Första låten heter »Vem e Homan?« Och det kan man ju fråga sig. Det korta svaret är att Houman Sebghati är medie- och historielärare — och en rappare som nyligen släppt plattan »Va skön man e«.

Ett längre svar kan hängas upp på just dubbelheter och motsatser, för de är en röd tråd i Houman Sebghatis liv.

Å ena sidan rapparen med tuff attityd: Barndom i Hässelby längst ut på Stockholms tunnelbanas västra gren, uppväxt med ensamstående invandrad mamma, misstrivsel i skolan, studenten med ofullständiga betyg efter fem år och tre gymnasieskolor, ett ungt vuxenliv som ledde till hiphopscenen — men också till arbetslöshet, bidragsberoende och samhällstjänst.

Å andra sidan bokmalen med stort samhällsintresse: Läsning från fyra års ålder, tidig placering i »fina« innerstadsskolor av en mamma som var översättare och präntade in »Låt dem inte säga att du inte är svensk«, tonår på Kungsholmen, entusiastisk tid på komvux, mediestudier på Nya Zeeland, jobb på Sveriges Radio, frilansande som kultur­entreprenör och föreläsare i skolor — och medie- och historielärare.

Men Houman Sebghati har inga planer på att arbeta som lärare. Han tycker att skolans uppgift mest blivit att skapa konsumenter.

— Det kan jag inte ställa upp på. Dessutom skulle jag inte stå ut med all byråkrati. Lärare som visar sig mänskliga kan göra skillnad för sina elever, men i stället måste de sitta och fylla i frånvarorapporter och dyka upp som gubben i lådan när klockan ringer.

Ändå tänker han sig en framtid som ut­bildare, på något sätt. Han ska fortsätta på sina två spår.

— Rappen och föreläsningarna gifter sig med varandra. Musiken ger mig mandat att resa runt i skolorna, men man är inte bättre än det man just släppt. Jag kan inte hän­visa till att jag är en gammal hiphop-farbror när jag kommer för att prata om problem, som att vissa saknar respekt för varandra och går över gränser.

Stigande ålder behöver i sig inte vara något problem för en rappare, tror Houman Sebghati. Det gäller bara att vara ärlig och ta upp ämnen som verkligen engagerar. För hans del kan det handla om den halvårsgamla dottern, men också — som i låten »Borgarblatte« — om att försöka skapa debatt om vissa värderingar inom hiphop-kulturen.

— Jag vill äta gott och ha allt det fina de har i innerstan, fast jag ser ut som jag gör. Men det finns en jantelag i vår community — mina gamla kretsar. Folk säger »Vem tror du att du är, ser du ner på oss?« Man blir en svenne. Men vadå — jag vill vara en svenne. Vem vill inte ha det bra? Det handlar om att mogna med stil.

Närmast väntar ett projekt på Hjulsta­skolan i Stockholm. Eleverna ska utifrån böcker av ­Edward Said, Malcolm X och Nelson Mandela skriva dikter om rasism och läsa upp dem i Kulturhuset.

— Det är sådant jag vill göra. När jag var yngre var jag farlig, men det var en påklistrad farlighet. Nu gör min kunskap mig farlig, för dem som vill förtrycka andra.

Där kan man bland annat ta del av intervjuer som unga romer har gjort med äldre om deras liv. På sajten kan elever klicka sig runt i en romsk husvagn och ladda upp en bild på sig själva för att prova hur de skulle se ut i romska kläder. Det finns också frågor för att testa deras kunskaper.

Romska Ungdomsförbundet i samverkan med Romska Kulturcentret i Malmö står bakom satsningen där även Skolverket varit delaktigt. Boken vänder sig till årskurs 4—9.

Hösten 2014 blir det inspelning av en ny omgång av Retorikmatchen, radioprogrammet där sjätte­klassare tävlar i bland ­annat att hålla tal, debattera och komma på ord på en viss bokstav.

Det vinnande laget belönas med 10 000 kronor till klass­kassan.

Redan nu kan du som har en femteklass anmäla ­klassen till programmet. På UR:s retorik­sajt finns lärarhand­ledning, tv- och radioprogram och olika övningar.

Utgångspunkten för programmet är alla barns rätt att våga tala för sin sak och bli lyssnade på.

Mest försöker hon svara på elevernas frågor.

— Risoni – vad är det för något?

— Hallå — hur stor är en »liten purjolöksbit« egentligen?

Hem- och konsumentkunskapsläraren Marie-Louice Nilsson har jobbat här sedan 1999. Hon är fackligt aktiv och säger att hon har världens bästa jobb och att hon är väldigt stolt över sin skola. Inte undra på att hon log stort när hon hörde att Gottsunda­skolan hade pekats ut som ett sällsynt lyckat exempel i den granskning av kommunernas resursfördelning som Skolinspektionen presenterade i en rapport nyligen.

Rapporten visar på vilket sätt 30 av l­andets kommuner med stora socioekonomiska skillnader, som Uppsala, fördelar sina resurser för att motverka de negativa effekterna av segregation i skolan.

Det är en ganska dyster läsning. Fem av sex kommuner får kritik för hur de fördelar sina resurser till de mest behövande eleverna.

Men den modell som Uppsala kommun tillämpar — eller rättare sagt tillämpade — ­visade sig alltså vara ett positivt undantag.

Särskilt i fallet Gottsundaskolan.

Här satsade kommunen upp till 30 000 kronor per elev och år fram till årsskiftet. Det är extrapengar ut­över skolpengen som främst använts för att öka lärartätheten, vilket i sin tur sägs vara en av förklaringarna till att elevernas kunskaper ökat så kraftigt. Mellan 2008 och 2012 steg skolans meritvärde från 198,6 till 222,7; i fjol var det bara obetydligt lägre.

— Det är förstås jätteroligt. Det är resultatet av vårt långsiktiga kvalitetsarbete, säger Marie-Louice Nilsson och lyfter särskilt fram ingredienser som »personalgruppens oerhörda engagemang«, den »mycket bra ­dialogen mellan lärare och elever« och »skolans tydliga kunskapsmål«.

Men — fortsätter hon:

— Nu plötsligt har kommunen ändrat modell och det kommer att innebära en försämring, helt klart. Det känns som man slår undan benen för oss. Kommunen får beröm för en grej som man nu tar bort.

Vad är det då kommunen har gjort? Jo, när modellen infördes för cirka tio år sedan var syftet att dessa pengar skulle fördelas från så kallade starka till svaga skolor utifrån föräldrarnas utbildningsnivå samt om familjerna hade invandrarbakgrund, försörjningsstöd eller var ensamstående med barn.

Vid årsskiftet togs dock de två sistnämnda kriterierna bort, inom såväl grundskolan som förskolan. Det är detta som har vållat viss oro på Gottsundaskolan, men också en hel del politisk debatt om vad som är bäst och mest rättvist — inte minst i barn- och ungdomsnämnden.

Oppositionen, företrädd av Socialdemokraterna, ger den nya modellen tummen ner och menar att skolor med störst behov, som Gottsundaskolan, nu kommer att få mindre pengar. De styrande i kommunen, med Moderaterna i spetsen, menar å sin sida att den medför en mer rättvis fördelning — att stödet även ska gå till andra lågpresterande skolor. För övrigt bottnar Gottsundaskolans goda resultat främst i dess sätt att arbeta, menar kommunalrådet och nämndens ordförande Cecilia Forss (M). Inte i att skolan fått mer pengar.

Den uppfattningen stöds också av Skolinspektionens rapport. Enligt den kan inte Gottsundaskolans resultat på något enkelt sätt kopplas till de resurser som skolan fick. Det slås ändå fast i rapporten att den ­högre ­lärartätheten på skolan medfört »en ökad flexibilitet i gruppindelningen«. På lektioner som matematik och svenska kan de äldre eleverna till exempel ha fyra pedagoger som tar hand om tre grupper, vilket ger bättre förutsättningar för individualiserad undervisning.

I klassrummet igen. Här har eleverna ställts inför en helt annan soppa. Minestronen. Klockan närmar sig nio, spisfläktarna susar och vid en av arbetsbänkarna står eleven Rune Bak Hansen böjd över en skärbräda. Han bor på 20 minuters bussavstånd härifrån och vet mer om dansk fotboll än de flesta. Dessutom skulle han kunna bli en utmärkt reklampelare för skolan, säger sådant som säkert alla lärare och rektorer vill ha på band. Hör bara:

— Jag trivs jättebra. Jag har gått på två andra skolor i kommunen, men de var inte alls lika bra. Lärarna är mer engagerade här. De förklarar bra, berättar alltid varför vi ska göra som vi gör och de är väldigt tydliga med målen.

Bredvid Rune Bak Hansen står hans klasskamrat Alan Fandi. Han bor ännu längre bort — på diagonalt motsatta sidan stan — och skulle kunna medverka i en marknads­föringskampanj även han:

— Min familj flyttade dit för ett år sedan, men jag trivs så bra här att jag vill gå kvar.

Men vänta nu. Säg Gottsunda till en Uppsalabo som inte bor i området så kommer personen i de flesta fall att börja gapa om bilbränder, stenkastning, hög arbetslöshet, socialfall. En problemförort, kort sagt. Med många invandrare. Så har den allmänna uppfattningen varit i decennier. Närheten till naturen, det nyupprustade köpcentret, lärartätheten eller det blandade elevunder­laget skulle många inte ens tänka på. Möjligen Marie-Louice Nilsson, men hon både jobbar och bor här.

— Gottsunda ses som ett problemområde och det medför automatiskt att man ser Gottsundaskolan som en problemskola, ­säger hon.

— Men jag kan inte säga att det är värre här än på någon annan skola. Visst har vi problem med skoltrötta elever, skolk, mobbning och liknande, som alla skolor har. Men när problem dyker upp så tar vi genast itu med dem.

Hur då?

— Framför allt genom mycket täta samtal med eleverna och deras föräldrar. Tillsammans med dem försöker vi ta reda på varför en sak inte fungerar och vilka åtgärder som måste vidtas. Vi har ett mycket kompetent elevhälsoteam som jobbar hårt för elevernas bästa.

Det doftar mat nu. Italienskt. Kastruller puttrar, stekpannor fräser.

Marie-Louice Nilsson följer sina elevers insatser med blicken, kontrollerar att de gör rätt och att de håller tidsschemat. Sin första tid på skolan minns hon knappt, säger hon, och därför har hon svårt att jämföra nu med då.

— 15 år är en ganska lång tid. Det har ­varit små förändringar hela tiden, som man liksom inte tänker på. Men strax efter att jag började här så började skolan så smått tillämpa de pedagogiska modeller som vi jobbar fullt ut med i dag.

— Och som har blivit vårt framgångs­koncept. Nu vill jättemånga elever gå här. Vi har till och med fått studiebesök från ­andra länder, eftersom vår pedagogik visat sig fungera så bra.

I den pedagogik som Marie-Louice Nilsson talar sig så varm för ingår en portfolio­metodik. Varje elev har sin egen portfolio där hon eller han — tillsammans med lärare och föräldrar — kan följa sin egen utveckling.

Varje elev får också lära sig att sätta sina egna mål samt utvärdera dessa genom reflektion, och för att eleven ska hitta sin egen inlärningsstil arbetar man med olika tankemodeller, till exempel Edward de Bonos sex tänkarhattar. De hattarna sitter upphängda på nästan varenda whiteboardtavla i skolan. Feedback till eleverna är också en viktig del i lärandet, berättar Marie-Louice Nilsson.

— Vi jobbar alltså utifrån flera olika ­metoder, metoder som vävts in i varandra och som i slutändan ger eleven en helhetsbild över hur man bäst bygger upp sitt eget ­lärande. Och hela tiden ska eleven reflektera: Vad har jag gjort? Hur gick det? Vad var det som gick bra? Vad var det som gick mindre bra? Hur ska jag göra nästa gång?

I ett arbetsrum några korridorer härifrån, på andra sidan huset, träffar vi senare skolans rektor för 6—9-eleverna, Elisabeth Viksten Eriksson.

Hon säger ungefär samma sak som Marie-Louice Nilsson. Att skolan — med sin pedagogik och en uttalad fotbollsprofil — är toppen och att kommunens ändrade modell för strukturstöd är om inte botten, så åtminstone djupt beklaglig. För deras vidkommande. Nu befarar hon att skolans resultat kommer att bli sämre.

— Självklart är jag orolig för det. Vi hade förväntat oss stöd och uppmuntran från kommunen eftersom vi har visat att vi med rätt metoder, och med tillräckliga resurser, kan förändra resultaten för så många barn. Men ju bättre vi är, desto mindre pengar får vi, säger Elisabeth Viksten Eriksson.

Hur mycket mindre då?

— Jag vet inte exakt, men det rör sig om flera tusen per elev.

Samtidigt som ni arbetar i en skola som är kringgärdad av många fördomar?

— Ja … Den stämpeln försvinner väl aldrig. Så fort en bil brinner här i området så färgar det av sig på oss. För några år sedan funderade vi till och med på att byta namn. Men det reagerade eleverna väldigt starkt på: »Vad är det här för något — vi ska heta Gottsunda­skolan!«

Swag. Yolo. Krim. Chilla.

Var får de alla ord ifrån?

— Det vet man inte, säger 12-årige Axel Kiltorp dunkelt.

— Många kommer från engelskan. Det låter coolare, säger jämnåriga kompisarna Alwa Skoog och Vilma Kollberg på Trångsundsskolan i Huddinge.

Förutom svordomar och en del könsord är deras fritidsspråk tryfferat med många asså, typ och venne.

— Vi är ganska slöa i språket. Det är ingen som orkar skriva klart meningar och ord. Man använder förkortningar, typ OMG för Oh my god eller vfr för varför, säger Alwa.

Den som har en lagom trött och tillbakalutad stil har swag, är cool. Inte konstigt då att en del förkortningar letar sig in i talspråket. Venne går fortare att säga än vet inte. Och ta »k bry« som betyder ungefär »okej, jag bryr mig inte«. Nu har det blivit »k« kort och gott.

— Det är ganska slappt och väldigt drygt, säger Vilma.

Alwa och Axel exempli­fierar:

— Om jag har berättat mitt livs historia för Axel …

— … och jag tycker att det är ointressant. Då säger jag bara k.

Det finns fler ord som signalerar motsatsen till sin ursprungliga mening. »Ofta« är ett uttryck för förvåning ­eller skepsis, som gamla tiders »sällan«. Och den som säger »orka« orkar inte.

— Det är typ ironiskt, säger Vilma.

Vissa tycker att ironi är det roligaste som finns, andra ­hatar det och begriper ingenting. Alwa, Axel och Vilma är ganska ironiska även om det var mer förr.

— När vi gick i fyran var det nytt och då var det mycket coolare, säger de.

Deras föräldrar brukar reta dem för sättet de talar. Axels pappa kan till exempel säga »swag, vill du ha lite pann­kakor?«

Alwa förställer rösten och härmar hur hennes mamma brukar härma henne:

— »Asså, oh my god!« Då tänker jag: Låter jag verkligen så där? Det är jobbigt.

Slang ska levereras när det passar, med rätt tonfall och i lagom dos för att träffa rätt. Och komma från rätt avsändare. Det händer att deras föräldrar försöker visa att de hänger med genom att använda deras ord när de har kompisar hemma.

— De är som wannabees. Det är aspinsamt. Då vill man bara sjunka genom golvet, ­säger Vilma.

Att språket förändras är ingenting lärarna tar upp på lektionerna. Där handlar det mest om rätt stavning och ­meningsbyggnad.

Men de tror själva att deras minskande användning av ironi handlar om att språket hela tiden ändras och att de vill markera mot omoderna vuxna och jobbiga småsyskon. Vilma:

— När vi har använt ett ord så pass länge att yngre personer också börjar använda det får man hitta på nya. Det blir liksom töntigt att prata på samma sätt som treorna.

Utmaningen börjar redan vid gruppindelningen. Hur många barn ska det vara i varje grupp om det är åtta tillsammans? frågar förskollärare Kia Kilpinen.

— Fem! Blir det omedelbara svaret. Men efter en stund kommer barnen fram till att det bästa är att dela upp sig fyra och fyra.

Det är QR-kodsjakt på förskolan Körsbäret i Norrtälje. De två barngrupperna har var sin lärplatta. Med dem ger de sig av ut på förskolegården. Där har pedagogerna placerat ut laminerade lappar med koder, och nu gäller det för barnen att hitta dem. De springer i snön med lärplattan i famnen.

— Där är en! ropar en pojke och sätter av mot staketet.

Barnen har skannat QR-koder många gånger tidigare och hittar vant in till rätt app. Det blir lite snett först när de ska läsa av koden, men till slut fungerar det, och Kia Kilpinen dyker upp på skärmen: »Hej på er! Det här uppdraget går ut på att blanda till färger.«

Barnen samlas kring plattan för att höra hennes instruktion. Under QR-koden på stake­tet står tre flaskor med rött, blått och gult. Med hjälp av dem ska de få till grönt, orange och lila i snön. Andra uppdrag går ut på att räkna hur många vantar barnen har sammanlagt och att hitta bokstäverna till sitt namn i en burk med plastbokstäver. Tindra har hittat nästan alla sina bokstäver.

— Vad är det som fattas? ­frågar Kia Kilpinen.

— A! A!, ropar flera av barnen, och så hjälps de åt att leta.

QR-kodsjakten för in ett spänningsmoment i verksamheten, berättar Kia Kilpinen.

— Det blir en ny dimension till det vi redan gör. Både att hitta själva koderna och att klara uppdragen är roligt och spännande för barnen.

Många av filmklippen har pedagogerna spelat in själva.

— Vi har blivit mycket bättre på att bjuda på oss själva sedan vi började med digitala verktyg, säger förskolläraren Linn Emmoth.

Men barnen gör också egna ljudklipp, filmklipp och QR-koder. En del av dem innehåller uppdrag precis som i QR-jakten.

— Det är viktigt att låta barnen vara med i processen, säger Linn Emmoth.

Inomhus sitter det ­koder på väggarna. På Körs­bäret används de även i den pedagogiska dokumentationen.

— Inom förskolan har vi ofta dokumentation på väggarna, och skriver om vad barnen gjort. Men de själva kan ju inte läsa det, säger Kia Kilpinen.

I stället kan de läsa av en QR-kod och se ett filmklipp som visar processen.

Även föräldrarna har bjudits in på QR-kodsjakter på förskolan.

— Det är ett sätt att få dem att förstå att plattan inte är en spelmaskin, säger Kia Kilpinen.

Föräldrarna har även möjlighet att låna hem en platta. Det är inte självklart att alla har tillgång till lärplattor ­eller smarta telefoner hemma, och så blir hela familjen delaktig.

— Barnen får vara experter hemma och visa hur det går till, säger Kia Kilpinen.

Lekeberg är den kommun i landet som har höjt lärar­lönerna mest av alla under de första två åren av det fyraåriga avtalet. 2012 höjdes lönerna med 6,2 procent för Lärarförbundets medlemmar i de loka­la överläggningarna och 2013 med 3,7 procent. Det innebär att lönerna sammantaget har ökat med 10,1 procent på två år.

Detta kan jämföras med att lärarnas löner i hela landet ökat med i snitt 7,4 procent.

Men i Degerfors, Hagfors och Storfors blev avtalets golv också taket för lönehöjningarna. Enligt avtalet skulle lönerna höjas med minst 4,2 procent 2012 och med minst 2 procent 2013 — det blev också resultatet av de lokala löneöverläggningarna i de tre kommunerna. Sammantaget innebär det en löneökning med 6,3 procent på två år.

Ett 30-tal kommuner har under de två åren lagt sig bara tre tiondelar över avtalets lägstanivå, visar Lärarnas tidnings genomgång.

Lärarförbundets förhandlingschef Mathias Åström menar att även kommuner med sämre ekonomi måste prioritera så att de orkar med att lyfta lärarna.

— En kommun som inte satsar på sin skola har faktiskt ingen större framtid, säger han.

Bland de kommuner som satsar minst finns flera glesbygdskommuner i Norrlands inland. Men där finns också rika kommuner i storstädernas tillväxtregioner. Nacka till exempel, som ligger på plats nummer fyra i ligan över kommuner med högst skatte­kraft (högst beskattningsbar inkomst per invånare.)

Andra kommuner med hög skattekraft, men låga procentuella ökningar för lärarna, är Solna, Sundbyberg, Salem, Strängnäs och Gävle.

Ett skäl för en kommun att inte satsa på lärarna kan vara att kommunen redan har hyfsade löner och inte någon större lärarbrist.

— Men om de inte satsar när andra gör det får de svårt att rekrytera lärare framöver, säger Mathias Åström.

Agneta Jöhnk, chef för avdelningen för arbetsgivarpolitik på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) vill varna kommuner som lägger sig precis över avtalets lägsta nivå. Inte minst med tanke på att de två sista åren i avtalet är helt sifferlösa, vilket arbets­givarna länge har kämpat för.

— Vi måste visa lärarorganisationerna att de ska våga träffa sifferlösa avtal, utan att kommunerna utnyttjar det. Om många kommuner inte prioriterar lärarna utan lägger väldigt låga påslag kan det ju leda till att lärarorganisationerna säger upp det fjärde avtalsåret.

Men det finns en gemensam nämnare. Båda ligger högt på den föga hedervärda listan över de kommuner som gav lägst löneökningar i procent till lärarna under 2012 och 2013. Hagfors lade sig exakt på avtalets lägsta nivå båda åren och Nacka bara två tiondelar över.

— Man känner sig uppgiven, säger Karin Nilsson, lågstadielärare på Kyrkhedens skola i Hagfors.

— Det spelar ingen roll vad vi säger. Man får bara höra att det inte finns några pengar. Det känns som att mattan dras undan för oss. Till slut tappar man gnistan.

Vivian Larsson, också på Kyrkhedens skola och förhandlare för Lärarförbundet, bekräftar att många lärare känner sig uppgivna.

— Visst finns det viss förståelse för den dåliga ekonomin, men samtidigt är besvikelsen stor över att vi inte får mer.

Mikael Dahlqvist (S), kommunstyrelsens ordförande i Hagfors, svarar:

— Lärarlönerna i Hagfors har legat väldigt bra till jämfört med grannkommunerna.

Har lärarna tjänat för mycket?

— Vi har varit löneledande. Och då måste vi av ekonomiska skäl dra i handbromsen. Men om det visar sig att vi halkar efter nu får vi väl satsa lite mer i år, säger Mikael Dahlqvist.

Örjan Andersson, bild­lärare på Saltsjöbadens samskola, är missnöjd:

— Nacka är en av landets rikaste kommuner och politikerna säger att de prioriterar skolan. Men i verkligheten har de satsat så lite som möjligt de här två åren, säger han.

Mats Gerdau (M), kommunstyrelsens ordförande i Nacka, tycker att det är fel att haka upp sig på de procentuella löne­ökningarna.

— Vi har bland de högsta lärarlönerna i landet och i kronor räknat ligger vi därför också väldigt bra till i ökningar.

Men ni kommer ju inte fortsätta vara löneledande om andra höjer lärarlönerna mer än er?

— Vi höjer skolpengen för 2014 med 4 procent — jag vet inte någon kommun som höjer lika mycket. Det gör vi bland annat för att kunna rekrytera de allra duktigaste lärarna.

— I reformarbetet på 1990-talet tänkte man sig att förskolan skulle få ett nytt uppdrag. Det skulle fokusera mer på den pedagogiska verksamheten och då fick pedagogisk dokumentation ett stort genomslag, säger hon.

Inspirationen kom från Reggio Emilia. Grundtanken är att följa själva processen i barnens arbete, inte att i första hand se till resultatet. Det gäller att få syn på barnens egna frågor i de teman eller ämnen man arbetar med och utgå från dem.

— I förskolan handlar det om det som barnen tecknar eller bygger och vad det är de själva berättar omkring det de gör.

Men det är inte en fråga om att bara observera och dokumentera. I stället handlar det om ett aktivt lyssnande, säger Ingela Elfström:

— Det gäller att verkligen vara närvarande som pedagog. Och att vara delaktig i det som sker i barngruppen.

En väl fungerande pedagogisk dokumentation lägger en god grund för såväl kontinuerlig uppföljning som en bra verksamhetsutveckling, menar Ingela Elfström.

— Mina resultat visar att när man i arbetslagen diskuterar vad man ser att barnen håller på med så börjar man också reflektera kring hur man själv gör som pedagog. Vilka frågor ställer man? Vad ger det i sin tur barnen och hur svarar de på det?

I den processen utvecklas ny kunskap. Men det är ett omfattande och tidskrävande arbete. Det förutsätter en organisation och en planering som skapar tid och utrymme för samtal, reflektion och analys i arbetslaget.

— Man måste få tid att verkligen diskutera med varandra, säger Ingela Elfström. Men också tid att läsa in sig på nya teorier som kan hjälpa en att förstå sin invanda praktik. Det tror jag är nödvändigt för att kunna förändra verksam­heten.

Pedagogisk dokumentation har haft ett stort genomslag i förskolan. Men det finns också kritiska röster, påpekar Ingela Elfström.

— En del kritiker menar att det tar för mycket tid. Andra riktar in sig på att det finns pedagoger som säger att de jobbar med pedagogisk dokumentation men att de passivt står vid sidan av och observerar barnen och inte deltar i det som händer.

Hur ser samspelet mellan hjärnans funktioner och barns lärande ut? Och hur kan den kunskapen användas i den pedagogiska praktiken?

Det är frågor som Vetenskapsrådet vill att det ska forskas mer om. Därför anslår man nu tio miljoner kronor per år under en femårsperiod på tvärvetenskapliga projekt som vill studera samspelet mellan hjärna och lärande.

Genom samverkan mellan forskare inom utbildnings­vetenskap, samhällsvetenskap och neurovetenskap hoppas man få fram ny kunskap om vad som formar barns ­lärande.

Hösten 2014 blir det inspelning av en ny omgång av Retorikmatchen, radioprogrammet där sjätte­klassare tävlar i bland ­annat att hålla tal, debattera och komma på ord på en viss bokstav.

Det vinnande laget belönas med 10 000 kronor till klass­kassan.

Redan nu kan du som har en femteklass anmäla ­klassen till programmet. På UR:s retorik­sajt finns lärarhand­ledning, tv- och radioprogram och olika övningar.

Utgångspunkten för programmet är alla barns rätt att våga tala för sin sak och bli lyssnade på.

Swag. Yolo. Krim. Chilla.

Var får de alla ord ifrån?

— Det vet man inte, säger 12-årige Axel Kiltorp dunkelt.

— Många kommer från engelskan. Det låter coolare, säger jämnåriga kompisarna Alwa Skoog och Vilma Kollberg på Trångsundsskolan i Huddinge.

Förutom svordomar och en del könsord är deras fritidsspråk tryfferat med många asså, typ och venne.

— Vi är ganska slöa i språket. Det är ingen som orkar skriva klart meningar och ord. Man använder förkortningar, typ OMG för Oh my god eller vfr för varför, säger Alwa.

Den som har en lagom trött och tillbakalutad stil har swag, är cool. Inte konstigt då att en del förkortningar letar sig in i talspråket. Venne går fortare att säga än vet inte. Och ta »k bry« som betyder ungefär »okej, jag bryr mig inte«. Nu har det blivit »k« kort och gott.

— Det är ganska slappt och väldigt drygt, säger Vilma.

Alwa och Axel exempli­fierar:

— Om jag har berättat mitt livs historia för Axel …

— … och jag tycker att det är ointressant. Då säger jag bara k.

Det finns fler ord som signalerar motsatsen till sin ursprungliga mening. »Ofta« är ett uttryck för förvåning ­eller skepsis, som gamla tiders »sällan«. Och den som säger »orka« orkar inte.

— Det är typ ironiskt, säger Vilma.

Vissa tycker att ironi är det roligaste som finns, andra ­hatar det och begriper ingenting. Alwa, Axel och Vilma är ganska ironiska även om det var mer förr.

— När vi gick i fyran var det nytt och då var det mycket coolare, säger de.

Deras föräldrar brukar reta dem för sättet de talar. Axels pappa kan till exempel säga »swag, vill du ha lite pann­kakor?«

Alwa förställer rösten och härmar hur hennes mamma brukar härma henne:

— »Asså, oh my god!« Då tänker jag: Låter jag verkligen så där? Det är jobbigt.

Slang ska levereras när det passar, med rätt tonfall och i lagom dos för att träffa rätt. Och komma från rätt avsändare. Det händer att deras föräldrar försöker visa att de hänger med genom att använda deras ord när de har kompisar hemma.

— De är som wannabees. Det är aspinsamt. Då vill man bara sjunka genom golvet, ­säger Vilma.

Att språket förändras är ingenting lärarna tar upp på lektionerna. Där handlar det mest om rätt stavning och ­meningsbyggnad.

Men de tror själva att deras minskande användning av ironi handlar om att språket hela tiden ändras och att de vill markera mot omoderna vuxna och jobbiga småsyskon. Vilma:

— När vi har använt ett ord så pass länge att yngre personer också börjar använda det får man hitta på nya. Det blir liksom töntigt att prata på samma sätt som treorna.

— I reformarbetet på 1990-talet tänkte man sig att förskolan skulle få ett nytt uppdrag. Det skulle fokusera mer på den pedagogiska verksamheten och då fick pedagogisk dokumentation ett stort genomslag, säger hon.

Inspirationen kom från Reggio Emilia. Grundtanken är att följa själva processen i barnens arbete, inte att i första hand se till resultatet. Det gäller att få syn på barnens egna frågor i de teman eller ämnen man arbetar med och utgå från dem.

— I förskolan handlar det om det som barnen tecknar eller bygger och vad det är de själva berättar omkring det de gör.

Men det är inte en fråga om att bara observera och dokumentera. I stället handlar det om ett aktivt lyssnande, säger Ingela Elfström:

— Det gäller att verkligen vara närvarande som pedagog. Och att vara delaktig i det som sker i barngruppen.

En väl fungerande pedagogisk dokumentation lägger en god grund för såväl kontinuerlig uppföljning som en bra verksamhetsutveckling, menar Ingela Elfström.

— Mina resultat visar att när man i arbetslagen diskuterar vad man ser att barnen håller på med så börjar man också reflektera kring hur man själv gör som pedagog. Vilka frågor ställer man? Vad ger det i sin tur barnen och hur svarar de på det?

I den processen utvecklas ny kunskap. Men det är ett omfattande och tidskrävande arbete. Det förutsätter en organisation och en planering som skapar tid och utrymme för samtal, reflektion och analys i arbetslaget.

— Man måste få tid att verkligen diskutera med varandra, säger Ingela Elfström. Men också tid att läsa in sig på nya teorier som kan hjälpa en att förstå sin invanda praktik. Det tror jag är nödvändigt för att kunna förändra verksam­heten.

Pedagogisk dokumentation har haft ett stort genomslag i förskolan. Men det finns också kritiska röster, påpekar Ingela Elfström.

— En del kritiker menar att det tar för mycket tid. Andra riktar in sig på att det finns pedagoger som säger att de jobbar med pedagogisk dokumentation men att de passivt står vid sidan av och observerar barnen och inte deltar i det som händer.

Hur ser samspelet mellan hjärnans funktioner och barns lärande ut? Och hur kan den kunskapen användas i den pedagogiska praktiken?

Det är frågor som Vetenskapsrådet vill att det ska forskas mer om. Därför anslår man nu tio miljoner kronor per år under en femårsperiod på tvärvetenskapliga projekt som vill studera samspelet mellan hjärna och lärande.

Genom samverkan mellan forskare inom utbildnings­vetenskap, samhällsvetenskap och neurovetenskap hoppas man få fram ny kunskap om vad som formar barns ­lärande.

Där kan man bland annat ta del av intervjuer som unga romer har gjort med äldre om deras liv. På sajten kan elever klicka sig runt i en romsk husvagn och ladda upp en bild på sig själva för att prova hur de skulle se ut i romska kläder. Det finns också frågor för att testa deras kunskaper.

Romska Ungdomsförbundet i samverkan med Romska Kulturcentret i Malmö står bakom satsningen där även Skolverket varit delaktigt. Boken vänder sig till årskurs 4—9.