Quantcast
Channel: Lärarnas tidning
Viewing all 5229 articles
Browse latest View live

Från förmedling till förståelse

$
0
0

Hur utvärderar och utvecklar man sin egen under­visning? Och hur ökar man elevernas förståelse för hur kunskaper och förmågor kan bedömas?

Jo, genom att till ­exempel låta sig inspireras av gymnasie­läraren Helena Wallbergs nya bok om formativ bedömning — och hur man praktiskt går till väga.

Författaren ger flera tips och konkreta exempel på hur man med hjälp av ett formativt synsätt kan plane­ra, genomföra och utveckla ­undervisningen till det bättre. Exemplen är hämtade från hennes egen skolvardag.

Boken är indelad efter läsårets olika ­perioder och kan därför användas under hela året.


Ladda för årets skolval

$
0
0

Supervalåret är här — och snart är det även dags för ­Sveriges högstadie- och gymnasieelever att ta politisk ställning och göra sina röster hörda.

På webbplatsen skolval2014.se kan man redan nu anmäla intresse. Skolor som deltar kan välja om de vill arrangera skolval till Europaparlamentet i maj eller riksdagsvalet i september, eller både och.

Inför förra riksdagsvalet, 2010, blev Socialdemokraterna största parti på nationell nivå med 22 procent av rösterna, följt av Moderaterna och Miljöpartiet med 22 respektive 13 procent. Övriga resultat — nationellt, regionalt och lokalt — finns på skolval2014.se/tidigare-skoval.

Skolval 2014 drivs av Sveriges Elevkårer, Sveriges Elevråd och Europeiska Ungdomsparlamentet på uppdrag av Ungdomsstyrelsen.

Var med i SM i fågelholksbygge

$
0
0

Bild: Colourbox

Även fåglar kan ha svårt att hitta bostad. Åtminstone de fåglar som bygger sina bon i murkna gamla träd, vilka blir allt mer sällsynta till följd av det moderna skogsbruket. Det menar ­Naturskyddsföreningen som nu arrangerar SM i fågelholk för sjätte året i rad.

Tävlingen, som är öppen för alla grundskole- och gymnasieklasser, går ut på att varje deltagande klass snickrar ihop en eller flera fågelholkar efter egen fantasi.

Holken måste vara byggd i trä, tåla väder och vind samt ha ett ingångshål som är minst 28 millimeter.

Bilder på fågelholkarna ska vara Naturskyddsföreningen till handa senast den 28 februari.

 

 

Så gör vi: Film lyfter engelskan

$
0
0

Bild: Colourbox

Hur ser egentligen livet ut på Triangelskolan i Kiruna? Hur går snacket? Vad händer? Det ska skolans sjätte­klasselever — som valt medier och engelska som elevens val — nu skildra med hjälp av videokameror och annan inspelningsutrustning.

— Det pedagogiska syftet är helt enkelt att de ska få använda sig av olika medier och få komma till tals om vad de tycker om skolan, berättar ämnesläraren Linda Ahlstedt, som tillsammans med sina kolleger i arbetslaget ligger bakom idén.

Hittills har eleverna gjort några animerade filmer, med tal och text som lagts på, men tanken är att dokumentationen av skolan även ska resultera i spel­filmer och radio à la podcast.

— Eftersom det är elevens val är det ganska fritt. Huvudsaken är att eleverna försöker spegla någonting som de själva har varit med om och hur deras situation på skolan ser ut.

Hur tror du att den skiljer sig från lärarnas situation?

— Bra fråga … Jag kan tänka mig att det är mer fokus på vad som händer utanför klassrummet, i det sociala samspelet. Situationer och händelser som man som lärare inte alltid uppmärksammar.

Hur går det med engelskan?

— Bra. Det roliga är att många elever verkligen glänser. Vissa har gjort väldiga framsteg. De uppvisar kunskaper i engelska på ett helt annat sätt än vad de gör under de ordinarie lektionerna, både muntligt och i skrift.

Pontus Ohlin

Statlig skola inget alternativ

$
0
0

Byte av huvudman löser inte skolans problem — däremot måste staten ta ett större ansvar. Ett statligt lönelyft är bara ett exempel.

När kommunaliseringsutredningen presenteras den 10 februari kommer den att användas för att ge debatten om förstatligande nytt bränsle. Tyvärr, därför att det flyttar fokus från de verkligt viktiga skolfrågorna: Högre lärarlöner, minskad arbetsbelastning och nödvändiga resurser till särskilt stöd.

Lärarförbundet vill se ökat statligt ansvarstagande på flera områden. En hel del går åt rätt håll. Exempel är karriärreformen, resursfördelning inom kommunerna och ­Arbetsmiljöverkets granskning av skolor.

Men det krävs mer. Till exempel ett statligt lönelyft, mer medveten resursfördelning mellan kommunerna och minskad administration. Men ett förstatligande, i mening att skolan skulle organiseras som Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen, vore helt fel väg att gå.

En gigantisk omorganisering skulle inte lösa skolans problem. Det skulle snarare blockera andra nödvändiga satsningar — som är fullt möjliga att genomföra redan i dag utan byte av huvudman. Det vore att ta en lång och tidsödande omväg i stället för att direkt ta itu med problemen.

Det är förståeligt att många längtar ­efter en snabb och enkel lösning på fallande kunskapsresultat. Men ingen forskning eller ­erfarenhet talar för att förstatligande skulle leda till detta. Och det vore varken snabbt ­eller enkelt. Det skulle kräva omfattande ­utredning och frågetecknen är många.

Ska all personal i skolan övergå till statlig anställning, även kuratorer, förskollärare, fritidspedagoger, skolsköterskor, vaktmästare och administratörer? Vad händer med lärare i privat verksamhet? Ska alla fristående skolor bli statliga? Hur ska resurserna för­delas? Hur ska den nya byråkratin se ut? På vilket sätt ska lärarnas status och löner öka?

Staten har inte varit särskilt bra på att ­genomföra reformer. Slarvet med lärarlegitimationen är ett tydligt exempel. Det har krävts ett helt lapptäcke av lagningar för att få det bra.

Förstatligande vore en betydligt större reform som sannolikt skulle kantas av långt större problem än legitimationen. Att syssel­sätta lärarna med detta när de nu mer än ­någonsin måste få förutsättningar att fokusera på undervisningen vore förödande.

Många kommuner brister som arbets­givare, men staten är inget bättre alternativ. ­

I själva verket har staten betydligt lägre ambitioner i avtal, och de grupper som haft sämst löneutveckling under 2000-talet är statliga militärer och poliser. Lärarnas löner började sjunka redan på 1960-talet och är således både statens och kommunernas ansvar.

Det är föga troligt att Folkpartiet, Vänster­partiet och Sverigedemokraterna lyckas samla en majoritet i denna fråga. Ett förstatligande är inte aktuellt. Likväl tar det utrymme i debatten och flyttar fokus från det som gör verklig skillnad i skolans vardag.

Om sex år beräknas 43 000 lärare saknas. ­Politikerna har nu två år på sig att fylla lärarutbildningen med studenter. Det kommer inte att hända av sig självt. Lönerna måste upp — nu. Arbetsbelastningen måste ner — nu. För varje årskull elever som inte fått tillräckligt med tid med sina lärare blir det fler som får sämre förutsättningar i livet. Det är definitivt inte läge att lägga krutet på fel saker.

Eva-Lis Sirén Lärarförbundets ordförande

Rektorer dåligt insatta

$
0
0

Stödet till elever med funktionsnedsättning brister. Det skriver fem debattörer som hoppas på nya rektorsutbildningen.

Bild: Marie Kassman

Alla elever har rätt att få stöd i skolan för att kunna utvecklas optimalt och därmed få möjligheter till egen försörjning. Men för att detta ska kunna förverkligas måste undervisning om funktionsnedsättningar och hur skolan kan kompensera för dessa införas i den statliga rektors­utbildningen.

Under 2014 ska Skolverket revidera de mål som ligger till grund för anbud kring det statliga rektorsprogrammet. Då förväntar vi oss att Skolverket tar möjligheten att skapa en rektorsutbildning där kunskap om funktionsnedsättningar och hur de påverkar skolsituationen ingår. Detta i enlighet med regeringens strategi för funktionshinderpolitiken 2011—2016.

Även Högskoleverket har i sin utvärdering av behovet av en särskild specialpedagogexamen uttalat att rektors­utbildningen och möjligheterna för kompetensutveckling bör ses över. Rektorns uppdrag i den nya skollagen har blivit både tydligare och mer omfattande och denne har därmed en nyckelroll.

Vi ser i dag att alltför många elever med funktionsned­sättning inte får den utbildning de har rätt att få. Trots att de ska ha de rättigheterna enligt svensk skollag, FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (artikel 24) och FN:s barnkonvention (artikel 28). De stöds dessutom av barnkonventionen om icke diskriminering (artikel 2) och om god kvalitet i utbildningen (artikel 29).

Svenska skolor brister i att ge särskilt stöd till elever som behöver det. Låg kunskapsnivå och bristande anpassning av undervisningen är stora problem, liksom att man foku­serar på elevers svårigheter i stället för på hur man kan skapa goda förutsättningar för en likvärdig utbildning.

I sin granskning över hur skolsituationen ser ut för elever med funktionsnedsättning konstaterar Skolinspektionen att »skolorna måste stärka personalens kompetens avseende lärarnas kunskaper om funktionsnedsättningars påverkan på inlärning« (2009:6).

Specialpedagogisk forskning från Högskolan i Jönköping (Nilholm) visar att rektorer har liten tilltro till vad skolan kan göra åt elevers svårigheter. Anmärkningsvärt är att det är rektorerna som har minst tilltro av alla som arbetar i skolan.

Av en studie som forskare vid Göteborgs universitet låtit göra (2011) framgår dessutom att praktiskt taget alla rektorer för elever i årskurs 7—9 upp­fattar elevers behov av särskilt stöd huvudsakligen som ­individbundet, det vill säga att det är eleven som är bärare av problemen.

Många föräldrar till barn med funktionsnedsättning tar över skolans ansvar. Riksförbundet för Rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU) gjorde 2011 en medlemsundersökning där fler än hälften av de svarande föräldrarna uppgav att de själva i hög utsträckning varit tvungna att arbeta för att barnet ska få tillräckliga resurser.

Andra orga­nisationer för funktionshindrade har liknande erfarenheter. Elevers rätt till adekvat stöd är skolans ansvar och kan inte vara avhängigt av föräldrars förmåga och möjlighet till insatser. Elevens rätt till särskilt stöd i undervisningen ska inte vara en förhandlingsfråga.

Rektorerna har i lag­stiftningen givits mandat att skapa en likvärdig utbildning för elever med funktionsnedsättning. Nu måste de få kunskaper för att förverkliga sitt kompensatoriska uppdrag.

Thomas Jansson Ordförande Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, FUB Eva Nordin-Olson Ordförande Autism- och Aspergerförbundet Elisabeth Dahlin Generalsekreterare Rädda Barnen Urban Fernquist Intressepolitisk chef Synskadades Riksförbund, SRF Agnetha Vikenger Ordförande Riksförbundet för Rörelse­hindrade Barn och Ungdomar, RBU

Lärarnas röster är att räkna med

$
0
0

I förra numret av Lärarnas tidning skrev jag apropå det så kallade supervalåret att vi, som är lyckligt lottade och bor i ett fritt och demokratiskt land, självklart ska ta ställning och använda vår rösträtt. Men om man inte vet vad man ska rösta på eller saknar förtroende för politikerna — vad gör man då?

Lärarnas tidning har låtit Skop undersöka vilket riksdagsparti 1 036 lärare tycker bäst företräder skolans och lärarnas intressen.

42 procent av de tillfrågade svarar att de inte vet. När jag läser politikernas kommentarer till undersökningen (sid 6— 7) slås jag av att våra två största partier, Socialdemokraterna och Moderaterna, ser de 42 procenten osäkra som potentiella väljare snarare än ett eget politiskt misslyckande.

Men de lärare som vår reporter Lenita Jällhage intervjuar talar i stället om att det råder en stor förtroendeklyfta och att det finns ett glapp mellan lärarnas verklighet och de frågor politiker gärna driver.

Lärarna ser resultatet av politiska beslut i sin vardag. De avslöjar ofärdiga förslag och bedömer politikers klåfingrighet eller brist på visioner efter helt andra kriterier än vanliga väljare.

Om jag vore politiker skulle jag därför börja lyssna på lärarna. Lärarna är en stor och viktig väljargrupp och när de väl har bestämt sig för att gå och rösta, då kommer de att göra skillnad.

Annica Grimlund Chefredaktör Lärarnas tidning

Skolverket: Likabehandling motverkar kränkningar

$
0
0

»Kränkningar i skolan — analyser av problem och lösningar.« Det är titeln på en nyutkommen antologi från Skolverket i vilken man pekar på att kränkningarnas orsaker inte främst ska sökas hos enskilda elever.

Snarare, menar författarna, bottnar orsakerna i skolans olika normer och arbetssätt och i de sociala samspel där alla elever ingår.

Ett främjande likabehandlingsarbete på bred front är antologins centrala budskap. Det vill säga att skolan ska försöka förankra respekten för alla människors lika värde samt skapa en skolmiljö som präglas av tillit och förtroen­de.


Utbildningens dubbla roller granskas i ny bok

$
0
0

Utbildningen— vilka funktioner har den egentligen? Å ena sidan håller den samman och utjämnar, å andra sidan rangordnar den och särskiljer.

Om detta kan man fördjupa sig i antologin »Differentieringens janusansikte«. Den är nyutkommen från institutionen för pedagogik och specialpedagogik, IPS, vid Göteborgs universitet och redogör för utbildningen och dess mot­sägelsefulla funktioner.

Åtta forskargrupper vid IPS medverkar i antologin, och deras gemensamma utgångspunkt är utbildningssystemets förändring och vad den förändringen har inneburit för olika aktörer och för utbildningssystemets olika delar.

— Karaktäristiskt för forskningsmiljöernas texter är den tydliga spänningen mellan hur det är och hur det borde vara — en spänning som finns både i de studerade fenomenen och inom det vetenskapliga arbetet, säger professor Inga Wernersson, en av antologins redaktörer.

»Viktigt att diskutera läxornas kvalitet«

$
0
0

Kvaliteten på undervisningen är viktig. Men det är också kvaliteten på läxorna. Nu visar ny forskning att det behövs mer forskning på det området.

Lärare bör noggrant presentera och följa upp elevers läxor. Det är något som forskaren Max Strandberg, verksam vid institutionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet, lyfter fram i sin avhandling »Läxor om och för kulturell mångfald«.

— Läxor är en del av undervisningen och därför är det lika angeläget att diskutera läxors kvalitet som undervisningens kvalitet, säger han.

Det centrala, menar Max Strandberg, är inte läxors vara eller inte, utan om hur kvaliteten kan bli bättre.

— Av läxforskningen kan man dra slutsatsen att lärares introduktion och uppföljning av läxorna har stor betydel­se för om de ska vara menings­fulla eller inte, säger han.

Lärarens respons i samband med läxläsning kan ha stor betydelse för elevens kunskapsutveckling.

I avhandlingen studeras också lärarens återkoppling till elever när de redovisar läxor som de har disku­terat med sina föräldrar.

De läxor som fungerade bra i samarbetet mellan hem och skola var de frågor som berörde föräldrarnas egen skolgång, liksom läxor som innehöll värderingsfrågor av typen »Är det rätt att döda de som dödat?«

Pontus Ohlin

Långt till lärare för språkelev

$
0
0

Kan fjärrundervisning lindra bristen på behöriga lärare? I Pajala kommun har man tio års erfarenhet och kan vittna om både för- och nackdelar.

Seit ihr fertig in Korpilombolo?

Tyskläraren Greta Krekula blickar mot tjock-tv:n i det lilla grupprummet på Tärendö centralskola. På skärmen syns hennes tre fjärrelever i grannbyn sex mil bort. Är ni klara?

— Nein, blir svaret.

Eleverna på skärmen sitter böjda över väder­kartor som de fått på fax från läraren före lektionen. De kämpar fortfarande med att få ihop en väderleksrapport på tyska.

— Ni som brukar vara så snabba i »Korpis«, säger Greta Krekula. Lika snabba som Kajsa och Lillemor här, tillägger hon diplomatiskt för att inte såra de två elever hon har på plats hos sig i Tärendö.

Efter en stund börjar väderrapporterna droppa in från eleverna. Det är mulet i Schweiz, regnigt i Österrike och »die Sonne scheint« i Tyskland.

Bild: Lars Thulin

Här i Tärendö är det tio minus och ett lager av snö täcker gungställningen och hockey­rinken på skolgården utanför Tärendö centralskola. Vi befinner oss åtta mil norr om polcirkeln i Pajala kommun i östra Norrbotten.

Namnet »centralskola« är en kvarleva från en tid då »utbyarna« runt Tärendö hade egna mindre skolor. Men trakten har avfolkats och av de 50 skolor som fanns i Pajala kommun på 50-talet har drygt 40 lagts ner. Byskolorna i Tärendö, Junosuando och Korpilombolo hankar sig fram på mer eller mindre krympande elevunderlag. Samtidigt har byskolornas elever lika stor rätt som alla andra att få undervisning av behöriga lärare eller kunna välja mellan två moderna språk.

— Vi har inte råd att anställa språklärare på alla de små skolorna och om vi inte klarar att erbjuda språkundervisning så hotar nedläggning, konstaterar rektor Gun-Britt Kangas.

Sedan 2004 har lösningen varit att låta byskolorna dela på språklärarna genom fjärrundervisning. En och samma lärare kan ge lektion i upp till tre skolor samtidigt via videolänk.

Bild: Lars Thulin

Skolorna i Pajala är pionjärer när det gäller fjärrundervisning men det finns även på andra håll i landet, till exempel i Sollefteå och Vilhelmina kommuner. Och fler ligger i startgroparna. Katarina Sjöström som är utbildningsstrateg vid Region Västerbotten säger att kommunerna i hennes län gör vågen när hon frågar om intresset för fjärrunder­visning. Kravet på lärarlegitimation som kommer att slå igenom under de närmaste åren har gjort frågan än mer angelägen.

— Om det finns en lärare med rätt kompetens och rätt att sätta betyg i ämnet på en skola så vore det bra om läraren kunde fjärrundervisa också på andra skolor där den kompetensen saknas. Man kan tänka sig undervisning över kommungränserna, säger Katarina Sjöström.

Fjärrundervisning som ett sätt att lösa lärar­bristen har även uppmärksammats av en statlig utredning. Utredningen har föreslagit att fjärrundervisning ska införas som en godkänd undervisningsform i vissa språk. Enligt utredningen är det inte bara små skolor som har svårt att anställa behöriga språklärare. Även stora skolor kan ha svårt att anställa lärare för några få timmars undervisning i språk som få elever har valt.

Bild: Lars Thulin

Två pojkar i sexan och två flickor i sjuan har bänkat sig framför storbildsskärmarna i ett klassrum på Tärendö centralskola. Det är dags för spansklektion som i dag »direktsänds« från Junosuando skola drygt fyra mil norröver.

På en av skärmarna syns klassrummet i Juno­suando med åtta elever och efter en stund dyker också spanskläraren Marina Smedqvist upp i bild. Hon börjar med att instruera de två sjätteklassarna i Tärendö om hur de ska tillverka ett spanskt pass med uppgifter om namn, ålder och hårfärg med mera.

— Då viker ni ett papper så här, visar hon.

Men killarna förstår inte riktigt och läraren ber de äldre eleverna på plats i Tärendö att visa.

— Se här små barn så ska jag lära er, säger sjundeklassaren Ebba Wettainen retsamt till killarna. De försvinner sedan i väg till data­salen för att göra sina pass.

Resten av gruppen ska öva på spanska klockslag. Marina Smedqvist lägger en klocka på den så kallade dokumentvisaren och en bild av klockan dyker upp på skärmarna i både Tärendö och Junosuando.

— ¿Qué hora es? undrar hon.

Bild: Lars Thulin

Men videolänken mellan skolorna fungerar dåligt i dag. Både ljud och bild hackar och visarna på klockan hoppar fram och tillbaka på storbildsskärmen här i Tärendö. Tekniska problem är inget ovanligt.

— Det är ofta dåligt ljud. Det bryts och man hör bara halva ord, berättar eleven Ebba Wettainen.

Storbildsskärmen som visar klassrummet i Junosuando avslöjar att kaos har brutit ut där borta. Läraren har uppenbarligen lämnat ­salen och några elever passar på att jaga varandra, brottas och dansa framför kameran. Ebba Wettainen i Tärendö nickar mot skärmen.

— Kolla nu kommer läraren tillbaka. Då blir de lugna.

Det är faktiskt bättre ordning på Ebba Wettainen och de andra eleverna här i Tären­dö trots att läraren är fyra mil bort och ingen ­annan personal finns på plats i klassrummet.

— Det funkar bra eftersom vi inte är så många. Vi gör färdigt våra uppgifter och försöker så gott vi kan, säger Ebba Wettainen.

Bild: Lars Thulin

Lärare och elever i Tärendö verkar eniga om att det är bäst när läraren är på plats. Och var tredje vecka kommer fjärrlärarna på besök för att träffa sina elever ansikte mot ansikte. Däremellan får man nöja sig med det näst bästa alternativet: fjärrundervisning.

— Annars hade vi inte kunna ha spanska, konstaterar Philip Svanlöv som går i åttan.

Klasskompisen Isidor Abdelkader är inne på samma linje men säger också att fjärr­undervisning ställer högre krav på eleverna själva, till exempel när de ska göra uppgifter enskilt eller i grupp under lektionen.

— Det vore bättre om läraren kunde komma hit oftare. När hon är här så kan hon kontrollera att man gör det man ska och gör det rätt.

Videotekniken som används i byskolorna i Pajala kommun innebär att alla hör och ser allt som händer under lektionen. Det går inte att kalla till sig läraren för att ställa sina »dumma« frågor enskilt vid bänken. Marika Taavo som går i nian i Korpilombolo och får fjärrundervisning i tyska tror att det hämmar vissa.

Bild: Lars Thulin

— Man blir blyg och så är det alla kameror.

En elev som vill visa för lära­ren vad han eller hon skrivit måste lägga papperet under dokumentvisaren och då syns det även för de andra eleverna i klassen.

Tyskläraren Greta Krekula håller med om att det finns nackdelar.

— När jag är på plats kan jag gå runt och ­titta i deras böcker och se hur de skriver. Även om jag träffar dem någon gång i månaden blir det inte samma kontroll.

Med distanseleverna missar man också korridorsnacket, påpekar Greta Krekula.

— Här i Tärendö kan det ta evigheter för mig att ta mig den korta biten från klass­rummet till arbetsrummet för att jag stannar och pratar med så många.

Det finns nästan ingen forskning om fjärrundervisning i Sverige. Men 2007 gjorde forskare på Umeå universitet en studie av verksamheten i Pajala kommun. Den visade att fjärrundervisningen ofta hade en dragning åt traditionell katederundervisning där läraren fick mycket av talutrymmet. Elevernas diskussionsvilja verkade dämpas av kamerorna och av att de inte kände eleverna på den ­andra skolan. Forskarna kunde däremot inte se att elevernas resultat försämrats.

Bild: Lars Thulin

I studien vittnade flera lärare om en ökad arbetsbelastning. Läraren Greta Krekula bekräftar att fjärrlektioner kräver mer förberedelser men tror att det framför allt är ett nybörjarproblem.

— Herregud i himlen. I början planerade jag lektionerna minut för minut men det har jag släppt på under åren.

Fjärrundervisning passar inte alla elever, enligt Greta Krekula.

— Det kräver en enorm disciplin. Eleverna får inte knacka med en penna eller skrapa med stolen för det stör ljudet.

Vad gör hon om en fjärrelev som finns flera mil bort bara reser sig upp och promenerar ut ur bilden?

— Det har aldrig hänt, intygar hon.

Hon upplever inte heller några ordningsproblem under fjärrlektionerna.

— Jag har tydligen en sådan fruktansvärd tordönsstämma att jag kan skrämma livet ur ungarna på distans, skämtar hon.

Per Hagström

»Viktigt vara lojal med ledningen«

$
0
0

När du blir arbetslagsledare förändras din relation till kollegerna. Det är oundvikligt och nödvändigt, menar experten på arbetslagsledare.

Bild: Tomas AskebergMarie Magnussonär lärare med 15 års erfarenhet som arbetslagsledare. Sedan tre år är hon konsult på Lärarfortbildning och leder utbildningar för bland annat arbets­lagsledare och lärare och förskollärare i arbetslag.

Uppdraget som arbetslagsledare berikar, anser Marie Magnusson.

— Det är förbaskat roligt. Det har utvecklat mig både som lärare och som person. Ledarskapet i arbetslaget har gynnat mitt ledarskap i klassrummet.

Men att bli arbetslagsledare kan också innebära komplikationer. En fråga som många ställer är: »Var ska min lojalitet ligga — hos arbetslaget eller hos skolledningen?«

— Mitt svar är tydligt: Arbetslagsledaren måste vara lojal mot fattade beslut i skolledningen. Har man invändningar måste man ta upp dem med ledningen innan beslut fattas.

Marie Magnusson förklarar att arbetslagsledare numera vanligtvis ingår i skolledningen. Arbetslagsledaren kan beskrivas som rektorns förlängda arm till lärarkollegiet och kan därför inte gärna motarbeta ledningsbeslut.

— Det är jobbigt att driva frågor som är beslutade i ledningsgruppen om jag inte har min grupp med mig. Det kan krävas både mod och kraft. Men man måste inse att relationen till arbetskamraterna förändras när man blir arbetslagsledare.

»Vad har jag för befogenheter? Vad är mitt ansvar? Vad är det jag bestämmer om?« Sådana frågor om arbetslagsledarens uppdrag och mandat måste direkt tydliggöras av skolledningen, anser Marie Magnusson. För både arbetslagsledaren och lärarna i arbetslaget.

— Alla ska veta vad de har att förhålla sig till för att undvika missförstånd.

Arbetslagsledaren leder till exempel ­arbetslaget och driver pedagogisk utveckling. Men är däremot inte personalansvarig chef.

— Arbetslagsledaren ska förstås se till att kollegerna i arbetslaget mår bra. Men man ska inte gripa in i stora personkonflikter, det är chefens ansvar.

Som nybliven arbetslagsledare är det särskilt viktigt att markera sin nya roll, understryker Maria Magnusson.

— Man måste vara tydlig med vid vilka tillfällen man är ledare och när man är arbetskamrat. Efter ett tag sätter det sig vem det är som styr. Ju mer man kommer in i sin roll och ju mer självgående gruppen blir, desto mer kan man backa tillbaka. Gruppen behöver olika typer av ledarskap i olika faser.

Mister man en del av den kollegiala gemenskapen när man blir arbetslagsledare?

— Jag tycker inte att det behöver vara så. Det är klart att du kan inte gå med i det allmänna gnället som ibland finns på skolorna om att »allt är rektorns fel«. Men på fikarasten är du ju som vilken arbetskamrat som helst. I bästa fall får du ett sådant förtroende att ­kollegerna vänder sig till dig när de vill lyfta ett missnöje.

Stefan Helte

Dubbla stolar för arbetslagets ledare

$
0
0

Från att vara en i gänget till att stå ensam mellan kollegerna och skolledningen — hur är det det att bli arbetslagsledare?

Eva: Det känns som de vill förstöra för mig

Eva gillar att ta ansvar, jobba med skolutveckling och är inte rädd för att stå för sin åsikt. Det kanske var därför hon nyligen handplockades för att bli arbetslagsledare på lågstadiet i en skola i västra Sverige.

— Jag ser mig som länken mellan rektor och lärarna. Man är ju någon slags mellanhand.

Uppdraget som arbetslagsledare har varit kantat av svårigheter. Eva fick ingen utbildning, ingen extra ersättning för det utökade ansvaret och bara någon timmes nedsättning av tid.

— Utnämns någon till arbetslagsledare borde skolledningen också satsa på den personen. Nu känns det inte som att man är värdefull.

Dessutom är mandatet diffust. Arbetslagsledarna sitter med i en grupp tillsammans med skolledningen där man driver skol­utvecklingsfrågor.

— Men det är lite oklart vad vi får bestämma över. Ibland har man mandat att bestämma saker och ibland inte.

Eva känner att hon som arbetslagsledare har ett kluvet uppdrag.

— Man ska vara lojal mot både chefen och kollegerna. Men som arbetslagsledare måste jag driva de frågor vi har bestämt i utvecklingsgruppen, oavsett om jag håller med om det eller inte. Och det känns inte alltid bra, ibland känner man sig överkörd.

Uppdraget som arbetslagsledare har skapat ett avstånd mellan Eva och några av kollegerna i arbetslaget.

— Ja, det känns väldigt tydligt. Det är några lärare på skolan som har jobbat här väldigt länge och som har stora kunskaper om rutiner och om hur de brukar göra. Men de delar inte med sig av sina kunskaper till mig.

— Det känns nästan som att de vill förstöra för mig. Då blir man ganska ledsen.

Eva tycker att det är »vemodigt« att hennes uppdrag som arbetslagsledare står i ­vägen för en närmare relation till kollegerna.

— Det känns att man inte blir involverad i gemenskapen som man skulle vara annars. De håller distans till en. Tyvärr.

Själv tror hon att det kan bero på en missriktad avundsjuka.

— Det är ju många som tycker och tänker om rektorn och om hur skolan sköts. Men det är inte lika många som vill ta på sig eget ansvar för detta.

Men det är framför allt bristen på tid för uppdraget som Eva är missnöjd med.

— Jag vill inte låta negativ. Jag tycker verkligen om att driva förändringsarbete. Men man måste få tid till det. Jag har fått en stor extra arbetsuppgift med ansvar för att driva utveckling på skolan och för att arbetslaget ska fungera, samtidigt som jag har det fulla ansvaret för min klass. Det är för stressigt, jag räcker inte till. Det är min egen klass som får betala för det. Under de här förutsättningarna vill jag inte fortsätta.

Detta har Eva också signalerat till sin rektor.

— Jag har försökt frånsäga mig uppdraget men övertalades att fortsätta. Det känns som att jag egentligen inte hade något val.

 

Annika: Man mister en del gemenskap

Annika är lärare på en högstadieskola i en större stad. Hon har mest positiva erfarenheter av att vara arbetslagsledare men hon tycker ändå att rollen är knepig.

— Man sitter på två stolar. Laget har en förväntan att jag ska slåss för dem och ledningen att jag ska genomföra det chefen har fattat beslut om.

— Som lärare är man så nära sin egen klass. Men när man sitter i ledningsgruppen och vet att behoven är ännu större på en annan del av skolan är det svårt att fajtas för det egna arbetslaget. Och då kan laget uppfatta det som att man sviker dem.

Mellanpositionen har varit särskilt besvärlig i tuffare tider. För några år sedan var skolan tvungen att spara pengar. Några skulle sägas upp och det blev inköpsstopp.

— Jag blev bäraren av otrevliga nyheter. När jag kom in i personalrummet så hände det att alla tystnade runt bordet. Man mister en del av gemenskapen.

Annika har alltid varit sparsam med att dela med sig av sitt privatliv på jobbet. Sedan hon blev arbetslagsledare har hon blivit ännu tystare på den punkten.

— Visst, jag är med och småpratar om ­resor och tv och sådant. Men jag väljer medvetet att hålla mig på lite avstånd.

Hon har haft lite olika mandat som arbetslagsledare. Först var hon mest en förmedlare av ledningens beslut, sedan satt hon med i ledningsgruppen och nu har arbetslags­ledarna på skolan flyttat upp ett snäpp i hierarkin och är även biträdande rektorer.

— Nu är min roll mycket tydligare. Vi arbetslagsledare hör till ledningen. Det är rakare. Och på ett sätt skönare.

 

Fredrik: Jag för arbetslagets talan, jag är ingen mellanchef

Fredrik halkade in i arbetslags­ledar­uppdraget på ett bananskal. Han jobbar på ett gymnasium i södra Sverige och var vikarie när han tillfrågades om han kunde bli arbetslagsledare. Svaret löd: »Visst. Men det får gå som det går.«

Någon utbildning var det inte tal om. Inga andra särskilda förberedelser heller.

— Jag hade ingen riktig koll på vad jag skulle göra och hur mycket jobb uppdraget skulle innebära. Men det har faktiskt gått riktigt bra.

Avgörande för framgången är att det på skolan fanns ett tydligt dokument om vilket ansvar och mandat arbetslagsledaren har.

— Där klargörs det att arbetslagsledaren inte ingår i ledningsgruppen, utan ska samordna arbetslagets pedagogiska arbete.

Och det har Fredrik stenhårt tagit fasta på.

— Det är arbetslaget jag talar för.

Många arbetslagsledare upplever att uppdraget är kluvet men Fredrik känner inte igen den bilden. Han är i första hand lojal med sina kolleger och inte med skolledningen.

Det innebär att han ibland hamnar i konflikt med rektorn och tar strid.

— Jag är tydlig med att det är arbetslaget och inte jag som driver frågan. Och ledningen vet att vi inte käbblar emot för att jävlas utan för att vi vill att det ska bli bättre för lärarna.

Fredrik tycker inte att uppdraget som arbetslagsledare har skapat ett avstånd till kollegerna. Däremot är rollerna inte alltid glasklara. Det händer att skolledningen har anförtrott arbetslagsledarna känslig information som de inte får föra vidare. Det kan handla om tjänstetillsättning eller om budget.

— Visst är det bra att ledningen bollar idéer med oss. Men samtidigt är det en slags härskarteknik att ge oss information som vi inte får diskutera med våra kolleger.

Därför har Fredrik och hans arbetslags­ledarkolleger tackat nej till att få konfidentiell information.

— Det känns inte bra, helt enkelt. Jag vill inte hamna i en gråzon där jag inte riktigt vet vilken roll jag spelar.


Fotnot: Namnen är fingerade.

Stefan Helte

2014 års avtalsrörelse är igång

$
0
0

Nu har lärarnas avtalsrörelse för år 2014 dragit igång med förhandlingar för lärarna inom de samhällsnära företagens organisation KFS.

På torsdagen träffades parterna för första gången, och det huvudsakliga innehållet i lärarförbundens yrkande är bekant från de senaste årens avtalsrörelser.

– Det handlar mycket om lönen, att lärarna ska ha mer än andra för att komma till rätta med den felaktiga lönesättningen för lärarna, säger Lärarförbundets förhandlingschef Mathias Åström.

Andra viktiga frågor kommer att bli arbetsbelastning och inflytande över arbetet. Den arbetsgrupp som tillsattes efter det förra avtalet 2012 har inte slutfört sitt arbete utan behöver göra det under den kommande avtalsperioden, enligt Mathias Åström.

Det nuvarande tvåårsavtalet med KFS går ut den 31 mars 2014. Det är ett av lärarnas mindre avtalsområden och berör endast 500 medlemmar i Lärarförbundet.

2014 är ett mellanår för lärarnas avtalsförhandlingar eftersom de större avtalen – däribland det kommunala – löper ut 2015 eller senare. Utöver KFS ska lärarna inom Arbetsgivaralliansen, KFO och Folkbildningsförbundet få nya avtal under 2014.

Ingvar Lagerlöf

Staten svartmålas i skolutredning

$
0
0

Eleverna presterar sämre, lärarna pressas för hårt och skillnaderna mellan skolorna ökar. Utförsbacken började när skolan blev kommunal, slår en kommande utredning fast – och staten pekas ut som skyldig.

På punkt efter punkt beskriver regeringens utredare, statsvetare Leif Lewin, hur skolan försämrats. I det sammanfattande kapitlet som TT läst står att det var "statens fel att kommunaliseringen inte blev så bra".

Utredningen kommer på måndag. Lewin konstaterar att staten släppte skolan till kommunerna under dåliga villkor och mot många lärares vilja. Samtidigt lades nya svårtolkade läroplaner och ett nytt betygssystem i knät på lärare och kommuner. 90-talets regeringar, av olika färg, får skarp kritik.

Bland riksdagspartierna vill i dag bara Folkpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna förstatliga skolan. Även Lärarnas Riksförbund driver frågan. Ordföranden Bo Jansson hoppas att utredningen väcker liv i debatten.

– Det här är en väldigt tung rapport. Alla de saker han pekar på som gått snett är heta frågor för skolan i dag.

Lewin lyfter fram att lärarna fått för mycket att göra, och att lönerna inte ökat lika mycket som andra gruppers. "Det var fel att påtvinga lärarna en decentraliserad skola och ett annat arbetssätt", skriver han.

Men redan nu kommer kritik. Per-Arne Andersson, avdelningschef vid Sveriges Kommuner och Landsting och del i utredningens referensgrupp, skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet att utredningen utgår ifrån att allt som skett i skolan är resultat av decentraliseringen, och att ingen hänsyn tas till andra skolreformer och samhällsförändringar.

Även Eva-Lis Sirén, Lärarförbundets ordförande, pekar på att mycket som påverkar skolan inte tas upp.

Hon befarar att ett förstatligande, med föregående utredningar, riskerar att blockera de reella behoven:

– Ett återförstatligande löser inte alls skolans problem. Det behövs högre lärarlöner, avlastning för lärarna och möjligheter att sätta in särskilt stöd för eleverna - och det behövs nu.

Samtidigt håller Eva-Lis Sirén med SKL om att många saker som påverkar skolan – exempelvis det fria skolvalet, nedskärningar, globalisering och invandring – inte tagits upp.

Sirén befarar också att ett förstatligande, med föregående utredningar, riskerar att blockera vad skolan verkligen behöver:

– Ett återförstatligande löser inte alls skolans problem. Det behövs högre lärarlöner, avlastning för lärarna och möjligheter att sätta in särskilt stöd för eleverna – och det behövs nu. Det är saker som inte kan vänta, säger hon.

Bo Jansson luftar andra åsikter:

– Jag är helt övertygad om att en stor majoritet av dem som arbetar i skolan håller med om att kommunaliseringen har haft negativa effekter för elevernas skolresultat och för läraryrkets status. Och jag är helt övertygad om att en majoritet som håller med om att det måste förändras.

Det ingick inte i Lewins uppdrag att föreslå hur skolan bör organiseras. Han skriver ändå att staten kanske "en vacker dag" kan dra sig tillbaka från skolan men att vägen dit är mycket lång - och kantad av "återvändsgränder och sidospår".

Gunnar Wetterberg, Sacos före detta samhällspolitiske chef, tror att politikerna värderar Lewins slutsatser högt.

– Men jag är orolig för att Jan Björklund har låst sig vid de reformer han redan genomfört. Jag hoppas att han låter den här rapporten bli en nystart.

Även om Wetterberg tycker att gymnasieskolor bör styras regionalt, anser han inte staten helt ska ta över.

– Det kan få mer negativa än positiva konsekvenser. Men nu ger Leif Lewin den politiska sfären något att gå på.

Göran Persson (S), som drev igenom reformen som skolminister på 90-talet, har avböjt kommentarer.

Sofia Tanaka/TT

Slå 116 000 om ett barn försvinner

$
0
0

116 000— lägg de siffrorna på minnet och mata in dem i din telefon. 116 000 är nämligen det nya larmnumret för försvunna barn.

— När barn försvinner från familjer, förskolor, skolor eller från boenden för ensamkommande flyktingbarn, är varje minut viktig för att sätta in eftersökning, säger barnminister Maria Larsson.

Numret är tillgängligt dygnet runt.

Utbildningens dubbla roller granskas i ny bok

$
0
0

Utbildningen— vilka funktioner har den egentligen? Å ena sidan håller den samman och utjämnar, å andra sidan rangordnar den och särskiljer.

Om detta kan man fördjupa sig i antologin »Differentieringens janusansikte«. Den är nyutkommen från institutionen för pedagogik och specialpedagogik, IPS, vid Göteborgs universitet och redogör för utbildningen och dess mot­sägelsefulla funktioner.

Åtta forskargrupper vid IPS medverkar i antologin, och deras gemensamma utgångspunkt är utbildningssystemets förändring och vad den förändringen har inneburit för olika aktörer och för utbildningssystemets olika delar.

— Karaktäristiskt för forskningsmiljöernas texter är den tydliga spänningen mellan hur det är och hur det borde vara — en spänning som finns både i de studerade fenomenen och inom det vetenskapliga arbetet, säger professor Inga Wernersson, en av antologins redaktörer.

Var fjärde kommun saknar karriärlärare

$
0
0

Regeringen avsatte i fjol pengar till karriärtjänster i skolan. Men en fjärdedel av tjänsterna tillsattes aldrig – och över nio av tio tillsatta tjänster är tidsbegränsade.

– Det är ett antal kommuner som bromsar och jag är väldigt kritisk mot de kommunerna. Jag förstår inte hur de tänker, säger utbildningsminister Jan Björklund (FP) till TT.

Men 1 000 av runt 4 000 tjänster som förstelärare tillsattes aldrig, enligt nya siffror från Skolverket. Var fjärde kommun har inte tillsatt en enda tjänst och dessutom är 93 procent av alla inrättade karriärtjänster tidsbegränsade, skriver Svenska Dagbladet.

Björklund säger ändå att reformen är ny och i en inkörningsperiod. I höst tror han att långt fler har gått in i systemet och att reformen i realiteten kan utvärderas först då.

Men skulle inte siffrorna för antalet fast anställda förstelärare öka stort i höst så skramlar Björklund med vapnen:

– Vi är beredda att ta till lagstiftning för att se till att det här ska bli fasta tjänster.

Vidare har hela 70 procent av friskoleägarna inte tillsatt någon förstelärare. Enligt Björklund rör detta de små skolorna:

– Det är de som har haft svårt att hänga med. Men samma sak där: Om det skulle vara så till hösten att de inte är med, då tycker jag att vi ska ta mer allvarligt på det.

Per-Arne Andersson, avdelningschef på Sveriges Kommuner och Landsting, säger att allt gick för fort för kommunerna.

– De hann helt enkelt inte med. Man fick för kort tid på sig, säger han till TT.

Enligt Andersson ville kommunerna göra rätt från början. För att undvika konflikter och avundsjuka försöker de hitta rätt personer till förstelärartjänsterna genom gedigna rekryteringar - och det tar tid.

– Man ville göra det här noggrant och det hann man inte.

Han har samma förklaring till den låga andelen fasta anställningar:

– Man är osäker på om man får rätt person, om de har legitimitet hos kollegorna och kan ta uppdraget. Man vill gardera sig.

Andersson låter heller inte särskilt oroad över att det kommer att bli lagstiftning om fasta tjänster Redan i höst kommer de fast anställda förstelärarna att vara många fler, förutspår han.

– Ja, det tror vi. Många fler kommer att bli det.

Tomas Bengtsson/TT

Mångas fel att kommunaliseringen blev ett fiasko

$
0
0

Eleverna presterar sämre, lärarna pressas för hårt och skillnaderna mellan skolor ökar. Utförsbacken började när staten lämnade över ansvaret till kommunerna. – Kommunaliseringen gick för snabbt och var för brutal. Den skapade misstro och inte tillit, sa regeringens utredare, statsvetaren Leif Lewin, vid en pressträff på måndagen.

Foto: Karin Lindgren

Vid pressträffen presenterade Leif Lewin det nästan 800 sidor tjocka betänkandet ”Staten får inte abdikera – om kommunaliseringen av den svenska skolan” där han redovisar sina slutsatser om följderna av den genomgripande reformen 1991. Kommunerna fick då ta över hela verksamhets- och arbetsgivaransvaret.

– Tesen är att ingreppet blev ett misslyckande, säger Leif Lewin.

Han konstaterar att staten släppte skolan till kommunerna mot många lärares vilja. Reformen var dåligt förberedd och implementerades för fort. Kombinationen med den nya mål- och resultatstyrningen blev förödande.

– Lärarna skulle självständigt börja konkretisera målen i läroplanen. Men det var de inte vana vid och de fick inte fortbildning, säger Leif Lewin.

Han visar kurvor över den dåliga löneutvecklingen jämfört med andra länder och jämfört med andra yrkesgrupper i Sverige. Istället för högre löner och status har lärarna fått mer arbetsuppgifter utanför kärnuppdraget undervisning.

– Lärarna är skolans viktigaste resurs. Tyvärr har kommunerna visat att de inte delar den uppfattningen, säger Leif Lewin.

I rapporten står det svart på vitt att det var ”statens fel att kommunaliseringen inte blev så bra”. Men ansvaret är delat – mellan staten och kommunerna samt mellan 1990-talet socialdemokratiska och borgerliga regeringar, menar Lewin.

I dåvarande skolministern Göran Persson (S) modell skulle staten behålla styrmedel för att säkerställa likvärdigheten i skolan – allt från meritvärdering vid tillsättning av lärartjänster till specialdestinerade statsbidrag.

Men när den borgerliga regeringen tillträdde togs regleringarna bort eller förändrades i grunden ”i nyliberal anda”, enligt Leif Lewin. Därför blev decentraliseringen mer långtgående än vad som planerats.

I lördags skrev Per-Arne Andersson, avdelningschef vid Sveriges Kommuner och Landsting och del i utredningens referensgrupp, i en debattartikel i Svenska Dagbladet att utredningen utgår ifrån att allt som skett i skolan är resultat av denna decentralisering, och att ingen hänsyn tas till andra skolreformer och samhällsförändringar.

Det stämmer inte, förklarar Leif Lewin:

– Tvärtemot vad som hävdades artikeln så diskuterade vi detta ingående.

De nya svårtolkade läroplanerna, det nya betygssystemet där alla elever skulle nå målen och valfrihetsreformerna har till exempel tagits med i utredningen.

Bland riksdagspartierna vill i dag bara Folkpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna förstatliga skolan. Även Lärarnas Riksförbund driver frågan.

Eva-Lis Sirén, Lärarförbundets ordförande, befarar att ett förstatligande, med föregående utredningar, riskerar att blockera de reella behoven:

– Staten slarvade igenom kommunaliseringsreformen, precis som med legitimationsreformen. Det här visar tydligt att det vore helt fel att utsätta skolan för fler stora reformer när fokus måste vara på åtgärder som stöttar elever och lärare här och nu. Staten måste ta ett större ansvar, men för det krävs inget byte av huvudman, säger Eva-Lis Sirén.

I uppdraget till Leif Lewin ingick dock inte att ta ställning till om skolan ska vara fortsatt kommunal eller återförstatligas.

– Oavsett huvudmannaskap är det statens uppgift att stödja lärarnas professionella utveckling, säger han.

Karin Lindgren TT

Fyra av tio ansöker om utökad behörighet

$
0
0

39 procent av grundskollärarna har sökt eller kommer att ansöka om utökad behörighet sedan de nya legitimationsreglerna trädde i kraft 1 december 2013. Det visar en skopundersökning som Lärarnas tidning låtit göra.

Sedan 1 december 2013 är det möjligt för den som är missnöjd med omfattningen av sin lärarlegitimation att ansöka om ytterligare behörighet. Det finns flera olika sätt att få utökad behörighet, bland annat genom lång erfarenhet av undervisning i ett ämne, genom äldre behörighetsgivande utbildning och en möjlighet för fritidspedagoger att få ämnesbehörighet.

– Det är oerhört svårt att veta hur många det blir till slut. Det kan vara olika i olika lärarkategorier. Det vi vet är att folk har reagerat över att de inte fått behörighet, säger Pia-Lotta Sahlström, undervisningsråd på Skolverket.

Hittills har mellan 9 000 och 10 000 ansökningar om utökad behörighet kommit in. Merparten handlar om regeln att få tillgodoräkna sig erfarenhet.

Ett flertal av dem är redan behandlade i den särskilda grupp som arbetar med frågan om utökad behörighet.

– De här ansökningarna är lättare att handlägga än en grundansökan. Vår handläggningstid på fyra månader kvarstår, säger Pia-Lotta Sahlström.

När reformen genomfördes trodde hon att mellan 60 000 och 100 000 ansökningar skulle komma in totalt. Men det är mycket svårt att sia om.

– Vi har ingen aning om hur det ser ut i verksamheten, säger hon.

Lotta Holmström
Viewing all 5229 articles
Browse latest View live


<script src="https://jsc.adskeeper.com/r/s/rssing.com.1596347.js" async> </script>