Anders Eklund, ombudsman på Lärar­förbundet, om problem i arbetsmiljön.

Hur vanligt är det att skolor och förskolor har konstruktioner som leder till dålig arbetsmiljö för personalen?

— Det är ett stort och om­fattande problem. Väldigt många lokaler byggda på 60–70- och 80-talet är felbyggda. Det leder till fukt i väggar och tak, dålig ventilation och lättflyktiga ämnen som i olika grader påverkar och skadar.

— Jag har själv varit med och stängt många skolor och förskolor som varit felbyggda.

Är detta fortfarande ett problem i skolor och förskolor?

— Ja, de här husen finns överallt. Sveriges kommuner har ett investeringsberg framför sig när det gäller att åtgärda skolor och förskolor.

Vad ska jag som anställd göra om jag misstänker att min arbets­plats gör mig sjuk?

— Prata med din chef och ditt fackliga skyddsombud. Och gå direkt till doktorn, dels för att få medicinskt stöd, dels för att dokumentera dina besvär. Dokumentationen är oerhört viktig för att fastställa eventuell rätt till ersättning.

Vad kan facket göra?

— Skyddsombudet kan begära att arbetsgivaren gör en undersökning och tar itu med problemen. Om arbetsgivarens agerande inte är tillräckligt kan skyddsombudet vända sig till Arbetsmiljö­verket och begära ett föreläggande eller förbud. Vid fara för liv och hälsa kan skyddsombudet stoppa arbetet.

Kan jag få ersättning för besvär som jag har fått av min arbetsplats?

— Ja. Men vår erfarenhet är att det är mycket svårt att få erkänt att det finns direkta samband mellan sjuka hus och anställdas besvär.

— Lärarna kände sig otrygga. De ville inte arbeta kvar i den här miljön, berättar Fritz Agger, skyddsombud för Lärar­förbundet på skolan och yrkeslärare på särskolans byggprogram.

Personalen hade under lång tid klagat på olika besvär: Hosta och torra slemhinnor, klåda och svullna läppar. ­Besvär som klingade av under längre ledigheter, när de inte var i skollokalerna.

— Det var fler och fler som rapporterade om besvär. Stänga en skola är inget man gör för skojs skull. Men vi var tvungna att ta det här drastiska steget på grund av ohälsan bland personalen, säger Fritz Agger.

Utbildningsförvaltningen motsatte sig inte huvudskyddsombudens stängning. Kommunen kände till problemen och hade redan beslutat att flytta gymnasiesärskolan och letade ersättningslokaler för byggymnasiet.

Vad personalens hälso­besvär beror på är inte fastslaget. Skolan är byggd på gammal industrimark och en teknisk undersökning har ­visat att det finns stora mängder föroreningar i marken. Provtagningar har visat höga halter av mögelsporer och spår av kemikalier i luften — men bara i vissa lokaler, inte i hela skolan.

Nu har lärare och elever från Norra Sorgenfri Gymnasium fått flytta till provisoriska lokaler, där det är svårt att bedriva praktisk byggundervisning. Om och när skolan kommer att återvända till den skyddsombudsstängda skolan är högst oklart.

— Vi flyttar inte tillbaka om inte hela byggnaden är undersökt och sanerad och friskförklarad. Aldrig någonsin, säger Fritz Agger.

Mögel, fukt och dålig venti­lation är ett problem på många skolor i Sverige.

40 procent av de 300 ärenden som fackliga skyddsombud under de senaste tre åren har anmält till Arbets­miljöverket inom skolområdet — från för­skolan till gymnasieskolan — gäller just inomhusmiljön. Det vill säga ofta problem med fukt, ­mögel och ventilation. Detta visar en granskning som radio­programmen Skol­ministeriet och Kaliber gjort.

Enligt en enkät från TV4-nyheterna har hälften av 179 svarande kommuner inte genomfört ventilations­kontroller de senaste tre åren, trots att lagen kräver detta. I många av de kommuner där det har gjorts kontroller är problemen med inomhusluften så allvarliga att det krävs ombesiktningar.

Men eftersom hyresgästen heter Arbetsmiljöverket uppfyller det säkert — i likhet med myndigheternas övriga rum — alla arbets­miljöregler. De fysiska åtminstone.

Annat är det i skolan, landets största arbets­plats. Gamla och dåligt underhållna fastig­heter, bristande tillgänglighet, lokaler som används och slits så mycket att objudna gäster som buller och dålig luft inte förvånar någon.

Karin Bennbom vet. Hon arbetade som matte- och NO-lärare i fem år innan hon kom hit och nu ska hon leda verkets treåriga skolinspektionsrunda. Fram till 2016 ska nästan var tredje grund- och gymnasieskola inspekteras.

Hur står det till med den fysiska arbetsmiljön i skolan?

— Till att börja med bedrivs verksamheten ofta i för gamla lokaler, som heller inte är anpassade till dagens skolverksamhet.

— När jag började i skolan, på 70-talet, var vi 20—22 elever i klassrummet, men i dag kan det ju vara 28—30 elever — i samma lokal som då. Dessutom är lektionspassen ofta mycket längre nuförtiden.

Vilka är de vanligaste bristerna?

— Ventilation och inomhusklimat är ett problem. När till exempel luften i ett klassrum blir dålig så vädrar man, vilket får till följd att det blir för kallt i stället.

— Ett annat problem är buller. Framför allt det störande och egenproducerade bullret, som gör att man blir trött och spänner sig. Och detta beror delvis på att dagens undervisning är upplagd så att alla ska samtala och arbeta tillsammans i större utsträckning än förr.

Varför omfattas inte förskolorna av inspektionen?

— Därför att vi är tvungna att avgränsa oss. Utan avgränsning … ja, det skulle kunna bli hur stort som helst. Bara det här känns som väldigt, väldigt stort. Och angeläget.

Anmälningarna till Arbetsmiljöverket ökar. Sedan 2007, året efter den förra inspektionssatsningen, har anmälningarna från skyddsombuden inom skola och förskola ökat med över 50 procent.

Varför då, tror du?

— Skyddsombuden har blivit mer aktiva. Jag tror att det beror på att vi lagt om vår planering och styrt upp den mer. De agerar för att få vår uppmärksamhet. De lyfter fram frågor om lokaler, stress och hot.

Vilka sanktionsmöjligheter har ni?

— Under våra inspektioner följer vi en checklista (www.av.se/checklistor). Om vi hittar brister ställer vi krav i ett inspektionsmeddelande, vilka de flesta brukar följa. Men följs de inte skickar vi ett beslut, som nästan alltid är kopplat till ett vite. Uppfyller de inte kravet då kan vi vända oss till domstol för att vitet ska dömas ut.

Ni har efter en anmälan från facket krävt att Stockholms stad prioriterar bland lärarnas uppgifter. Borde inte lärarna klara det själva?

— Jag har svårt att gå in i det specifika ärendet. Men prioritering kan vara en åtgärd för att komma tillrätta med en arbetsbelastning som är så hög att den riskerar att leda till ohälsa.

— Det är arbetsgivaren som måste ange enligt vilka principer man ska välja bort uppgifter om arbetstiden inte räcker till för alla.

Gör ni bara föranmälda inspektioner?

— Ja, vi dyker inte bara upp. Först hör vi av oss till någon högre tjänsteman på kommunen och berättar att vi är på gång. Sedan åker vi ut och gör en inspektion på huvudmanna­nivå, där vi träffar politiker, huvudskydds­ombud, förvaltningschefer.

— På de mötena tar vi bland annat upp hur man hanterar problem kopplade till byggnader eftersom det är sådant som en rektor oftast varken har råd eller kunskap om.

Varför inspekterar ni inte skolorna först?

— Att vi börjar på huvudmannanivå beror på att vi hoppas att alla skolor ska känna att de omfattas, även de 70 procent som vi inte inspekterar. Dessutom hoppas vi få en mer långsiktig hållbarhet. Om skolledningen får krav på sig uppifrån, från huvudmannanivå, tror jag att det håller bättre över tid.

— Men nästa steg är att besöka ett ­antal skolor. Och där möter vi oftast rektor, skyddsombud och elevskyddsombud om det finns.

Oftast är det rektorerna som ska se till att det bedrivs ett systematiskt arbetsmiljö­arbete på skolan.

Gör de det? Har de koll på lagstiftningen?

— Det är för tidigt för mig att säga. Men det är en av flera viktiga uppgifter som ofta ligger på rektorn. Själva ansvaret ligger dock på huvud­mannen som ska kontrollera och faktiskt följa upp att arbetsmiljöarbetet fungerar.

— När vi aviserar våra inspektioner så ­bidrar redan det till att man sätter fokus på sitt arbetsmiljöarbete.

Nästan var tredje skola ska nu inspekteras. Hur sker det slutliga urvalet?

— Det görs ute på våra distrikt. De har den lokala kännedomen och vet var det är som mest angeläget. Kommer vi att ge en rättvis bild av svensk skola? Nej, vår uppgift är att hitta områden där det brister. Vi ska försöka hitta de skolor där vi gör mest nytta.

Många skolor tvingas numera använda sig av baracker och andra tillfälliga lokaler.

Vad anser du om det?

— Det spelar ingen roll om en skollokal är tillfällig eller permanent, är det en arbetsplats så måste den uppfylla arbetsmiljökraven.

— Ibland behövs det ombyggnader, men ibland kan man vidta organisatoriska åtgärder i stället. Om exempelvis ventilationen i en lokal inte är anpassad för ett visst antal elever så kan man kanske halvera gruppen.

Hur är din arbetsmiljö i dag jämfört med när du jobbade som lärare?

— Det är stressigt och tufft även på Arbetsmiljöverket. Men här styr jag över min tid på ett helt annat sätt, har inga exakta minutslag som jag ständigt måste passa.

Du var skyddsombud på din skola. Fick du något besök av Arbetsmiljöverket?

— Ja, som skyddsombud har jag varit utsatt … eller ska jag säga haft förmånen att få besök av en inspektion. Det var spännande.

— Det kan vara lite nervöst till en början, men överlag tycker jag att de här mötena är väldigt positiva.

Det menar forskare på Högskolan i Gävle som studerat en högstadieskola från 60-talet som byggdes om för några år sedan.

— Eleverna behöver inte längre springa i korridorer mellan olika delar av skolan och det har blivit mindre trängsel och gruff, berättar Jan Grannäs, en av forskarna.

De långa raderna av klassrum längs mörka korridorer har ersatts av separata uppgångar med fyra klassrum i två plan. Tre klasser delar på uppgång och eleverna har merparten av sina lektioner, sina skåp, toaletter och ett eget uppehållsrum i uppgången.

Elever från andra klasser tillåts inte att vara där.

— Det blir tryggare för eleverna i en mindre grupp. Samtidigt kan de välja att träffa elever från andra klasser i huvudentrén eller cafeterian, säger Anneli Frelin, den andra forskaren bakom studien.

Lärarna har arbetsrum i samma uppgång som sina klasser och genom glasväggar har de uppsikt över eleverna även på raster. Arbets­rummen är dessutom placerade på olika sidor av huskroppen så att vissa har utsikt mot skolgården och ­andra mot ­vägen till idrottssalen.

— Man vill undvika obevakade hot spots där dåliga saker kan hända ostört, förklarar Anneli Frelin.

Men hur upplever eleverna det att vara ständigt iakttagna?

— Det är inga elever som har sagt något om det. Däremot har de pekat ut undanskymda platser till exempel kring s­kåpen som fortfarande upplevs som otrygga, säger Jan Grannäs.

Skolans planlösning­bidrar till att skolpersonalen rör sig bland eleverna. Skolvärden, studievägledaren, skolsköter­skan och rektorn har sina arbetsrum i anslutning till huvud­entrén och personalrummet ligger så att personalen passerar genom gemensamma utrymmen på väg dit.

Å andra sidan blir personalen sällan störd i personalrummet eftersom skolvärden och studievägledaren har rum närmare entrén och fångar upp många av elevernas frågor.

JA

Lotta Javestad, lärare i årskurs 1 i Kolaräng­skolan i Järfälla:

— Ja, absolut i de åldrar jag jobbar med. Det kan hända olyckor och det finns risk för mobbning.

Kan inte barn må bra av att vara ensamma ibland?

— Jo, korta stunder. Men det ska ändå finnas en viss uppsikt och de ska inte lämnas vind för våg. Behovet av trygghet och säkerhet överväger.

Tror du att barnens fria lek påverkas av att de är under ­vuxnas uppsikt?

— De använder ett hårdare språk och testar fula ord när de tror att vi inte hör. Jag tror inte att vi påverkar leken negativt genom att finnas till hands för det betyder inte att vi lägger oss i och styr.

Är det praktiskt möjligt att hela tiden hålla koll?

— I nära samarbete med mina kolleger så går det.

NEJ

Olof Jonsson, fritidspedagog, Tenhultsskolan i Jönköping:

— Nej, det tycker jag inte. Barn måste ha rätt till sina små utrymmen och sina lekar. Att alltid ha en vuxen med hindrar barns utveckling.

Men lämnar det inte fältet fritt för mobbning?

— Det stämmer att det händer saker där vuxna inte är. Samtidigt måste vi ge barnen en god lekmiljö och i det ingår att det ska finnas småutrymmen där barnen kan sitta och diskutera. Där kan inte vi vara.

Vad kan personalen göra för att förebygga mobbning?

— Det handlar om värdegrundsarbete att träna ­barnen hantera olika situationer.

Skulle det vara praktiskt möjligt att hålla koll på alla barn?

— Vi kan inte finnas med överallt. Om vi är tre pedagoger på fem rum så går det ju inte.

SKA STATEN VARA MED OCH BETALA SKOLORNAS RENOVERING?

Vi träffas så långt bort från en grönskande skolgård som det bara går, i ett sparsmakat konferensrum i Stockholms innerstad en grå­mulen höstdag med trafiken bullrande utanför. Här har Emma Crawley just föreläst i ett ämne som ligger henne varmt om hjärtat.

— Ätbar skolgård. Förr när så många ­arbetade inom jordbruket visste alla barn var maten kommer ifrån. I dag finns inte den kunskapen längre men den bristen kompenserar inte skolan för, anser hon.

Emma Crawley är grundskollärare i botten. Hennes intresse för utomhuspedagogik och studier i miljöpsykologi ledde henne till ett arbete som skolgårdsinspiratör på Malmö Naturskola. Nu är hon tjänstledig därifrån för att utveckla pedagogiska skolgårdar i Västerås.

— Jag och en kollega ger stöd åt förskolor och skolor, till exempel genom att visa på goda exempel. Arkitekter och landskapsarkitekter saknar ofta kunskap om barn, och personalen i skolan saknar ofta kunskap om den yttre miljön. Därför behövs sådana som vi.

De goda exempel hon framhåller har kullar, mycket växtlighet och odlingar med många naturliga platser som inspirerar till lek. Men så ser det sällan ut. Med små rysningar i kroppen berättar hon om en särskilt eländig skolgård hon besökt: bara asfalt, bänkar som hängde på trekvart och slitna färger.

— De stora klätterställningarna som så ofta byggs nu signalerar lek och man tänker att där kommer barnen att röra sig mycket. Men så är det inte, klätterställningarna stänger in leken och begränsar barnens fysiska aktivitet.

Det finns ingen statistik över skolgårdars storlek eller utformning. Emma Crawleys uppfattning är ändå att skolgårdar och förskolegårdar blir allt mindre, bland annat på grund av den rådande trenden med allt tätare bebyggelse.

— Jag tror att det går åt två olika håll. Rent allmänt blir det nog sämre, men det finns en motrörelse som arbetar för bättre skolgårdar.

Malmö har satsat på att utveckla sina skolgårdar, bland annat med hjälp av forskare från Sveriges Lantbruksuniversitet. Buskar, träd och odlingar har planterats där det tidigare var kala asfaltsytor.

— Det finns så mycket kreativt att göra för att skapa rumslighet. På ett ställe kan man lägga ut en stock med några stenar och på ett ­annat kan man anlägga en liten kulle med rutschkana. Med mycket grönska kan man skapa sam­verkan mellan olika platser på ­gården.

En bra förskole- eller skolgård gynnar inte bara barnens fysiska aktivitet, påpekar hon. Det blir också lättare att bedriva pedagogisk verksamhet utomhus när det inte krävs en promenad till skogen för att hitta olika naturmaterial.

Emma Crawley tror att skolorna väljer klätterställningar i stället för odlingar på skolgården, bland annat därför att de förstnämnda inte kräver lika stor omsorg att underhålla. En inspirerande studieresa till Kalifornien stärkte hennes uppfattning om vad som behövs även på svenska förskolor och skolor.

— I USA är det vanligt med skolträdgårdsmästare. Jag vill driva på att det införs också i Sverige.

Personalen på Slöjdaren i Sävar utanför Umeå fick oförklarliga utslag på ­huden, hetta i ansiktet och hade svårt att andas — men bara när de var på jobbet. ­Flera tvingades stanna hemma. En blev sjuk­skriven i omgångar.

— Vi misstänkte att det måste ha med huset att göra och att det inte bara handlade om damm, säger Rosalie Bengtsson.

Men anmälningarna till fastig­hetskontoret ledde ­nästan aldrig någon vart. Till slut provborrade en firma i golvet, men glömde att fylla igen ­hålet. En ur personalen klev in i förrådet där borrningen gjorts och vacklade ut alldeles yr och med flammande röda kinder.

— Det var läskigt. Vi undra­de hur vi och barnen påverkades av huset.

Till slut satte personalen ned foten och tog kontakt med huvudskyddsombudet.

— Det måste finnas någon gräns. Vi sa att vi inte kunde vara kvar, berättar Rosalie Bengtsson.

Under evakueringen kastade saneringsfirman för säkerhets skull massor av saker: böcker, spel, pussel, leksaker, idé­pärmar. I juni 2012 flyttade barn och personal tillbaka.

— I dag är det ingen som har besvär av lokalerna, berättar Rosalie Bengtsson.

Hur tycker ni att det här skötts av kommunen?

— Det var väldigt frustrerande att våra klagomål inte ­togs på allvar. Personalen kände sig misstrodd.

FörskolechefÅse Robertsson har också känt frustration.

— Det har varit jobbigt för mig också. Jag har ju inga medicinska eller byggtekniska kunskaper, men jag ansvarar för arbetsmiljön och för att barnen vistas i den här miljön.

— Och vi fick knappt något gensvar från fastighetskontoret när vi skickade in rapporter från våra skyddsronder.

Förskolechefen tror att fastighetskontoret har lärt sig en läxa av det som hände på Slöjdaren, med tanke på att tolv andra förskolor nu byggs om i Umeå.

— De har nog lärt sig att man ska lyssna mer på perso­nalen. Att man ska vara lite mer på tå.

— Lärarna kände sig otrygga. De ville inte arbeta kvar i den här miljön, berättar Fritz Agger, skyddsombud för Lärar­förbundet på skolan och yrkeslärare på särskolans byggprogram.

Personalen hade under lång tid klagat på olika besvär: Hosta och torra slemhinnor, klåda och svullna läppar. ­Besvär som klingade av under längre ledigheter, när de inte var i skollokalerna.

— Det var fler och fler som rapporterade om besvär. Stänga en skola är inget man gör för skojs skull. Men vi var tvungna att ta det här drastiska steget på grund av ohälsan bland personalen, säger Fritz Agger.

Utbildningsförvaltningen motsatte sig inte huvudskyddsombudens stängning. Kommunen kände till problemen och hade redan beslutat att flytta gymnasiesärskolan och letade ersättningslokaler för byggymnasiet.

Vad personalens hälso­besvär beror på är inte fastslaget. Skolan är byggd på gammal industrimark och en teknisk undersökning har ­visat att det finns stora mängder föroreningar i marken. Provtagningar har visat höga halter av mögelsporer och spår av kemikalier i luften — men bara i vissa lokaler, inte i hela skolan.

Nu har lärare och elever från Norra Sorgenfri Gymnasium fått flytta till provisoriska lokaler, där det är svårt att bedriva praktisk byggundervisning. Om och när skolan kommer att återvända till den skyddsombudsstängda skolan är högst oklart.

— Vi flyttar inte tillbaka om inte hela byggnaden är undersökt och sanerad och friskförklarad. Aldrig någonsin, säger Fritz Agger.

Det menar forskare på Högskolan i Gävle som studerat en högstadieskola från 60-talet som byggdes om för några år sedan.

— Eleverna behöver inte längre springa i korridorer mellan olika delar av skolan och det har blivit mindre trängsel och gruff, berättar Jan Grannäs, en av forskarna.

De långa raderna av klassrum längs mörka korridorer har ersatts av separata uppgångar med fyra klassrum i två plan. Tre klasser delar på uppgång och eleverna har merparten av sina lektioner, sina skåp, toaletter och ett eget uppehållsrum i uppgången.

Elever från andra klasser tillåts inte att vara där.

— Det blir tryggare för eleverna i en mindre grupp. Samtidigt kan de välja att träffa elever från andra klasser i huvudentrén eller cafeterian, säger Anneli Frelin, den andra forskaren bakom studien.

Lärarna har arbetsrum i samma uppgång som sina klasser och genom glasväggar har de uppsikt över eleverna även på raster. Arbets­rummen är dessutom placerade på olika sidor av huskroppen så att vissa har utsikt mot skolgården och ­andra mot ­vägen till idrottssalen.

— Man vill undvika obevakade hot spots där dåliga saker kan hända ostört, förklarar Anneli Frelin.

Men hur upplever eleverna det att vara ständigt iakttagna?

— Det är inga elever som har sagt något om det. Däremot har de pekat ut undanskymda platser till exempel kring s­kåpen som fortfarande upplevs som otrygga, säger Jan Grannäs.

Skolans planlösning­bidrar till att skolpersonalen rör sig bland eleverna. Skolvärden, studievägledaren, skolsköter­skan och rektorn har sina arbetsrum i anslutning till huvud­entrén och personalrummet ligger så att personalen passerar genom gemensamma utrymmen på väg dit.

Å andra sidan blir personalen sällan störd i personalrummet eftersom skolvärden och studievägledaren har rum närmare entrén och fångar upp många av elevernas frågor.