En bok med 111 färdigskrivna boktips utformade för att väcka läslusten hos barn och ungdomar. Det hittar man i »Handbok för bokpratare« skriven av bibliotekarien Susann Funck.

På Nättrabyskolan i Karlskrona förvandlas klassrummen till dansgolv när fritids drar i gång på eftermiddagen och vid hämtningen har föräldrarna svårt att få hem sina danstokiga barn. Det berättar fritidspedagog Anna Cabezas.

— Senast körde de järnet i en och en halv timma.

Det är Wii-spelet Just Dance som ligger bakom danstrenden. Eleverna strömmar klipp från spelet som ligger upplagda på Youtube till storbildsskärmen i klassrummet. Sedan börjar de härma de animerade figurernas danssteg och snart är det fullt drag.

— Det ingår i läroplanen att eleverna ska få pröva olika uttrycksformer men dans har vi varit dåliga på. Det är svårt att få in ­naturligt och ska gärna vara spontant och opre­tentiöst, säger Anna ­Cabezas.

Till en början var eleverna skeptiska och undrade om de verkligen var tvungna att dansa. Anna Cabezas svarade att de i vart fall måste testa.

— 90 procent valde att vara kvar och dansa. När många deltar blir varje person ganska anonym och då släpper de loss.

Enligt Anna Cabezas är det jämn könsfördelning bland dem som dansar.

— Senast var det ett gäng killar som var de sista tappra kvar på dansgolvet. Just de killarna som annars bara sitter i byggrummet och bygger.

Silverfärgade surfplattor ligger och väntar på bänkarna när 16 förstaklassare ramlar in från rasten på Sågtorpsskolans skolgård. Det är dags för ett nybörjarpass på skolans fritids som en gång i veckan jobbar med IKT — informations- och kommunikationsteknik. Grundläggande säkerhet­stänkande på internet står först på agendan.

– Då slår vi in det hemliga lösenordet, säger läraren Linnea Malmsten. Ni vet det där som ni inte får avslöja för någon.

»IKT« skriver hon sedan med stora bokstäver på whiteboarden.

– I som i information. Vad är det för något?

Eleverna verkar osäkra.

– Men är det någon av er som brukar googla?

Åtta händer skjuter upp i luften.

Sedan tre år tillbaka driver Linnea Malmsten IKT-fritids på Sågtorpsskolan i Nacka tillsammans med kollegan och fritidspedagogen Stina Hedlund. Här gör eleverna filmer med sina surfplattor, spelar onlinespel, chattar i sociala medier eller just bara googlar. De båda pedagogerna är med för att hjälpa barnen att tackla de problem som kan dyka upp.

– Det räcker att googla på kattunge så hamnar du lätt på vad vi kallar vuxensidor. Några elever skrev in det ­lokala ­fotbollslagets förkortning och hamnade på en sida för ut­manande underkläder, berättar Stina Hedlund.

Hon vill förbereda barnen på att internet fungerar så, att det inte är deras fel och att de inte behöver skämmas. Att hålla barnen borta från nätet är inget alternativ, bättre då att förebereda dem för vad som kan hända, tycker Stina Hedlund.

– Ja, för det vi ser är att internetanvändningen hela tiden går ner i åldrarna.

När Linnea Malmsten och Stina Hedlund drog i gång IKT på fritids förstod de snart att det barnen helst ville göra var att spela onlinespel. Populära spel är Minecraft och Moviestarplanet där man skapar sin egen »gubbe« (avatar) och spelar med andra kända eller okända spelare över nätet.

I spelen finns möjlighet att chatta och det som skrivs är inte alltid så trevligt.

– Linnea spelade Movie­starplanet med några tvåor. Plötsligt kom det en avatar och frågade en av pojkarna om de skulle gå in i ett rum i spelet och knulla, säger Stina Hedlund.

Pojken valde att visa vad som hänt på den stora skärmen i klassrummet och kompisarna gav honom råd. De kom fram till att det bästa vore att blockera den andra spelaren från chatten och Linnea Malmsten passade på att visa hur man gör det.

Målsättningen är att varje tillfälle ska inledas med en diskussion om en säkerhets- eller värdegrundsfråga. Det kan handla om hur mycket man ska berätta om sig själv i sociala medier eller hur man är en bra kompis på nätet.

– I början när vi frågade barnen vad de gör om någon säger något elakt i ett chattforum så sa de att de svarar likadant eller värre. Då kunde vi markera att det inte är okej och förklara att de i stället kan prata med någon vuxen eller blockera den som kränker, säger Stina Hedlund.

De två pedagogerna deltar själva i onlinespelen med sina egna avatarer och det har blivit ett nytt sätt att kommunicera med eleverna.

– Barn som alltid säger att allt är bra kan ha lättare för att skriva om sina problem på en chatt, säger Stina Hedlund.

Hur gör man då för att komma i gång med en sådan här verksamhet? Enligt Linnea Malmsten är svaret enkelt.

– Sätt dig bara ner bredvid ett barn och häng med. Vi har vår värdegrund, och ett samtal kring den kommer att starta naturligt.

Från årsskiftet tillhör lärar­na inom Academedia en egen riksavdelning inom Lärarförbundet. Nästan 2 500 medlemmar inom ett 60-tal lokalavdelningar berörs av förändringen.

– Den stora fördelen är att vi som anställda nu kan förhandla direkt med arbetsgivaren i stället för att gå via ombudsmän ­eller lokalavdelning, säger Conny Olausson, ledamot i den interimsstyrelse som förberett avdelningens bildande.

Framväxten av rikstäckande skolföretag har väckt behovet av ett komplement till Lärarförbundets traditionella indelning i en lokalavdelning per kommun. Med Academedia inräknat har Lärarförbundet nu fyra riksavdelningar.

Valberedningen håller som bäst på att sätta samman ett förslag till ny styrelse och efterlyser fler intresserade kandidater.

– Vi söker särskilt efter representanter från förskolan, säger Johanna Skullered Svensson i valberedningen.

Johanna Skullerud Svensson tror att avdelningen kan ge lärare i fristående skolor en starkare röst inom Lärarförbundet. Friskolornas lärare kan bli bättre representerade på kongressen och bli mer synliga inom förbundet.

– Det blir lättare att göra våra röster hörda.

Årsmötet den 12 mars hålls över videolänk på Lärarförbundets regionkontor runt i landet.

Men det gäller att inte slänga ut barnet med badvattnet, tycker Åsa Hirsh som doktorerat i frågan.

– Det kan bli så att man drar en lättnadens suck på högstadiet. Men lärarna ska även i fortsättningen hålla utvecklingssamtal.

– Där representerar de kanske 14 andra lärare och förväntas berätta hur det går i alla ämnen. Då krävs skriftlig dokumentation.

Åsa Hirsh har i sin forskning läst 379 utvecklingsplaner och intervjuat 15 lärare. Hon ser både för- och nackdelar med planerna. För många lära­re har de inneburit en orimlig arbetsbörda, där skrivandet enligt fastlagda mallar tagit tid från undervisningen.

För andra har de blivit ett användbart pedagogiskt verktyg för att kontinuerligt och tillsammans med eleverna sätta och pricka av mål i undervisningen.

De lärare som fastnat i ­arbetet med planerna har förutom tiden framhållit två problem.

För det första tycker de att det är svårt att hitta ett språk som följer överordnades direk­tiv om att det ska vara ­»professionellt« och samtidigt förstås av både elever och för­äldrar.

För det andra är det ett bekymmer att IUP har dubbla syften: att stämma av hur långt eleven kommit och bestämma hur vägen framåt ska se ut.

– Lärare som ålagts att ­använda betygsliknande symboler tycker ofta att barnen och föräldrarna bara ser dem och missar det framåtblickande.

Där de individuella utvecklingsplanerna inte fungerat är förklaringen enligt Åsa Hirsh just den hårda styrningen, från nationell nivå via huvud­män som köper in färdiga datorprogram för planerna till lärarna, som känner sig maktlösa och ut­arbetade.

– Det handlar om lärarnas autonomi. Där de själva fått bestämma hur de ska arbeta har planerna ofta fungerat bra.

Ordning och reda i klass­rummet — hur svårt kan det vara att ordna det?

Det har gått uppåt i samtliga ämnen. I matematik steg den genomsnittliga betygspoängen mest — från 11,9 förra året (ett G i den gamla skalan) till 12,7 i år (D i den nya).

Många hade trott att snittet skulle sjunka, bland annat eftersom det skulle bli svårare att få ett A än det gamla toppbetyget MVG. Men så har det alltså inte blivit.

– Med undantag för två år har meritvärdet från grundskolan ökat något alla år sedan de mål- och kunskapsrelaterade betygen infördes, samtidigt som svenska elevers resultat i internationella kunskapsmätningar försämrats. Sannolikt har skillnaden mellan skolor ökat om man ser till hur strikt lärarna sätter betyg, säger Jonas Vlachos, docent i nationalekonomi vid Stockholms universitet.

Han tror att betygsinflationen kommer att fortsätta om inte regelverket stramas upp.

A–F är en ny betygsskala. Själva systemet är fortfarande mål- och kunskapsrelaterat.

När systemet infördes åren 1994–1998 var det ett helt nytt sätt att tänka för lärarna. De skulle börja jämföra varje elevs kunskaper med nationellt fastställda kunskapskriterier i stället för med andra elevers prestationer. Det fanns inte längre någon gräns för hur många som kunde få de höga betygen.

Det relativa betygssystemet med siffer­betygen 1–5 hade då varit i bruk sedan 1962 och blivit hårt kritiserat för att det inte sa något om vad eleverna egentligen kunde. Systemet utgick från den statistiska teorin om normalfördelning och slog på förhand fast hur många som skulle ha de olika betygen – 7 procent 1:or och 5:or, 24 procent 2:or och 4:or samt 38 procent 3:or.

I tidningar och på bloggar förs nu en ­debatt mellan dem som tycker att det relativa betygssystemet ändå var bättre och andra som försvarar dagens.

Johan Kant, rektor på Vikingaskolan i Haninge, hör till den senare gruppen. Enligt honom uppmuntrade de relativa betygen inte till samarbete och gemensamt lärande i klassrummet utan till konkurrens mellan eleverna.

– Att 7 procent anses för dumma för att lära sig något över huvud taget och 24 procent ses som lite halvkorkade är samma människosyn som den som låg bakom det rashygieniska tankegodset. Det leder till ett trist samhälle och en väldigt tråkig skola, säger han.

En vanlig kritik mot det relativa systemet var att duktiga elever kunde få höra att femmorna »tagit slut«.

Det berodde på en missuppfattning om hur systemet skulle tillämpas. Fördelningen och genomsnittsbetyget 3 gällde i ­riket, inte i enskilda klasser. Där kunde medelbetyget vara högre eller lägre beroende på hur väl eleverna presterat på standard- och centralproven i svenska, matematik och engelska. Även i andra ämnen skulle läraren hålla sig kring klassens medelvärde på dessa prov.

Ett betygssystem har flera uppgifter:

• Det ska sortera elever inför antagningen till gymnasiet och högskola/universitet.
• Det ska tala om för hemmet vad eleven kan och inte kan samt fungera som motivationshöjare.
• Det ska ge information om svenska elevers kunskapsutveckling över tid till olika nivåer inom utbildningssystemet.

Ett relativt betygssystem är bra på den första uppgiften men har mindre att komma med när det gäller de övriga.

Ett kunskapsrelaterat betygssystem är sämre på att sortera elever men är — i teorin — bättre som informationsbärare till hemmen, arbetsmarknaden och samhället.

Kritikerna menar dock att det system vi har i dag inte klarar någon av uppgifterna. Eftersom lärare gör så olika bedömningar vet vi väldigt lite om hur betygen förhåller sig till faktisk kunskap.

– Det blir inte rättssäkert när vissa skolor övervärderar kunskaper. Ett relativt system som rangordnar eleverna är en bättre garant för att vi får in de största talangerna i den högre utbildningen, säger Björn Öckert, docent i nationalekonomi och ansvarig för utbildningsforskningen på Institutet för ­arbetsmarknads- och utbildningspolitisk ­utvärdering, IFAU.

Begreppet icke godkänd fanns inte i det relativa systemet. Alla som deltagit i undervisningen fick ett slutbetyg, om än lågt.

Många hävdar att dagens system har lett till en mekanisk inlärning och en tråkig ­undervisning med fokus på godkäntgränsen. Det beror bland annat på att skolorna »tjänar« hela tio poäng till sin betygsstatistik på att höja elever från F till E, jämfört med bara 2,5 poäng mellan de andra stegen. Och ett högt genomsnittligt meritvärde är viktigt för skolor på en allt hårdare skolmarknad.

Men eftersom nästan en fjärdedel av niorna inte klarar E i alla ämnen har godkänt­gränsen blivit en stupstock som lett till ­utslagning.

I en studie 2010 jämförde Björn Öckert och andra forskare de två sista årskullarna på gymnasiet som fick de gamla sifferbetygen med de två första årskullarna som fick de nya målrelaterade. Slutsatsen var att bytet av ­betygssystem, tillsammans med införandet av kursbetygen, ökade avhoppen ganska ­rejält, framför allt från yrkesinriktade program. Det är den grupp som tidigare fick ­ettor och tvåor som hoppar av.

– Att sakna slutbetyg från gymnasiet ger troligen en mer negativ signal till arbets­givarna än ett slutbetyg som är svagt i vissa ämnen, säger Björn Öckert.

Det tror även Sven Sundin, undervisningsråd på Skolverket.

– I ett IG eller F ligger en kvalitetsstämpel – du är inte godkänd. Jag tror att det är mer stigmatiserande och psykologiskt tungt för dessa elever i dag. De ska nu klara 30–34 kursbetyg i programgymnasiet, att jämföra med 17–18 ämnesbetyg i linjegymnasiet på 1970- och 80-talen, säger han.

Flyt, gott flyt, mycket gott flyt. I huvudsak, relativt väl, väl. Lärare sliter sitt hår över de vaga värdeorden i kunskapskraven för de olika betygsstegen.

Gunnar Hyltegren är lärare i samhällskap och psykologi på Schillerska gymnasiet i Göteborg. Den här terminen har han varit tjänstledig för att skriva klart sin avhandling med den preliminära rubriken »20 år med kunskapskrav«. Hans övertygelse är att även dagens betygssystem är relativt – fast på ett dolt sätt.

– Lärare jämför elever med sin för­trogenhet av hur elever brukar vara. Det är en er­farenhet som inte alltid är så lätt att ­verbalisera men som självklart måste spela roll, säger han.

Han tror inte att det går att formulera tydliga kunskapsnivåer för ett helt ämne eller kurs. Det blir för stort och komplext. Ett ­bevis för detta är de lärarinnovationer som har utvecklats för att koka ner det hela till något »objektivt« som alla förstår.

– Man har hittat på vansinnigheter som att gränsen mellan godkända och icke godkända kunskaper går vid 50 procent rätt på provet, eller att elever som nöjer sig med godkänt bara behöver kunna rapa upp fakta. På det sättet berövar man dem möjligheten att förstå sammanhang, säger Gunnar Hyltegren.

Han beskriver sig själv som en ovanlig ­lärare i så måtto att han använder rang­ordning som metod. Han har runt 15 skriftliga förhör av flervals- och essäkaraktär på en 100-poängskurs i gymnasiet. På flervals­förhören kan eleverna ha med sig böcker och anteckningar. Essäförhören består av en enda fråga som alla får veta i god tid innan.

Hemma vid köksbordet sorterar han det eleverna skrivit i olika högar efter hur bra det är. Utgångspunkten är ämnets syfte i kursplanen och hans egen lärarerfarenhet. Det kan bli tre, fem eller ända upp till nio högar. Innan han lämnar tillbaka essäerna till eleverna förklarar han vad som skiljer de olika högarna åt. Då blir det också tid för frågor och diskussion.

När det så småningom är dags att sätta betyg finns elevernas resultat samlade i en Excelfil. Den rangordning han kan göra där fungerar som ett stöd i betygsättningen.

Gunnar Hyltegren har alltid varit öppen med sitt arbetssätt – gentemot elever, för­äldrar, kolleger och skolledning.

– Om jag inte tog hänsyn till den relativa likvärdigheten i min betygsättning, genom att jämföra eleverna, så vet jag inte hur det hela skulle gå till. Jag skulle aldrig på ett ­vettigt sätt kunna förklara vad som krävs för ett C eller ett A – och det tror jag inte att någon annan kan heller, säger han.

Att det finns inslag av jämförelser i all betygsättning är inte ett skäl till att återinföra de relativa betygen på systemnivå. Det vore befängt när all internationell forskning från 1995 och framåt visar att elever lär sig mer på kortare tid om de får veta vad som krävs i förväg och inte jämförs med andra.

Det anser Per Måhl, expert på betyg­sättning och bedömning.

– Motivationen ökar med formativ ­bedömning och inre målbilder, säger han.

När ekonomer och sociologer förespråkar ett relativt betygssystem tänker de på högpresterande elever på studieförberedande program som konkurrerar om platser på attraktiva högskoleutbildningar. Eleverna på yrkesprogrammen bryr de sig inte om, enligt Per Måhl.

– Man kan inte utforma ett betygssystem i enda syftet att lösa läkarutbildningens antagningsproblem. Där är det bättre att komplettera med antagningsprov eller intervjuer för att göra den sista sållningen, säger han.

Han talar om en »soppa av svårigheter« som gjort att de mål- och kunskapsrelaterade betygen inte fungerar särskilt bra ännu. ­Implementeringen gick för snabbt och var för dålig, betygsanvisningarna var för allmänt hållna, det har saknats bedömnings­exempel, lärarna fick inte fortbildning och de har inte fått tid till att träffas och göra sambedömningar.

Men nu ser det bättre ut. Bara under 2012 producerade Skolverket mer stödmaterial kring bedömning och betygsättning än under hela perioden 1994–2010.

– Det är svårt att säga vad som hänt om man följt intentionerna från början. Min bestämda uppfattning är att det går att komma nära en rimlig likvärdighet, säger Per Måhl.

Förutsättningen för att alla ska nå minst godkänt är dock att grundskole­tiden förlängs när andra stödåtgärder inte räckt. Det var beslutsfattarna medvetna om när systemet infördes men sedan har ingen brytt sig om det.

– Detta kommer aldrig att bli bra så länge nioåringar som inte kan läsa och räkna flyttas upp tills de hamnar på introduktions­programmen på gymnasiet, säger Per Måhl.

När Sverige bytte betygssystem 1994–1998 var val­frihetsreformerna i sin linda och ­skolorna hade inte börjat slåss om elever än.

– Sedan dess har vi skapat ett konkurrens­utsatt skolsystem med ett väldigt tryck på lärarna att inte sätta för låga betyg, säger Christina Cliffordson, professor i pedagogik vid Högskolan Väst.

Det är snarare denna konkurrens än ­betygssystemet i sig som ställer till det, enligt henne. Även ett relativt system skulle sannolikt ha påverkats av friskoleetableringar och det fria skolvalet.

I en debattartikel i Lärarnas tidning (nr 13/13) föreslår läraren och folkparti­politikern Petter Norrthon att F-betyget tas bort och att elever som är med på lektionerna får ett betyg som räknas och ger mer än 0 poäng. En del har de säkert lärt sig även om de inte har presterat på dagens godkäntnivå, resonerar han.

Men Christina Cliffordson tycker att det vore konstigt att återinföra betyg utan godkäntgräns bara för att det är så många som inte klarar E. Det finns en ­poäng med att det kommer i öppen dager hur många som inte når målen.

– Även under sifferbetygens tid gick elever ut skolan utan att klara målen i dagens system, men det väckte inte samma uppmärksamhet. F-betyget avtäcker ett problem som man annars skulle låtsas inte fanns. Det är en tydlig signal till lärare, skolledare och beslutsfattare att göra något, säger hon.

Vem har rätt? Blir det mer likvärdigt och rättssäkert med öppet relativa betyg? Hör de mål- och kunskapsrelaterade betygen hemma i en utopi där skolan har obegränsade resurser och lärarna kan stå emot ­påtryckningar?

En sak som många verkar eniga om är att betygen – oavsett om de är kunskapsrelate­rade eller relativa – borde förankras med rikstäckande prov, helst med extern rättning. Sedan ska snittbetyget på skolan hålla sig till den nivå eleverna har klarat på provet.

I det relativa systemet var lärare som ville avvika för mycket från klassens medelvärde på standard- och centralproven tvungna att motivera det skriftligt. I dag finns ingen formell gräns för hur mycket skolorna får avvika från de nationella proven. Det som finns är en uppmaning till självreglering och tilltro till tiotusentals lärares förmåga att tolka betygskriterierna på likartat sätt.

Ett ankare för betygsskalan skulle göra att snitten inte far i väg på vissa skolor, enligt Björn Öckert på IFAU:

– Alla elever kan ha en dålig dag och därför ska förankringen inte göras på elevnivå utan på skolnivå. Inom ramen för skolsnittet kan man sedan fördela betygen efter lärarnas professionella bedömning.

Statssekreterare Bertil Östberg (FP) på utbildningsdepartementet är en korrekt herre som inte tar ut svängarna i onödan. Men han skrattar ofta och gärna.

– Jag har faktiskt det finaste rummet på departementet. Hörnrum. Och med bäst utsikt. Ha-ha!

Fast just i dag borde det vara lätt att hålla sig för skratt för den politiska ledningen på utbildningsdepartementet. Det är dagen ­efter Pisa-undersökningen och chockresultatet som visar att den svenska skolan kanar utför i den viktiga internationella kunskapsundersökningen toppar alla nyhetsmedier.

Bertil Östberg är utbildningsminister Jan Björklunds närmaste man. Trots det syns han sällan i strålkastarljuset.

Vilken makt har du över svensk skola?

– Det är klart att jag har ett visst inflytande. Jag kan ta initiativ till vilka reformer vi ska driva och påverka så att de förslag som läggs blir genomtänkta. Ministern kan inte vara inblandad i alla detaljfrågor. Därför måste jag veta vad han vill och se till att det blir på det sättet.

Händer det att du går emot Jan Björklund?

– Alla ministrar behöver ha personer runtomkring sig som kan säga ifrån. Om Jan Björklund har ett förslag som jag inte tycker är helt genomtänkt så säger jag vad jag tycker.

Hur reagerade departementets politiska ­ledning när ni fick reda på att Sverige sjunker som en sten i Pisa-mätningen?

– Vi hade inga illusioner om att nedgången skulle ha brutits. Men nedgången var något större än vad vi hade väntat oss.

Vad har regeringen gjort för fel?

– Jag tror att de reformer vi har genomfört – med ny lärarutbildning, nya kursplaner, nya läroplaner, ny skollag, legitimationsreformen, fler nationella prov och tidigare betyg – i allt väsentligt har varit kloka och ­genomtänkta. De handlar om att få ökat ­fokus på kunskap och resultat.

– Men det tar tid att genomföra sådana stora systemförändringar och ännu längre tid innan de får genomslag.

Betyder det att regeringen bara tänker vänta tills systemförändringarna får genomslag?

– Vi gör andra saker också. Vi har till exempel funderat väldigt mycket på hur man ändrar lärares sätt att undervisa, eftersom flera rapporter har visat att lärarna i Sverige har tagit ett steg tillbaka och låter eleverna göra alltmer arbete på egen hand. Mattelyftet, där över 10 000 lärare nu för kollegiala diskussioner om hur undervisningen ska utvecklas, är ett exempel på hur vi engagerar många lärare i detta med lärarledd undervisning.

Under de senaste sju åren har regeringen genomfört väldigt stora skattesänkningar. Är det viktigare att sänka skatterna än att satsa på skolan?

– Vi satsar mycket pengar på skolan, mer än vad OECD-länderna i snitt gör. Det är alltså inte resursbrist som förklarar nedgången i svenska kunskapsresultat.

Skulle det inte behövas en särskild satsning på skolan, med till exempel mindre klasser, i avvaktan på att systemförändringarna ska få genomslag?

– Det finns ett visst, men väldigt svagt, forskarstöd för att det kanske blir lite bättre med mindre klasser. Samtidigt är slutsatserna från forskarna att det är en väldigt ineffektiv satsning, för det kostar otroligt mycket pengar och man kan tvingas plocka in ytterligare personer som inte har lärarkompetens.

I november beslutade en majoritet i riks­dagen att regeringen ska ta fram en plan för hur fritidspedagoger ska kunna få legitimation, något som regeringen hittills har avvisat.

Kommer ni nu att backa i frågan om att fritidspedagoger ska få legitimation för att de är fritidspedagoger?

– Det finns ett uppdrag från riksdagen och detta ska vi självklart titta på.

Innebär det att regeringen överväger en ­legitimation för fritidspedagogerna?

– Det är klart att vi måste fundera på den här planen. Men vi är inte färdiga där.

Det låter på dig som att ni är på väg att svänga och att fritidspedagogerna kan få legitimation?

– I dagsläget finns inga sådana planer. Men det är självklart så att när vi får ett tillkännagivande från riksdagen så tar vi seriöst på det.

Regeringen har tidigare aviserat ett förslag om att en Lex Sarah ska införas i skolan. Det innebär att personal som jobbar i skolan och förskolan ska bli skyldiga att rapportera om allvarliga missförhållanden eller om elever far illa. Departementets utredare som ser över lärarnas arbetsbelastning har granskat förslaget och regeringen överväger nu om det ska genomföras eller inte.

Vad händer med förslaget om Lex Sarah?

– Vi har redan infört en rad andra an­mälningsskyldigheter i skolan och det är tveksamt vad Lex Sarah skulle tillföra ytter­ligare. Dessutom skulle det medföra ännu en administrativ pålaga för lärarna. Jag ska inte sticka under stol med att vi är väldigt tveksamma till Lex Sarah och om det skulle fylla någon funktion.

Lärarförbundet driver att lärarna ska få en ordinationsrätt, vilket innebär att lärarna ska få större inflytande över när elever ska få särskilt stöd.

Kommer lärarna att få en ordinationsrätt, som Lärarförbundet kräver?

– Nej.

Varför inte?

– En grundläggande regel i sådana här sammanhang är att den som fattar beslutet också måste ha det ekonomiska ansvaret. Vad skulle hända annars, om budgeten inte håller? Ett sådant system skulle vara oerhört svårstyrt. Jag tycker att det är ett väldigt ogenomtänkt förslag, faktiskt. Det är som att införa en vårdgaranti, som man inte kan upprätthålla.

Regeringen har tvingats backa om legitimationsreformen, yrkesprogrammen, gymnasieprogrammen och skriftliga omdömen. Har ni haft för bråttom, varit för självsäkra och för dåliga på att lyssna på andra?

– Det är klart att vi har drivit igenom ett omfattande reformarbete i ett högt tempo. I vissa fall får man vara självkritisk och säga att det här blev inte riktigt som vi hade tänkt oss och då är det rimligt att ändra. Men huvuddragen i reformerna ligger absolut fast.

Felicia åkte till Stockholm och såg Trollkarlen från Oz. På väg hem krockade tåget med en älg.

Gustavs pappa har fyllt år.

Många händer sträcks ivrigt i luften under måndagens morgonsamling i Cecilia Bergentz 4–5:a på Hummelstaskolan utanför Enköping. Helgen har varit händelserik och berättelserna avlöser varandra. När alla fått tala till punkt leder Cecilia Bergentz över uppmärksamheten till veckans aktiviteter. Första lektionen är engelska – vilket innebär att alla ska ut på parkeringen utanför skolan.

Denna oortodoxa didaktik är ingen slump. Cecilia Bergentz är Enköpings nyutnämnda förstelärare i engelska för yngre elever. Hon har ansvar för att utveckla sin egen, skolans och kommunens undervisning i ämnet.

I dag ska eleverna bilda ord som innehåller de tre bokstäverna på bilars nummerplåtar. Varje bokstav ger ett till tio poäng beroende på hur vanlig den är i engelskan. Målet är att komma på ord som ger så många poäng som möjligt.

Eleverna delas in i par. De flesta tar på sig jackor för att skydda sig mot den kyliga vind som drar in från de gråblöta åkrarna runt skolan. Personalens bilar får sin plåtar närstuderade. MRH. Det var inte lätt. TME. Vad skulle det kunna bli för långt ord? Barnen går runt och diskuterar. Några slår i ordböcker som Cecilia Bergentz burit med från klassrummet, andra går vidare till en annan parke­ring för att se om det finns bättre bokstavskombinationer där.

Cecilia Bergentz avstyr vänligt men bestämt ett par pojkars försök att spara några meter genom att springa längs vägen i stället för bakom skolan.

Lektionen är ett led i Cecilia Bergentz strävan att göra engelskan roligare för eleverna. De arbetar allt mindre med läroboken och allt mer med vadhelst hon hittar på.

– Jag jobbar gärna med konkreta uppgifter och bilder. Det arbetssättet har jag med mig från min tid som förskollärare och det fungerar väldigt bra även för lite större barn. Om man ska få med allt viktigt – läsa, skriva, lyssna och förstå – räcker det inte att bara låta eleverna sitta med en text.

En bra uppgift ska väcka elevernas motivation och arbetsglädje, och kunna genomföras av alla trots att de är på väldigt olika nivåer, tycker Cecilia Bergentz. När hon planerade dagens lektion var hon rätt säker på att nummerplåtarna skulle engagera.

– Bilar är intressanta, parkeringen där barnen annars inte får vara är spännande och poängsättningen är en utmaning.

Utnämningen till förstelärare gav Cecilia Bergentz en didaktisk kick.

Hon har fördjupat sig i engelskan och läser på om olika sätt att undervisa. Ändå tycker hon att något annat är betydligt viktigare för skolutvecklingen.

– Förhållningssättet är A och O. Om inte relationen och mötet med eleven fungerar blir det ingen inlärning. Det måste finnas en ömsesidig respekt mellan lärare och elev.

Den kan läraren skapa genom att vara vänlig och stadig. Barnen ska inte behöva befara att läraren plötsligt kan explodera.

– Delvis är det kanske en personlighetsfråga, men man kan lära sig att inte skrika och att inte skälla ut en elev inför andra. Kan man motivera varför något ska göras på ett visst sätt accepteras det oftast. Vi går många gånger för snabbt i strid med eleverna. Det är bättre att förebygga konflikter genom att vara mer flexibel.

Viktigt är också att lyssna på och ta vara på barnens idéer. De ska få komma med egna uppslag kring till exempel ett tema och själva planera sitt arbete.

– Det tar mer tid och blir rörigare än när jag själv styr upp lektionerna. Att stoppa ­deras förslag och behålla kontrollen är enklare. Men om man vågar tro på barnen och deras förmåga blir de väldigt motiverade. Det mesta de vill göra kan kopplas till kursplanen.

På parkeringen hörs skolklockan ringa till rast. Eleverna stoppar undan sina papper och pennor, många hämtar bollar och börjar spela på alla öppna ytor runt skolan. Det är fotboll som gäller på Hummelstaskolan. Utom i personalrummet, dit Cecilia Bergentz går för att värma sig. Här är Tjurruset det stora samtalsämnet. Inspirerade av en kolle­ga har hon och runt 15 andra på skolan bestämt sig för att nästa höst ställa upp i det tuffa uthållighetsloppet, som har gyttjedopp som främsta lockbete. Cecilia Bergentz inhöstar beröm när hon berättar om gårdagens milslånga träningspass.

Den goda stämningen i kollegiet var också tydlig när hon blev förstelärare. Arbetskamraterna gratulerade och Cecilia Bergentz har inte känt av någon avundsjuka för att hon plötsligt fick en löneförhöjning med 5 000 kronor i månaden. Så är det inte överallt. I en Facebook-grupp för förstelärare som hon är med och driver berättas om tystnad och missunnsamhet.

– Många säger att vi gör samma sak, och det gör vi kanske på ett sätt – men vi engagerar oss ganska olika. Man är i olika faser i livet. När mina barn var små hade jag ont om tid, då fanns det andra som gav det lilla extra. Nu är det jag som får något att bita i – och lite uppmuntran för det.

Rasten går mot sitt slut och Cecilia Bergentz kallar eleverna tillbaka till parkeringen för att avsluta uppgiften. Åter i klassrummet räknas poängen ihop. Vinner gör »Teenage­MutantsNinjaTurtles«, med 38 poäng. Cecilia Bergentz avslår, efter samråd med några elever, spridda protester om att det inte är ett enda ord och ber barnen redovisa vad de lärt. Svaren blir: hitta ord på skyltar, stavning, räkna poäng, söka i ordböcker och att samarbeta.

Lektionen är slut och klassens fyror försvinner till idrotten. Cecilia Bergentz, som förutom engelska är behörig i matematik, svenska och religion, stannar kvar med femmorna och börjar diskutera hur entalet i ett decimaltal är i mitten, om man tänker sig att tiotalen och hundratalen är till vänster och tiondelar­na och hundradelarna till höger.

Begripligheten, och entusiasmen, ökar när eleverna får klippa ut centimeterstora entalskvadrater och decimeterlånga tiotal och tiondelar ur färgglada rutmönstrade papper.

Till några elevers hörbara förtret är lektionen kort. I matsalen väntar pasta med skinksås.

Cecilia Bergentz slår sig ner vid ett fönsterbord och får av Nora Lööw veta att det värsta med brutna armar är att de försvårar rörelser i sömnen. Det bästa är att man får presenter av släktingar som tycker synd om en.

När alla tallrikar är tomma går Cecilia Bergentz till personalrummet för att hämta en tunn gul väst med RASTVAKT tryckt på ryggen. Några elever som klättrar högt i ett träd får hållas, men en pojke som känner sig utestängd från en grupp i en risig dunge får hjälp att komma in – tills han kommer på att något roligare händer bland kompisar längre bort.

Cecilia Bergentz cirkulerar en halvtimme på skolgården innan det är dags för avlösning.

Sist på dagens schema står Ledningsgrupp. Tillsammans med fyra kolleger på skolan diskuterar Cecilia Bergentz en eventuell motionssatsning, ett eventuellt framtida elevtapp till en nystartad friskola och eventuella insamlingar till en skola i Sydafrika och nödlidande i Syrien.

Just ledningsgruppen fick stryka lite på foten för att Cecilia Bergentz skulle få ihop sitt schema när hon blev förste­lärare. I Enköping har de fått en nedsättning av sin vanliga arbetstid på 10 procent. Då ska de bland annat hinna bygga nätverk genom att arrangera ämnesträffar, delta i projektgrupper och handleda kolleger. Cecilia har försökt lägga sina 3,5 förstelärartimmar på fredagsförmiddagarna.

– Men det är sällan jag just då kan göra det jag ska enligt uppdraget. Och egentligen har jag bara tagit bort en timmes undervisning och kortat ned ledningsgruppens möte med en halvtimme – men det är mest i teorin.

I praktiken tar Cecilia från sin egen planeringstid, eller rättare sagt jobbar hon många timmar extra utan betalning. Från Facebook-gruppen för förstelärare vet hon att villkoren skiljer sig mycket mellan kommunerna. I vissa minskas den egna undervisningen med hälften, i andra inte alls. Några förstelärare vet exakt vad som förväntas av dem, många har ingen aning. Det är vanligt att tjänsterna är tillfälliga, som i Enköping där förstelärarna utsetts på tre terminer.

– Det är lite märkligt, för jag kommer ju fortsätta vara en bra lärare även senare. Å andra sidan vet jag inte om jag vill ha uppdraget resten av livet. Alla kan tröttna och få en dipp.

Om Cecilia Bergentz skulle vilja minska sin arbetsbörda finns det mycket att välja bland. Hon är till exempel arbetslags­ledare, studerar på kvartstid pedagogiskt ledarskap vid Uppsala universitet, går en chefsaspirantkurs i kommunen och tillbringar mycket tid på nätet för att få och ge inspiration. Vid sidan av Facebook-gruppen bloggar och twittrar hon om arbetet som förstelärare.

– Jag jobbar nästan jämt. Det låter inte klokt, men jag trivs med det. Jag vet inte riktigt vad som är arbete och vad som är fritid, men det kanske inte spelar så stor roll.

Claes Jönsson, fritidspedagog på Fjällängsskolan i Östersund:

– Jag vet inte vad de skulle kunna göra för skillnad. Jobbet ska göras oavsett om jag har legg eller inte. På förmiddagarna deltar jag i undervisningen i en etta och har bland annat idrott och bild. Vi fritidspedagoger är som potatis – vi ska passa till allt. Att jag blir behörig i vissa ämnen gör ändå inte att jag kan söka jobb som lärare. Men leder legitimationen till högre lön tackar jag inte nej.