— Skolfrågan är alltid het under valrörelserna. Politikerna lovar brett men håller tunt. Vi har blivit en luttrad lärarkår som har tappat förtroendet för politikerna, säger Henrik Norrström, som är lärare i samhällskunskap och idrott i årskurs 7—9 på Korsängs­skolan.

— Det spelar inte så stor roll vem som säger vad bland poli­tikerna. De når inte fram till oss längre.

Henrik Norrström och de andra lärarna ger en samstämmig men ganska dyster bild av varför så många lärare är osäkra på vilket parti som före­träder skolan bäst.

Lärarna litar helt enkelt inte på politikernas löften om skolan. För i deras egen vardag så är det pengar som styr. Vilken verksamhet de kan bedriva är starkt förknippat med möjligheten att locka elever i en allt tuffare konkurrens mellan kommunala och fristående skolor.

— Det finns ett stort glapp mellan skolornas verksam­heter och de som fattar besluten på både riksnivå och kommunal nivå, menar Henrik Norrström.

Matematik- och NO-läraren Karin Wiman och språkläraren Anna Streng anser att riksdagspolitikerna inte fokuserar på lärarnas vardagsfrågor, som bemanning och arbetsbelastning, vilket har betydelse för elever och lärare i skolan.

— Frågor som vid vilken ålder man startar med betyg har ingenting att göra med vad barnen lär sig, påpekar Anna Streng.

De efterlyser en politisk ­debatt om de nationella proven. Proven stjäl tid från under­visningen och mötet mellan lärare och elever, anser de. Den växande mängden prov påverkar alla ämnen ­under nästan hela vårterminen för exempelvis niorna.

— Det innebär att eleverna bara testas och inte lär sig ­under åtta till tio provveckor. Det är tid som hade kunnat läggas på undervisning, säger Anna Streng.

Henrik Norrström anser att den politiska debatten mest handlar om kunskapsvärden och betyg.

— Varför lyfter politikerna aldrig fram värden som att den svenska skolan är bra på att bygga självförtroende hos eleverna och skapa trygghet? utbrister han.

Fritidspedagogen Jessica Carlsson tycker att det mest är utbildningsminister Jan Björklund som hörs från rege­ringspartierna. Det är svårt att bilda sig en uppfattning om alternativen.

Lärarna tror att just den starka kopplingen mellan skolfrågor och Jan Björklund som person är en av förklaringarna till det låga förtroendet för ­övriga regeringspartier.

Gillar man det Jan Björklund säger så hamnar rösten på Folkpartiet snarare än de andra regeringspartierna. Henrik Norrström anser att övriga politiker blir som en stor massa där ingen sticker ut åt något håll.

— När man tänker tillbaka på regeringsåren som varit så mynnar de ut i att det har skett förändringar inom skolan men inga förbättringar, säger Henrik Norrström. 

Tomas Tobé (M):
Jag tror att många upplever att de inte riktigt tydligt vet vad en röst på ett enskilt parti betyder. För Moderaterna ser jag en stor potential när det är så många osäkra. Och vi har också valt att prioritera ekonomi, jobb och skola. 

Tina Acketoft (FP):
I min ideala värld är det ett hälsotecken att folk ifråga­sätter och tvekar. Jag tror att om frågan ställts till vilken yrkeskår som helst innan valrörelsen satt i gång så hade det blivit ett liknande utslag. 

Ulrica Carlsson (C):
Jag tror att man kanske inte ser så stora skillnader mellan partierna. Och för att veta vilket parti som är bäst, ja, då måste man sätta sig in i det. Jag tror att lärarna tänker göra det närmare valet. Lärarna är sanningstrogna. Vet de inte så svarar de det. 

Yvonne Andersson (KD):
Vi politiker har inte nått ut i mediebruset med våra politiska sakfrågor. Oppositionen plockar ofta upp de frågor som vi redan arbetar med och gör dem till sina. Men vi måste ta på oss att vi inte lyckats förmedla det vi har gjort på ett tydligt sätt. 

Ibrahim Baylan (S):
Jag tror att anledningen till att så många svarar »vet ej« är att skol­politik är mycket breda­re än de skolfrågor som lyfts fram. Jag är glad att vi har ett tydligt övertag mot regerings­partierna. Och 42 procent osäkra innebär en stor potential för oss. 

Rossana Dinamarca (V):
I skoldebatten diskuteras många pseudofrågor som inte riktigt gör skillnad i lärarnas och elevernas vardag. Det handlar om tidigare betyg, nationella prov och kunskapsmätningar. Det kan vara svårt att se hur lärarnas arbetssituation och elevernas behov förändras utifrån det. 

Gustav Fridolin (MP):
Många känner, tror jag, att de frågor som tas upp inte gör någon skillnad för lärare. Som ifall vi ska ge betyg till nio- eller tolvåringar eller döpa om förskole­klassen. När sådana frågor drivs så tror jag att många känner att det inte berör.

Carina Herrstedt (SD):
Det är klart olyckligt att så många inte vet. Det är ett misslyckan­de att vi politiker, oavsett parti, inte når ut bättre. Kanske uppfattas partierna för lika. Många har samma mål men olika vägar att nå dit och det kanske inte är tydligt var partierna står i olika frågor.

— Föräldrarna anmälde mig för att ha skrämt en elev när jag gav henne en skarp till­sägelse och sedan tog tag och flyttade på henne, berättar ­läraren.

Hon var en av dem som ­anmäldes till Skolinspektionen förra året.

Myndigheten lade ner ärendet eftersom utredningen inte visade att läraren hade gjort något fel. Men vägen dit var påfrestande, berättar hon.

— Det var väldigt obehagligt att läsa anmälan. Sedan blev det en grundlig utredning på skolan med möten med rektorn, högre chefer inom förvaltningen, föräldrarna och eleven.

Lokaltidningen kom över ­anmälan och skrev en kort notis utan att nämna skolans namn.

— De skrev det anonymt och jag tycker att de skötte det schyst. Men det var ändå inte så roligt att slå upp den sidan.

Händelsen malde i huvudet på läraren samtidigt som hon visste att hon hade rätt. Uppbackningen på jobbet lindrade oron.

— Jag hade ett fantastiskt stöd från rektorn, andra chefer i kommunen och ­kollegerna. Det gjorde situationen lättare. 

— Det tar ett tag innan människor förstår att det har öppnats nya möjligheter att an­mäla lärare. Det var samma sak när reglerna mot kränkande behandling av elever infördes 2006. Då såg vi en jätteökning av anmälningarna först 2010, säger Marie Axelsson som är rättschef på Skol­inspektionen.

Sedan 2011 går det att anmäla lärare och förskollärare för att de har betett sig olämpligt eller oskickligt till Skolinspektionen. Om myndigheten anser att läraren förtjänar en varning eller bör förlora sin legitimation så anmäler myndigheten läraren till Lärarnas ansvarsnämnd.

Ansvarsnämnden gör ­sedan en självständig prövning och fattar beslutet om eventuell påföljd för läraren.

Hittills har Skolinspektionen bara anmält tre lärare till Lärarnas ansvarsnämnd. Det beror bland annat på att merparten av de lärare som anmälts till Skolinspektionen har saknat legitimation och därför inte varit aktuella för ansvarsnämnden.

— Men under 2013 ut­färdade Skolverket många ­legitimationer och i slutet av året kunde vi se att en större andel av anmälningarna gällde legitimerade lärare, säger ­Marie Axelsson.

Även anmälningarna mot legitimerade lärare har i flera fall avslutats utan att Skolinspektionen tagit ärendet vidare till ansvarsnämnden.

— I vissa fall kan vi se att det som anmäls inte är sådant som kan leda till att legitimationen återkallas. Sedan kan det vara så att anmälaren har en uppfattning om vad som hänt och läraren en annan. Om det då inte finns någon annan bevisning så har vi svårt att gå vidare, säger Marie Axelsson.

Vad brukar anmälningarna handla om?

— Ofta är det föräldrar eller elever som anmäler lärare för att de har ett oschyst beteende, gapar och skriker eller har en otrevlig jargong.

Skolinspektionen kan även utreda lärare på eget initiativ utan någon anmälan utifrån. Det kan hända att myndig­hetens inspektörer ser lärare som uppträder olämpligt. Det kan också komma fram uppgifter om lärare i medierna eller i de domar mot lärare som Skolinspektionen får för kännedom från domstolarna. Myndigheten har hittills fått in sju sådana domar.

Rättschef Marie Axelsson säger att Skolinspektionen försöker göra utredningen så skonsam som möjligt för de anmälda lärarna.

— Vi sekretessbelägger både lärarens namn och den anmälda händelsen när vi lämnar ut kopior av anmälningar till medierna. Om en anmälan är uppenbart ogrundad så skickar vi den inte till lärarens arbetsgivare för yttrande utan avslutar ärendet direkt, säger hon.

116 000— lägg de siffrorna på minnet och mata in dem i din telefon. 116 000 är nämligen det nya larmnumret för försvunna barn.

— När barn försvinner från familjer, förskolor, skolor eller från boenden för ensamkommande flyktingbarn, är varje minut viktig för att sätta in eftersökning, säger barnminister Maria Larsson.

Numret är tillgängligt dygnet runt.

Biologi, fysik, engelska, ­matematik … Alla skolämnen går det att göra film på, och nu kan du som lärare också få tillgång till sådana filmer på ett snabbt och enkelt sätt.

Med inspiration från kända streamingtjänster har den webbaserade tjänsten Film och Skola, i samarbete med Ninetech, tagit fram en användarvänlig tjänst för strömmande utbildningsfilmer avsedda för just skolan.

På sajten hittar du cirka 500 högupplösta filmer, bland annat från SVT och brittiska BBC, som alla är knutna till olika skolämnen.

Tjänsten kräver abonnemang och ­inloggning.

Supervalåret är här — och snart är det även dags för ­Sveriges högstadie- och gymnasieelever att ta politisk ställning och göra sina röster hörda.

På webbplatsen skolval2014.se kan man redan nu anmäla intresse. Skolor som deltar kan välja om de vill arrangera skolval till Europaparlamentet i maj eller riksdagsvalet i september, eller både och.

Inför förra riksdagsvalet, 2010, blev Socialdemokraterna största parti på nationell nivå med 22 procent av rösterna, följt av Moderaterna och Miljöpartiet med 22 respektive 13 procent. Övriga resultat — nationellt, regionalt och lokalt — finns på skolval2014.se/tidigare-skoval.

Skolval 2014 drivs av Sveriges Elevkårer, Sveriges Elevråd och Europeiska Ungdomsparlamentet på uppdrag av Ungdomsstyrelsen.

Även fåglar kan ha svårt att hitta bostad. Åtminstone de fåglar som bygger sina bon i murkna gamla träd, vilka blir allt mer sällsynta till följd av det moderna skogsbruket. Det menar ­Naturskyddsföreningen som nu arrangerar SM i fågelholk för sjätte året i rad.

Tävlingen, som är öppen för alla grundskole- och gymnasieklasser, går ut på att varje deltagande klass snickrar ihop en eller flera fågelholkar efter egen fantasi.

Holken måste vara byggd i trä, tåla väder och vind samt ha ett ingångshål som är minst 28 millimeter.

Bilder på fågelholkarna ska vara Naturskyddsföreningen till handa senast den 28 februari.

Hur ser egentligen livet ut på Triangelskolan i Kiruna? Hur går snacket? Vad händer? Det ska skolans sjätte­klasselever — som valt medier och engelska som elevens val — nu skildra med hjälp av videokameror och annan inspelningsutrustning.

— Det pedagogiska syftet är helt enkelt att de ska få använda sig av olika medier och få komma till tals om vad de tycker om skolan, berättar ämnesläraren Linda Ahlstedt, som tillsammans med sina kolleger i arbetslaget ligger bakom idén.

Hittills har eleverna gjort några animerade filmer, med tal och text som lagts på, men tanken är att dokumentationen av skolan även ska resultera i spel­filmer och radio à la podcast.

— Eftersom det är elevens val är det ganska fritt. Huvudsaken är att eleverna försöker spegla någonting som de själva har varit med om och hur deras situation på skolan ser ut.

Hur tror du att den skiljer sig från lärarnas situation?

— Bra fråga … Jag kan tänka mig att det är mer fokus på vad som händer utanför klassrummet, i det sociala samspelet. Situationer och händelser som man som lärare inte alltid uppmärksammar.

Hur går det med engelskan?

— Bra. Det roliga är att många elever verkligen glänser. Vissa har gjort väldiga framsteg. De uppvisar kunskaper i engelska på ett helt annat sätt än vad de gör under de ordinarie lektionerna, både muntligt och i skrift.

En klunga lågstadiebarn jagar en punkterad fotboll över fotbolls­planen utanför Ronnaskolan i ­Södertälje. I tegelbyggnaden där högstadiet håller till är det lektionstid och tomt i korridorerna. Skolans rektor Lina Axelsson Kihlblom avbryter sin morgonfika i personalrummet och visar in på sitt kontor.

För drygt två år sedan satt hon här som nytillträdd rektor med två bistra inspektörer från Skolinspektionen vid bordet. De var allt annat än nöjda. Skolan hade svårartade ordningsproblem och mindre än hälften av eleverna i nian nådde målen i alla ämnen. En av skolans utmaningar var strömmen av nyanlända elever utan kunskap i svenska. De som flytt med sina familjer från oroshärdar runt om i världen.

— Jag hade fått rådet att sitta lugnt i båten till en början men det fanns inte tid till det. Jag började med en jättestor omorganisation mitt i terminen. Lärarna och facket gillade det inte alls. Oj, oj, jag var inte månadens smak om man säger så, minns Lina Axelsson Kihlblom.

Du tog bland annat bort förberedelse­klasserna för nyanlända och lät dem gå ­direkt in i de vanliga klasserna. Varför?

— Jag vill inte ha en skola i skolan för en fjärde­del av eleverna. De nyanlända lär sig mycket mer svenska av kamraterna i elev­hallen och i matsalen än vad de gör i klassrummet. Att sätta dem i ordinarie klasser är också viktigt för att de ska känna sig välkomna.

Hur klarar de att hänga med i undervisningen när de inte kan svenska?

— Det gör de inte till en början. Först kanske de bara förstår 20 procent men efter hand ökar det procenttalet. De har också svenskundervisning en dag i veckan men då med autentiska uppgifter från övriga ämnen.

— Sedan finns det både lärare och klasskamrater i de vanliga klasserna som talar ­till exempel arabiska. Det är fördelen med ­en mångkulturell skola.

Ronnaskolan tar emot många barn som flytt kriget i Syrien. Har ni ­kompetens att tackla de trauman som de bär på?

— Skolans uppdrag är att ge utbildning och att erbjuda en trygg och välkomnande miljö. Vi har inga traumagrupper eller terapi­sessioner. Det är en uppgift för barn- och ungdomspsykiatrin.

De senaste åren har Ronnaskolan höjt ­andelen elever med behörighet till gym­nasiet från 55 till 75 procent. Vad är framgångsreceptet?

— De flesta skolor lägger ett schema i maj som börjar gälla i augusti och som sedan ligger fast tills eleverna går på sommarlov. Hos oss får lärarna nya scheman var sjätte vecka. Timplanen modifieras efter vad eleverna behöver just nu för att nå målen i slutet av läsåret.

Hur går det till?

— Mitt i terminen kan ett arbetslag bestämma att en grupp elever ska intensivläsa tre ­ämnen under en månad eller bara jobba med läsförståelse i ett par veckor.

Varför är det viktigt med koncentrerade ­insatser?

— Ska man ge särskilt stöd så ska man go crazy brukar jag säga. Lite futtig läxläsning ger ingenting.

Nytt schema var sjätte vecka, vad säger ­lärarna om det?

— Flexibiliteten måste komma från lärarna själva. Det är de som ser elevernas behov och kommer med förslag på åtgärder. Sedan får arbetslagsledarna jobba med sina lärare för att hitta en lösning.

Det låter ganska komplicerat?

— Varför skulle inte vi inom skolan klara det? Så här jobbar de inom tillverkningsindustrin. De mäter och justerar hela tiden i stället för att vänta på resultatet vid årets slut. Samma inom idrotten. Ett fotbollslag som behöver bli bättre på frisparkar tränar inte på inkast bara för att det står så i schemat.

Ni har också en tvålärarmodell i högstadiet. Vad är fördelen med det?

— Faktorer som gör undervisning effektiv, som formativ bedömning och tydlighet, kan maximeras med två lärare i klassrummet. Dessutom går det att dela klassen ibland och lärarna kan växeldra i sitt arbete. Att bli sedd av en kollega gör också att man reflekterar över sitt eget beteende.

Hur har ni råd med dubbla lärare?

— Vi har sparat in genom att ta bort för­beredelseklasserna. Sedan behöver vi inga vikarier i årskurs 7—9 och behovet av särskilt stöd utanför klassrummet har minskat.

Lina Axelsson Kihlblom går och hämtar Ronnaskolans skolkatalog från förra året och slår upp den på bordet.

— Ser du någon skillnad på de här klasserna? undrar hon.

På ena sidan syns en niondeklass med idel blonda och blåögda elever. På andra sidan en parallellklass med mörkhåriga och brunögda. De blonda kom från en by utanför ­Södertälje och samlades i en egen klass när de började i högstadiet på Ronnaskolan. ­Enligt Lina Axelsson Kihlblom var det ett krav från föräldrarna och det accepterades av skolans tidigare ledning. Nu har barnen från byskolan helt slutat komma till Ronna. De väljer skolor i traditionellt svenska områden i stället.

Kommer eleverna med svensk bakgrund tillbaka om du når ditt mål att höja resultaten över rikssnittet?

— Nej, det tror jag inte. Det är inte skolans ­resultat utan rädslan för invandraren och den brutna svenskan som skrämmer föräldrar.

Så vad behöver göras för att bryta ­segre­geringen?

— Det finns inget som säger att vi ska ha 7—9-skolor i ytterförorter. Kommunen kan bygga en större enhet inne i stan där elever med olika bakgrund får mötas.

Är det inte risk att elever med svensk bakgrund då i stället väljer en friskola?

— Stora moderna enheter centralt kan vara ett bra konkurrensmedel mot fristående skolor.

Vad betyder det fria skolvalet för segre­geringen?

— Jag tror inte på ett fritt skolval där rektorer tillåts bestämma vilka elever som tas in. Det är som gjort för fusk. Det finns alltid plats för duktiga flickor men aldrig för bråkiga invandrarpojkar. Det borde vara så att rektorerna anmäler lediga platser till kommunen som sedan sköter fördelningen av elever.

»Slösa bort tiden på något nyttigt i stället!« beordrar han ilsket sina tre brorsöner.

Ett sådant tonfall — och betraktelsesätt — kan man knappast tillskriva Joakim Björkman när han hälsar sina fjärdeklasselever välkomna. Tvärtom:

— God morgon stjärnor, nu ska vi läsa Kalle Anka!

Det är en tidig och grå vintermorgon i Malmö och vi befinner oss i ett av klassrummen på Augustenborgsskolan i stadsdelen Fosie. Ämnet på schemat är svenska, och efter en kort inledning sitter eleverna böjda och koncentrerade över nämnda story; den tio sidor långa intrigen om Kalle, knattarna och superhjälten Sammel Stark.

Tystnaden är påtaglig. Monumental. I sju—åtta minuter. Om de här 16 tioåringarna hade varit inritade i en enda stor serieruta så skulle det inte ha förekommit en enda pratbubbla i bilden — inte ens ett litet »pust!«, »stön!« eller »flämt!«. Möjligen ett »pst!«

Det är roligt med serier. Det räcker med pratbubblor för att man ska förstå. /Eleven Malin Ye

Eleverna har ägnat tid åt Walt Disney’s karaktärer på lektionstid många gånger förut. Framför allt förra våren, när de deltog i ett månadslångt projekt där just Kalle Anka-tidningen ingick som en central del i undervisningen. Projektet, som hade initierats av serieförlaget Egmont, var något som Joakim Björkman nappade på direkt.

— Serier har alltid legat mig varmt om hjärtat, säger han. Genom dem lärde jag mig själv att läsa och så småningom öppna ögonen för annan litteratur. Det intresset hoppas jag kunna överföra till mina elever.

Med Ankeborg som förebild har eleverna bland annat fått bygga en egen liten stad i kartong och papier-maché.

— Med infrastruktur, skolor, banker och andra viktiga byggnader — allt som en stad kräver. Och genom att de fick räkna skalor så kom ju matematiken med på köpet.

Men finns det inte en risk att eleverna bara läser serier?

— Nej, stommen i min undervisning är skönlitteratur, säger Joakim Björkman.

Han har gjort en läsinventering, identifierat den nivå som varje enskild elev ligger på när det gäller läsning av vanlig skönlitteratur. Där har sam­arbetet med skolans bibliotekarie varit viktigt.

— Hon har hjälpt till i jakten på bra litteratur som ligger på rätt nivå för eleven. Och hon är med när vi analyserar böckerna i läsgrupper.

Man lär sig svenska fast på ett annat sätt. Ibland är det lättare att förstå en text om man har bilder till.
/Eleven Vivien Balin

Vad den sjunkande läsförståelseförmågan bland landets 15-åringar beror på, det har Joakim Björkman inte reflekterat över särskilt mycket. Men på frågan om han har märkt några positiva resultat av serie­satsningen på den här skolan är han säker.

— Absolut. Jag kan inte dra några vetenskapliga slutsatser av mitt jobb med Kalle Anka, men jag märker att eleverna uppskattar och har glädje av det.

— Det utvecklar inte bara deras fantasi. För många är serierna också en slags hjälpreda, bilderna gör det lättare att hänga med i texterna. Det väcker deras läslust. Och genom att det är lustfyllt så blir det ju också effektivt — de lär sig något.

Serierna hjälper en. Jag tycker faktiskt att det har blivit lättare att läsa andra texter nu, riktiga böcker.
/Eleven Embla Samuelsson

Men vad säger han om kritiken som riktats från till exempel Skolverket, att Kalle Anka är ett varumärke och att Egmont är ett vinstdrivande företag som bara är ute efter att värva läsare?

— Det är trångsynt, gnälligt. Nej, släpp det där kommer­siella snacket. Se till möjligheterna, inte problemen. Det handlar ju bara om att försöka få barnen att hitta glädjen ­i litteraturen.

Han tar fram ett brev som han fick för en tid sedan. Avsändaren är en 83-årig kvinna, en före detta lärare med lång erfarenhet av elever med dyslexi.

— Hon använde själv Kalle Anka i sin undervisning. Men i smyg, eftersom det inte alls var accepterat då. Hon hade tidningarna förvarade i en hemlig liten låda som hon tog fram varje fredag.

Biologi, fysik, engelska, ­matematik … Alla skolämnen går det att göra film på, och nu kan du som lärare också få tillgång till sådana filmer på ett snabbt och enkelt sätt.

Med inspiration från kända streamingtjänster har den webbaserade tjänsten Film och Skola, i samarbete med Ninetech, tagit fram en användarvänlig tjänst för strömmande utbildningsfilmer avsedda för just skolan.

På sajten hittar du cirka 500 högupplösta filmer, bland annat från SVT och brittiska BBC, som alla är knutna till olika skolämnen.

Tjänsten kräver abonnemang och ­inloggning.