010.

Då framgick det att det inte bara rådde stora betygsskillnader mellan flickor och pojkar, utan att det också fanns en utbredd antipluggkultur bland pojkarna. Det ansågs inte hippt att plugga, tvärtom. Och de pojkar som gjorde det löpte ständig risk att utsättas för hån och glåpord. Enligt Magdalena Eberhardsson var det »coolare att göra andra saker, blotta sina muskler i korridorerna till exempel. Men det satte vi stopp för då, och nu är det inte fult att vara duktig längre«.

Sedan 2010 och framåt, under tiden som eleverna härinne hunnit bli tonåringar, har skolan genomgått en stor förändring på jämställdhetsområdet.

Kurser, värdegrundsövningar, filmer, diskussioner, checklistor, mentorsträffar tre gånger i veckan, rastvakter och en för jämnan levande likabehandlingsplan — allt detta har gett sådana resultat att även regeringens jämställdhetsutredare har höjt på ögonbrynen och pekat ut skolan som ett föredöme.

I dag genomsyras all under­visning, ja all verksamhet, av ett »normkritiskt förhållningssätt«. Det innebär att här är det individen — och inte könet — som står i fokus.

All machokultur är kort sagt portad. Och det är lärarna som är dörrvakterna. Genom att bekämpa gamla normer och fungera som förebilder kan lärarna få eleverna att inse att till exempel arbetsfördelningen i ett hushåll inte alls är huggen i sten bara för att en råkar vara man och en annan råkar vara kvinna.

Det förhållningssättet svävar som en ande i klassrummen. Inte minst i Marita Morgans.

– Allt vi gör här ska göras av både killar och tjejer, säger hon. Arbetsuppgifterna varierar och roterar hela tiden. Dessutom bestämmer jag var i klassrummet de ska sitta eller i vilken grupp de ska ingå. För mig är det oerhört viktigt att mixa tjejer och killar. Alla ska arbeta med alla.

Hon gillar sitt arbete, Marita Morgan, och medan hon inspekterar och ger sina sex elever instruktioner eller små tips, berättar hon att hon har sett en påtaglig attitydförändring på hennes lektioner.

– Ämnet är både teoretiskt och praktiskt. Väldigt socialt. Dessutom främjar det både samarbete och jämställdhet, och jag kan ju se att situationen har utvecklats till det bättre.

På vilket sätt?

– Att killarna blivit mycket mer engagerade och intresserade av ämnet än tidigare. På bara de här få åren, faktiskt.

Hur då?

– Förr var det mer killar för sig, tjejer för sig, och det var framför allt tjejerna som tog initiativet. Men nu är det mer blandat och nu ser jag ingen egentlig skillnad alls. Nuförtiden är det heller inte lika grovt språk eller kaxig attityd som det var förr.

Kan inte det bara vara en tillfällighet?

– Nej, nej. Många killar som gick ut nian förra året sökte sig till exempel vidare till kock- och restaurangutbildningar. Och att tvätta, stryka och mangla, det tycker nästan killarna är roligare än tjejerna.

Vad beror det på, tror du?

– Det har nog dels att göra med det jämställdhetsarbete som vi har lagt ner, dels på samhället i övrigt. Nästan vartenda tv-program handlar ju numera om mat och matlagning.

– Så det har blivit en klar förbättring på skolan. Men visst, det är ju fortfarande skillnad på killars och tjejers betyg till exempel.

Det är det. Mellan åren 2010 och 2012 höjdes visserligen pojkarnas genomsnittliga meritvärde på skolan från knappt 184 till drygt 200, det vill säga från under till strax över snittet för riket (199,4 för 2012).

Under samma period hade dessutom allt fler pojkar på Frejaskolan gått ut nian med godkänt i alla ämnen. I fjol hade 79,4 procent lyckats med det, riksgenomsnittet var då 74,2.

Killarna var duktiga, alltså. Lite duktigare än tjejerna till och med.

Men så hände något. I våras sjönk dessa siffror för pojkarna till ­under riksgenomsnittet.

Så, vad har hänt? Det är oklart. Skolledningen tror att det har med det nya betygssystemet att göra, men att det är mer av en tillfällighet och att siffrorna så småningom kommer att vända uppåt igen.

Maja Thorsén, biträdande rektor och ansvarig för jämställdhetsarbetet på skolan, säger också att arbetet tillfälligt »stagnerat lite grand«, att man haft många nyanställda och att skolan nu behöver »lite mer input«.

Men varför tror hon att killarna fick bättre betyg? Var det just jämställdhetsarbetet? Hon är osäker.

– Det vet jag inte riktigt, om jag ska vara ärlig. Men vi har ju försökt jobba norm­kritiskt och få bort machokulturen på skolan, och i och med det så har många fler vågat ta för sig.

En annan åtgärd som har införts är noll­tolerans mot så kallat skojbråk. »Efter­som det inte finns något som är skoj med bråk«, som rektorn Magdalena Eberhardsson uttrycker det. Ironiskt nog är det dock bland det första jag blir vittne till när jag lämnar lektionssalen och bekantar mig med korridoren utanför.

Där på ett bord ligger en kille och sprattlar med armar och ben samtidigt som ett gäng på fem sex killar står och kittlar och småboxar honom under häftiga rop och skratt. Även killen, det liggande offret, ser ut att skratta.

– Varför sa du inte till, då? Det skulle du ha gjort, säger Marita Morgan när jag senare skvallrar om saken.

Alex Blom, klädd i förkläde och kockmössa, bryter in och frågar efter jäst. Han och hans kökskollega för dagen, Linn Hietala, har ­enats om att baka en pizza, men någon deg kan de inte göra eftersom det snart visar sig att jästen är slut.

Då får det bli en paj i stället. En köttfärs­paj. Några skivade tomater och lite gurka får svara för tallriksmodellens sundare tredjedel.

Alex Blom är den ende eleven härinne som, öppet och utan blygsel, berättar att han är road av kokkonst och att han mycket väl kan tänka sig en framtid som kock. Hemma hjälper han ofta till med matlagningen.

Spisfläktarna surrar och Marita Morgan tittar på klockan. Hon är väl medveten om att hon har ett ämne där nästan nio av tio lärare utgörs av kvinnor. Men kanske ändras de förhållandena under tiden som den här tonårsgenerationen växer upp.

– Visst finns det skillnader mellan killar och tjejer, säger hon.

– Men jag tror att våra elever ändå har lärt sig att acceptera att det är okej att bryta normer, att det till exempel inte bara är tjejer som kan ha rosa kläder på sig. Att alla får ha och vara som de själv vill vara.