– Det är svårt att skapa en likvärdig skola när skolorna kan »välja« elever. Elever i behov av särskilt stöd blir då det fria skolvalets förlorare. Fristående verksamheter behöver skapa bra lärmiljöer för elever i behov av särskilt stöd.

– Det fria skolvalet gör också att segregeringen ökar då utbildningsstarka föräldrar gör mer aktiva och medvetna val.

– Det är en nödvändig utveckling. Vi kan inte sitta fast i ett systemtänkande som var giltigt för mer än 30 år sedan.

– Att kommunen ska vara garant för utvecklingen är förlegat. Än i dag finns det kommunala huvudmän som inte ens uppfyller styrdokumenten från 1994.

Charlotte Malmgren, fritidspedagog på Klostergårdskolan, Lund.

– Jag är väldigt kluven. Naturligtvis vill jag kunna välja skola för mina barn – som förälder. Och konkurrens är nyttigt för skolan som organisation.

– Hade alla valt och gjort insatta och medvetna val hade huvudmannen på de skolor som anses mindre bra varit tvungna att agera, men så är det ju inte tyvärr.

Kiki Jerneheim, rektor på Internationella Kunskapsgymnasiet, Stockholm.

– Det är helt nödvändigt för att elever som bor i socio­ekonomiskt utsatta områden ska ha en möjlighet att ta sig därifrån. För dem är det en möjlig ingång till en annan värld.

– Dåliga aktörer väljs bort och försvinner, vilket sätter fart på alla, även kommunala skolor. Jag anser inte att det ökar segregationen, snarare tvärtom. Nu har alla möjlighet att söka sig till bra skolor.

Henric Lundberg, rektor på Odenskolan i Örebro.

Hur gör ni det?

— Med en gemensam katalog och en gemensam portal på nätet kan alla skolor – kommunala och fristående – få ut information på likartade villkor. Bakgrunden är att vi har ett samverkansavtal om att eleverna kan söka fritt inom alla kommuner i området.

Vad vinner ni på att informera gemensamt?

— Vi kan tillsammans se till att uppfylla lagens krav på att informationen ska vara saklig. Vi har också en gemensam chatt där studie- och yrkesvägledare från alla kommuner turas om att vara med.

Har kommunerna och skolorna ingen egen marknadsföring nu?

— Kommunerna har kommit överens om att inte trycka egna kataloger, men i övrigt är varje kommun och friskola fria att sköta sin egen marknadsföring.

Så det har inte lett till någon minskning av all information?

— Min uppfattning är att skolorna håller igen lite nu. Eleverna vet att de kan få all information som är så korrekt som möjligt på ett och samma ställe.

Bidrar ni till att höja kvaliteten i skolornas egen information?

— Vi vill vara ett gott exempel och det kan höja lägstanivån. Men många gymnasieskolor kämpar för livet nu och då kan det bli mer tryck i marknadsföringen.

Valfriheten utnyttjas inte lika mycket av alla elevgrupper.

65 procent av landets friskoleelever i grundskolan har minst en förälder med eftergymna­sial utbildning. Samma siffra för elever på kommunala ­skolor är 52 procent.

Mönstret ses även i gymnasieskolan, men är inte lika tydligt. Där har 49 respektive 46 procent av eleverna minst en högutbildad förälder.

Den utbildning där skillnaden är tydligast är industriprogrammet, där 48 procent av friskoleeleverna kommer från högutbildade hem, jämfört med 28 procent på kommunala skolor med detta program.

I en rapport från 2012 konstaterade Skolverket att det finns en risk med att elever med högutbildade föräldrar samlas i skolor där det finns många andra studiemotiverade elever. Det kan få konsekvenser för likvärdigheten eftersom elevers resultat påverkas av skolkamraternas inställning till studier och lärarnas förväntningar.

I en skola med många motiverade elever tenderar lärarna att ha höga förväntningar på alla elever. Dessa kamrateffekter och lärarförväntningar kan bidra till att skillnaderna mellan skolors resultat ökar ytterligare, enligt Skolverket.

Pip piip. Väckarklockan ringer klockan 6 hemma hos Sarah Burai, 13, som bor i Jordbro i Haninge kommun utanför Stockholm. Trots att de tidiga morgnarna är det värsta hon vet så masar hon sig upp utan att snoosa en enda gång.

Hon hade inte behövt kliva upp i ottan om hon inte ville. Hade Sarah valt en annan skola, en i hemkommunen, hade hon kunnat sova minst en timme till — varje morgon.

Men sedan ett och ett halvt år tillbaka går Sarah på Klara privata grundskola på Södermalm i centrala Stockholm.

— Det var pappa som ville att jag skulle gå i skola i stan för att han ville att jag skulle lära mig perfekt svenska och umgås med många som har svenska som modersmål, berättar Sarah samtidigt som hon slår sig ner vid frukostbordet.

I dag kan hon äta de unger­ska skinkpirogerna hemma i lugn och ro, men ibland får hon ta med frukosten på bussen.

Medan hon äter berättar Sarah att hennes pappa kommer från Ungern och hennes mamma från Mongoliet. Själv är hon född i Ungern och flyttade till Sverige och Jordbro med föräldrarna när hon var sju.

Det har fortfarande inte blivit riktigt ljust ute när Sarah lämnar hemmet och börjar gå mot busshållplatsen. Hon fäller upp kapuschongen på sin svarta jacka för att skydda sig mot snögloppet som faller från himlen den här fredagsmorgo­nen.

— På vintern är jag alltid nervös att bussen ska fastna eller att det ska bli bilköer. En gång förra året tog det mig åtta timmar att åka hem från skolan.

Den här morgonen är buss 837 bara två minuter försenad. Under resan genom Jordbro pekar Sarah ut sin gamla skola.

— Jag gick ettan till femman här i Jordbro och det var bra. Först ville jag inte börja i en skola i stan, ingen av mina kompisar skulle göra det. Men nu är jag glad att jag gjorde det.

Det bästa med skolan i stan är alla nya kompisar, säger hon och skrollar bland tusentals bilder på klasskamrater i mobilen.

— Men det som är allra bäst är egentligen att jag utvecklas så mycket i alla ämnen. Skolan i stan är mycket svårare än skolan här. Jag skulle ha haft bättre betyg om jag hade gått i en skola i Haninge, men jag lär mig mer i stan.

I Handen byter Sarah buss. Hon skyndar sig för att hinna först till favorit­sätet i ­bakre delen av bussen. Linje 810 mot Gullmarsplan är proppfull, i gången trängs vuxna män och kvinnor på väg till jobbet.

— Under resan brukar jag lyssna på musik eller träna ­inför något läxförhör, berättar ­Sarah.

— Men inte på hemvägen, då brukar jag oftast somna.

Hon stannar för det mesta på skolan till ganska sent. Flera eftermiddagar i veckan anordnar lärarna frivillig läxhjälp som Sarah brukar delta i.

— Jag skulle vilja bli tand­läkare när jag blir vuxen. Fast allra helst dansare.

Två kvällar i veckan dansar Sarah hiphop. Tidigare dansa­de hon fyra gånger i veckan, men det hinner hon inte nu.

Sarah flyger ner för trapporna mot tunnel­banespåret på Gullmarsplan, men tågets dörrar slår igen precis innan hon hinner fram. Som tur är kommer det ett nytt tåg om en minut.

Från Gullmarsplan åker Sarah en station med tunnel­banan, till Skanstull. Därifrån är det cirka tio minuters promenad till Klara privata grundskola.

— Hej Sofia! ropar Sarah och vinkar till en tjej vid utgången från tunnelbanan.

— Många av mina klasskompisar bor här på Söder. Vissa åker tunnelbana några stationer, men de flesta kan gå till skolan. De har tur.

För att hjälpa familjerna i det fria skolvalet har Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Friskolornas Riksförbund och Svenskt Näringsliv tagit fram sajten grund­skolekvalitet.se, som lanserades i slutet av förra året.

Här finns offentliga data om Sveriges alla grundskolor samlade. Det handlar till exempel om hur många elever som når målen i samtliga ämnen, elevernas resultat på nationella ämnesprov och det genomsnittliga meritvärdet (slutbetyg i årskurs 9).

Enligt initiativtagarna har elever och föräldrar hittills i hög grad fått förlita sig på hörsägen och skolors egen marknadsföring när de ska välja skola. Webbplatsen ska göra det lättare att jämföra olika skolors kvalitet, är tanken.

Men sajten får kritik från nationalekonomen Jonas Vlachos vid Institutet för ­näringslivsforskning som bland annat forskar om skolsystems effektivitet.

— Den överlägset viktigaste faktorn som styr en skolas resultat är vilken bakgrund eleverna har som går där. Därför säger grundskolekvali­tet.se inte särskilt mycket om hur bra exempelvis under­visningen är vid en viss skola, säger han.

Han påpekar att de skolor som är hårda i rättningen av nationella prov och i betygsättningen missgynnas i en sådan här jämförelse, medan skolor som är generösa med rättning och med betyg gynnas.

Sajten kan därför leda till att skolor som gör ett bra arbete, men har många studiesvaga elever, väljs bort av föräldrar och elever, anser han.

Per-Arne Andersson, direk­tör vid avdelningen för lärande och arbetsmarknad på SKL, avvisar kritiken.

— Elevsammansättningen har en viktig påverkan på resultaten, men är inte den absolut viktigaste faktorn. Andra faktorer, som kvaliteten på undervisningen, har större påverkan, säger han.

Han förklarar också att en jämförelsesajt måste ha en begränsad mängd information för att kännas lättillgänglig för allmänheten.

— Vi anser att det är bättre att föräldrar och elever får tillgång till den information som finns gömd i olika databaser än ingen information alls.

Sajten ska nu utvecklas med ytterligare information för att bli mer rättvisande. Det handlar till exempel om hur nöjda elever och föräldrar är med undervisning, studiero och faktorer som tar hänsyn till elevernas bakgrund.

JB Educations gamla lokaler i Danderyd är för stora för de sju som jobbar här nu. Fria Läroverken letar nytt. Men denna dag är det full aktivitet. Rektorerna för företagets fyra skolor är på besök för att konferera och efter lunch ska en lärare prata elevhälsoarbete.

Anders Hultin tar emot i ljusgrå kostym och tunnbågade glasögon. Han är arkitekten bakom friskolereformen och det fria skol­valet, pappa till Friskolornas riksförbund och Kunskapsskolan, han har missionerat för den svenska modellen i England och var den som begravde JB. Bakom det korrekta yttre döljer sig en ideolog som aldrig vacklat i sin tro på valfriheten.

Hur tänkte ni på det moderatledda utbildnings­departementet 1992?

— Vi hade en stark övertygelse om att stora offentliga monopol leder till dålig kvalitet. Vi ville lägga besluten i händerna på elever, föräldrar, lärare och rektorer. Om de som kan något om verksamheten har makten, om skolorna konkurrerar om eleverna och familjernas ställning stärks så kommer kvaliteten på verksamheten att bli bättre till slut.

— Det tror jag fortfarande och i många avseenden har reformen levererat massor av detta.

Har allt blivit bra?

— Nja, i efterhand kan man fråga sig hur rustade människor var att göra välgrundade val. Vi underskattade behovet av information.

Vad är det som krävs?

— Vi måste följa upp resultaten med externt rättade och analyserade prov så att alla får korrekta fakta om skolors verkliga kvalitet. Det är nog dags att återinföra en examen fast i modern tappning. I England betygsätter myndigheterna skolor på sex olika områden och avger ett sammanfattande omdöme om hela skolan — unsatisfactory, satisfactory, good eller outstanding.

— Det är uselt att så lite har gjorts i Sverige trots att det nu gått 20 år sedan reformen genomfördes.

Du har deltagit i debatten i England och lobbat för att de ska införa vårt skattefinansierade och vinsttillåtande friskole­system. Varför?

— I England betalar du antingen elevavgift till en privat skola som börjar på 100 000 kronor om året. Eller så betalar du 20—30 procent mer för ditt hus för att få bo i en bra statlig skolas upptagningsområde. Det stänger ute många. Det där har vi i stor utsträckning avskaffat här. Det finns de facto inga ekonomiska barriärer för att välja skola i Sverige.

Men enligt Skolverket har skolvalet lett till att skillnaderna i resultat mellan skolor ökat. Vad säger du om det?

— Jag var en gång inbjuden till ett ABF-seminarium och citerade då Ernst Wigforss:
»Fattigdomen fördrages med jämnmod om den delas lika av alla«. Man är besatt av skillnader i stället för att titta på den totala prestationen i systemet. Jag tror inte att man ska vara så bekymrad över gapet men där­emot aktsam på att de svagaste håller streck och utvecklar sig.

Fast det gör de ju inte. Det är framför allt lågpresterarna som tappar.

— Då får man fokusera på det. Om staten är övertygad om att blandade klassrum är det optimala får man skapa incitament och fördela resurser så att den typen av mix blir verklighet. Lösningen är inte att återgå till ett gammalt sovjetiskt system.

Du fick hantera avvecklingen av JB Edu­cation. Ångrar du att du tog det jobbet?

— Jag är inte funtad så att jag går och funderar på om jag skulle ha gjort något annat i stället. Jag har fått vara med i både uppgång och nedgång och har lärt mig nya saker varje gång.

Många JB-elever fick det besvärligt och ett antal lärare blev av med jobbet som en följd av konkursen. Är det ett pris som är värt att betala för valfriheten?

— 9 000 av 10 000 elever går kvar i samma skola som innan med i stort sett samma lärare. För de återstående, som gick på skolor som inte var livskraftiga, lyckades vi mäkla nya platser på olika sätt. Om du lägger manken till kan du säkert hitta elever som berättar en trist historia men det är inte mer än en handfull.

I höstas höll Friskolornas riksförbund ett seminarium med rubriken »20 år med fritt skolval — succé eller flopp?« Där sa Friskolekommitténs ordförande Lars Leijonborg (FP) att friskolesektorn befinner sig i en legitimitetskris och att det folkliga stödet håller på att erodera. Enligt honom är det nu sista chansen att bygga upp ett förtroende.

Håller du med om att friskolorna och val­friheten har tappat i legitimitet?

— Nej. Oron finns bland politiker och ut­bildningsjournalister i Stockholm, inte bland människor ute i landet. I så fall skulle vi se det, men det startar fortfarande massor av nya skolor. Det där visar bara att vindflöjlar finns i snart sagt varje parti, även mitt eget, som springer med vad de tror är något slags opinion.

Ska vi kräva att friskoleägare stannar i minst tio år?

— Det vore vansinnigt. Vad skulle hänt om man i JB:s fall sagt »Det har bara gått fem år. I Åkersberga har ni 6 000 kvadratmeter, 23 elever på fem olika program och tio anställda. Ni ska till varje pris fortsätta i fem år till.« Det kan inte ligga i elevernas intresse.

Talar inte det du säger nu för ett hårt ­reglerat system där sådant här inte händer, där pengarna satsas på rätt saker och skolorna är fulla?

— Jaaa … (lång tystnad) … det är klart, om man tror att det finns en central punkt som kan fördela resurser på ett optimalt sätt och förutse varje behov, då ska man väl göra så. Men planekonomi har testats i andra länder och lett till förfärliga följder med dålig kvalitet, köer och lidande.

Du tror att människor blir mer valkompetenta med tiden?

— Ja. Reformen är fortfarande i ett in­ledningsskede och det är först nu vi börjar skilja agnarna från vetet. Människor lyssnar i allt mindre utsträckning på lockbeten som man inte bör lyssna på när man väljer skola. Det pågår en mognadsfas men den har kommit sent och går för långsamt.

Medan det du kallar mognadsfasen pågår går massor av elever igenom systemet och många gör felval. Är det okej?

— Valfriheten är inte bara en möjlighet utan också ett ansvar. Familjer tycker också att valet är olika viktigt. Det får man respektera.

Lärarnas tidning har jämfört Skolverkets statistik från de 191 kommuner som helt saknar friskolor för elever i årskurs 9 med de 30 kommuner där det finns minst tre friskolor för den årskursen.

Frågan vi ställde oss var om konkurrens om elever leder till att skolor i högre utsträckning ger högre betyg än resultaten på de nationella proven.

Men varken i svenska eller matematik kunde vi hitta sådana skillnader. Det är lika troligt att eleverna i en kommun med många friskolor får ett högre betyg än provresultatet som eleverna i en kommun utan friskola.

Inte heller finns det annat än små skillnader mellan alla landets fristående och kommunala skolor när det gäller förhållandet mellan slutbetyg och resultat på nationella prov, visar statistik från Skolverket (se grafik).

I svenska fick 23,1 procent av eleverna i fristående skolor ett högre betyg än provresultatet på riksnivå 2013. Andelen var exakt lika stor i kommunala skolor. Tidigare år har det funnits en liten skillnad, där den förstnämnda gruppen ­legat mellan en och två procent­enheter högre.

Även i matematik är skillnaden försumbar: 20,4 respektive 20,7 procent.

Att jämföra elevernas resultat på nationella prov med vad de får för betyg kan vara ett sätt att mäta skolors likvärdighet. Nationella proven ska fungera som en grund för bedömning, men hur stor inverkan de ska ha på betyget är inte reglerat. Andelen som får ett högre ­betyg jämfört med provresultatet varierar stort mellan skolor. Det finns skolor som höjt mer än 80 procent av eleverna över betygs­nivån på provet.

— Varje skola måste titta på sina resultat och ha en förklaring till dem, oavsett om man ligger mycket nära provresultaten eller långt ifrån, säger Karin Hector-Stahre, enhetschef på Skolverkets prov- och bedömningsenhet.

Hon vill inte uttala sig om ifall en stor skillnad mellan provresultaten och betygen kan innebära att skolan sätter snällbetyg.

— Det är stora skillnader mellan ämnena, mellan olika skolor och det kan även vara det mellan olika lärare på samma skola, säger hon.

Om det senare beror på lärarens skicklighet eller på att olika lärare gör olika bedömningar är inget som framkommer i statistiken.

— Det kan handla om att lära­ren upptäckt luckor i elevernas kunskaper och satt in ­extra åtgärder efter provtillfället.

I engelskaär det en betydligt lägre andel som får ett högre betyg än provresultat på nationella provet, 7,8 procent.

— Det är mer hanterligt att pröva det som står med i kursplanen i engelska på natio­nella provet. I matematik kan inte allt innehåll vara med i varje prov — då skulle man få sitta väldigt länge, säger Karin Hector-Stahre.

Tidigare valde många elever bort Vårbyskolan när det var dags att lämna de första skolårens trygghet på de närliggande låg- och mellanstadieskolorna. De valde skolor med fler svenska elever, med bättre studieresultat och skolor som skulle vara mindre bråkiga och stökiga.

Men trenden är bruten. Allt fler elever väljer att gå vidare på sin högstadieskola i hemma­förorten. Skolan tvingas nu till och med säga nej till elever som har ångrat sig.

— Det är första gången vi har behövt göra det, säger rektor Lena Sjögren.

De senaste tre åren har 20 elever bytt ­skola. Elva av dem har kommit tillbaka och fyra har velat återvända men inte fått plats.

Vad är det som ni har gjort på Vårbyskolan?

— Vi har arbetat aktivt för att få bort det dåliga ryktet och för att visa att vi är ett bra alternativ, säger Lena Sjögren. Det handlar om många förändringar, i stort och smått.

NO-läraren Christina Åslund vandrar fram och tillbaka i klassrummet, tuggar på sitt tuggummi och artikulerar orden tydligt, nästan övertydligt.

— Ni måste göra en ordentlig affärsplan. För det är ett riktigt företag ni ska starta. Det är inget skoj. Det är på riktigt!

Hon introducerar nyföretagsprojektet för eleverna i 7B, där hon är mentor. Ett projekt som ska utmana elevernas kreativitet och stärka deras självkänsla.

Hon har följt eleverna i klassen sedan årskurs 5 på Vårbackaskolan, bara några stenkast bort. Det var elever därifrån och från Grindstu­skolan som tidigare valde bort Vårbyskolan när de ­skulle gå vidare till högre årskurser.

Att låta lärare från låg- och mellanstadieskolan följa eleverna upp till högstadieskolan vid skolbytet är en av de saker ledningen har satsat på för att få fler att välja Vårby­skolan.

— Det ger en trygghetskänsla att få följa med sin lärare. Det är ändå så mycket nytt när man ska börja på en ny skola, säger Christina Åslund.

Hälften av eleverna i hennes klass funderade på att välja en annan skola än Vårbyskolan inför sexan, på grund av skolans rykte.

— Då bestämde jag mig för att gå till botten med vad som var så dåligt med Vårbyskolan. Föräldrarna och eleverna svarade: »Alla säger det«. Men de kunde inte berätta vad som låg bakom ryktet.

När det stod klart att Christina Åslund skulle följa med klassen högre upp i årskurser­na valde nästan alla till slut ändå Vårbyskolan.

Joanna von Zedtwitz-Liebenstein har just startat en mattelektion för åttondeklassarna. De ska räkna på lån och räntor i sina matteböcker. Det surras lite här och där i bänkarna och det är svårt att hinna med att släcka alla små uppblossande oroshärdar. En elev måste till och med vändas med ryggen mot övriga klasskamrater för att kunna fokusera.

Men Joanna von Zedtwitz-Liebenstein får bistånd av specialpedagog Lena Bengtsson. Ideligen flyger händer upp i luften. Många vill ha hjälp med ränteberäkningarna.

— Jamen, så kan du också göra. Summan, räntan och tiden. Strålande! säger Lena Bengtsson och pekar på uppställningen som en elev har gjort.

Efteråt konstaterar hon att »man håller sig varm en sådan här lektion«.

Många elever på skolan har behov av särskilt stöd. Tidigare plockades de eleverna ut ur klasserna och sattes i mindre undervisningsgrupp eller i studiegården. Men sedan några år tillbaka inkluderas eleverna i klasserna. Samtidigt sätts specialpedagoger in, som kan hjälpa både den som har svårt och den som behöver ytterligare utmaningar.

— Ingen mår bra av att exkluderas. Man trivs bättre och man anstränger sig mera om man ingår i en fungerande grupp. Jag tycker att det har blivit lugnare på skolan sedan vi har med eleverna i klassen, säger Lena Bengtsson.

Hon har redan fått sällskap av fler special­pedagoger. Huddinge kommun har ändrat den socioekonomiska viktningen av skolpengen, efter påtryckningar från bland ­annat Vårby rektorsområde. Det innebär att Vårbyskolan får mer pengar och kan anställa mer personal. Rektorn har anställt två special­pedagoger, en matematikutvecklare och en ekonom. Tre speciallärare och en skoladministratör ska också anställas.

Lena Bengtsson har arbetat här nästan 20 år och hävdar att skolan har blivit mindre stökig de senaste åren.

— Förut fanns det gängbildningar som hade anknytning till halvkriminella element i Vårby centrum. Det kunde inträffa en del intermezzon och andra på skolan drogs med. Men de eleverna har slutat. Och alla i personalen jobbar medvetet för att skapa lugn. Nu är det en väldigt trevlig stämning på skolan och det råder studiero.

Vårbyskolan rustades för några år sedan. Lokalerna är ljusa och fräscha. Elevskåpen lyser i rött och lila och grönt, utan allvarligare skråmor. Eventuellt klotter saneras genast. Av klottraren själv, om denne är känd.

På väggarna i den elevdrivna kafeterian hänger inramade foton på lokala kändisar. En radioprofil, en löpare, en fotbollsmålvakt, en godis­entreprenör.

Det är »Wall of Fame«. En vägg med porträtt på elever från Vårbyskolan som har lyckats i livet. Någon gång per år bjuds före detta elever in för att berätta om sina framgångar.

— Det fanns väldigt liten framtidstro bland eleverna när jag började här. »Wall of Fame« är ett sätt att visa att det kan gå hur bra som helst för den som har gått på Vårbyskolan, säger rektor Lena Sjögren.

Plötsligt bryts det vanliga lugnet i korridoren av ett gäng bullrande pojkar. En grabb med neddragen luva för ansiktet kliver fram till en glasdörr och stirrar in i ett klassrum.

Efter en stund rycker läraren upp dörren, pekar mot utgången och ryter, allt mer irri­terat: »Gå! Gå! Gå!«

Grabben med nedfälld huva lyder inte. Provokativt tar han ännu ett steg fram mot läraren. Några sekunder av stilla maktkamp. Sedan vänder han om och släntrar i väg, medan kompisarna flabbar åt scenen.

Tania Ahmed, 7B:s representant i elev­rådet, skäms lite för uppträdet och suckar:

— Den där killen går inte ens i vår skola.

Vårbyskolan har fortfarande stora ut­maningar. Ungefär var femte elev är nyanländ, det vill säga har kommit till Sverige under de senaste åren. Eleverna pratar 34 olika språk. I princip 100 procent av eleverna är berättigade till modersmålsundervisning. En del nyanlända elever har inte ens gått i skolan tidigare och vissa kunde varken läsa eller skriva när de kom till Sverige och Vårby. Många elever har föräldrar utan arbete och sjuktalen är höga.

Förra läsåret var 36 procent av nionde­klassarna behöriga till gymnasie­skolans högskoleförberedande program, jämfört med 86 procent i riket. Men rektor Lena Sjögren tycker att sådana statistiska jämförelser — som tidningarna älskar att göra löpsedlar på inför skolvalet — är meningslösa, med tanke på elevers olika förutsättningar. Därför jobbar Vårby­skolan med en modell som visar hur mycket eleverna har förbättrat sina resultat. Ännu ett sätt att tvätta bort det gamla dåliga ryktet.

Det stora problemet för Vårbyskolan i dag är inte det fria skolvalet, enligt rektorn. Det är boendesegregationen. Den gör att skolan hela tiden fylls på med nyanlända samtidigt som många elever lämnar skolan för att familjerna flyttar bort från Vårby Gård, eftersom det mest finns små hyreslägenheter här. Den stora elevomsättningen påverkar klasserna och innebär tuffa utmaningar för lärarna.

Ioanna Ammouri i 8B har just bakat muffins på hemkunskapen. Hon har bråttom till nästa lektion, eftersom det är genomgång av ett nytt moment i svenskan, men jag haffar henne i korridoren. Hon har alltid haft lätt för sig i skolan och tänker på sikt plugga vidare till »något som har med ekonomi att göra«.

Inför sjätte klass valde hon en annan skola än Vårbyskolan.

— Jag ville lära känna nytt folk. Och mina föräldrar tyckte att jag borde gå i en skola där det var fler svenskar och fler elever som var på samma nivå som jag.

Men skolvalet blev en besvikelse.

— Jag kände ingen i den nya klassen. Och de höll på med en del saker om medeltiden som vi ännu inte hade kommit till och andra saker som vi redan hade läst.

Efter bara tre veckor bytte hon. Till hemmaplan och till kompisarna på Vårbyskolan.

— Det kändes jättebra att komma hit. Här kommer alla från olika länder och vi känner oss som en stor familj på skolan. Och lärarna är bra, de använder surfplattor och olika studietekniker för att alla verkligen ska lära sig.

Ionna Ammouri packar ihop sin väska för att inte missa mer av lektionen. Och så ser hon mig i ögonen och säger:

— Jag är glad att jag gav skolan en andra chans.

Vad ska du jobba med Selvin?

— Jag ska köra timmerbil.

— Vad gör en sådan?

— Den tar upp stockarna ­efter skotaren. Skördaren är den som fäller träden.

Selvin Andersson, 5 år, svävar inte på målet när det gäller karriären. Han ska följa i pappas fotspår och arbeta i skogen.

Selvin och ytterligare fyra femåringar sitter runt ett bord på Häggska förskolan i Vetlanda och spånar om framtida yrkesval tillsammans med förskol­läraren Charlotte Ekvall Falk.

— Vad vill du bli då Suela? undrar hon.

— Jag vill bli frisör och färga håret på folk, svarar Suela Gashi.

— Och jag ska bli sjuksköterska eller jobba på förskola som min mamma, säger Alexandra Wiktorsson.

Barnens tankar antecknas sedan och blir en del av deras Framtidsplan. Det är ett dokument som ska följa dem vidare till grundskolan och ända upp i gymnasiet.

— De här samtalen är ett sätt att väcka barnens intresse för olika yrken, säger Charlotte Ekvall Falk.

Barnen har också varit och träffat personal från ett restaurangkök, kollat i vaktmästarens verktygslåda och pratat med brandmän.

— Och så har vi yrkeslådor med målar- och doktorssaker som barnen leker med, berättar Charlotte Ekvall Falk.

När man lyssnar på fem­åringarna kring bordet kan man ana ett mönster där flickorna vill bli hårfrisörskor, sjuksköterskor eller förskollärare som sina mammor och pojkarna skogsarbetare eller bilförsäljare som sina pappor.

— Vi pratar om att det inte ska vara någon skillnad och att både pojkar och flickor kan ha ett visst yrke. I en polisbil som körde förbi satt två kvinnliga poliser och då blev det en diskussion om det, nämner Charlotte Ekvall Falk som exempel.

Sedan 2011 har Vetlanda kommun en plan som ska se till att barn och elever kontinuerligt kommer i kontakt med arbets­livet under skoltiden. Och tanken är att Framtidsplanen ska vara den röda tråden där studiebesök, prao och ­möten med olika yrkes­personer dokumenteras.

Skolorna har kommit olika långt med att införa planen. Men i de 1—6-skolor där Ulla Salomonsson är rektor gör lärarna en årlig avstämning där eleverna uppdaterar sina tankar om yrkesval.

— I fyran är det mycket hockeyspelare, popmusiker och fotbollsproffs. I sexan är det mer frisör och bilmekaniker även om ett och annat fotbollsproffs hänger kvar, konstaterar Ulla Salomonsson.

Att få in moment av studie- och yrkesvägledning redan i förskolan och lågstadiet handlar inte om att barnen redan då ska låsa sig vid något särskilt yrkesval.

Tvärtom är syftet att vidga barnens vyer så att de kommer i kontakt med yrken som de annars inte skulle upptäcka. Det säger Karina Ruderfors, som är studie- och yrkesvägledare i Vetlanda kommun.

— I lägre åldrar är de jätte­öppna och kan leka och fantisera om olika yrken. Man behöver prata om det här innan de blir tonåringar för då har de redan börjat begränsa sig, säger Karina Ruderfors.

Kollegan Helen Markusson håller med.

— Det är en fördel om eleverna under åren kan få med sig så mycket inblickar och utblickar som möjligt. Om man får en tydlig bild av ett yrke eller bransch så vet man vad som väntar och det kan minska risken för avhopp och omval på gymnasiet, tror hon.

Pjäsen »Third Generation« handlar om barnbarnen till både offer och förövare under andra världskriget och de nedärvda konflikter de bär med sig. Den skildrar möten mellan tyskar, israeliska judar och palestinier i dag.

Pjäsen skapades som ett samarbete mellan Schaubühne i Berlin och Habimateatern i Tel Aviv.

Hösten 2013 kom före­ställningen på besök till ­Malmö stadsteater och sågs av över 1 000 gymnasie­elever.

Nu finns en inspelning tillgänglig via webben som en del av projektet ­Malmö the true story. Projektet syftar till att samla in gym­nasieelevers berättelser om hur det är att vara ung i Malmö i dag.

Varje måndag och onsdag får något av de äldre barnen dra på sig kockkostymen och vara med i köket när lunchen tillagas.

— Det är inte alla som får laga mat hemma. Här gör vi allt från grunden och barnen får vara med och hjälpa till, säger Veronica Turesson.

Barnen får lära sig att när man jobbar i kök så är det vikigt med hygienen, att man tvättar sig och städar omkring sig.

— Sedan pratar vi om varför det är så många grytor i köket. Att det finns barn som har allergier eller kanske inte äter fläskkött av religiösa skäl. Barnen lär sig att det inte är något konstigt men ändå viktigt att hålla koll på.

Det går också bra att träna matematik i köket, tycker Veronica Turesson.

— Man måste ju räkna hur många barn som ska ha mat, räkna deciliter, mäta och väga, förklarar hon.

Ett av de populäraste momenten är när barnen får skära med en kniv, berättar Veronica Turesson.

— Då känner de sig stolta. En del har aldrig hållit i en vass kniv förut utan bara fått höra att den är farlig. Jag förklarar att den inte är farlig så länge man använder den på rätt sätt.

Veronica Turesson har alltid bara ett barn i taget med sig i köket.

— Man måste vara med dem hela tiden. Och om det är två så blir det lätt bus.

Redan som sjuåring arbetade Bashir Aman som koranlärarens assistent i hemlandet Somalia. När han blev elva undervisade han varje kväll ett 30-tal fattiga barn.

— Under många år hade jag mitt klassrum under ett fikonträd i trädgården, säger han.

I dag är han rektor, med svensk rektorsutbildning, på Al-Azharskolan i Stockholm — norra Europas största friskola med muslimsk profil. Grundskolan har 640 elever upp till årskurs 9 och ligger i en nedlagd kommunal gymnasieskola.

Utanför hans rum står redan en förälder och en lärare i kö när vi kommer på morgonen. Han har ett fullspäckat schema men tar sig ändå tid att visa skolan. Vi hinner bara kliva in i ettornas korridor så rusar eleverna emot honom:

— Jag älskar dig, ropar Sumaya Abdirahman och slänger armarna om honom.

Och snart hänger en hel klase barn runt honom.

Det är en populär skola med ett par hundra barn i kö. Men vägen dit har kantats av törnen. I mitten av 1990-talet, några år efter att friskolereformen infördes i Sverige, startade flera muslimska friskolor. Misstänksamheten mot dessa kan jämföras med den som i dag riktas mot vinstdrivande riskkapitalbolag.

Al-Azharskolan granskades hårt i medierna på 1990-talet. Då var Bashir Aman ekonomiansvarig och brottades dagligen med skolans svaga ekonomi. Jobbigast tycker han ändå var misstänksamheten från medier och den negativa inställningen i samhället mot muslimska fri­skolor. Det påverkade möjlig­heterna att anställa kompetenta lärare.

— Under de första åren hamnade vi i försvarsställning. Vi förde även en intern kamp. Våra elevers föräldrar ville ha en skola och svenska myndigheter en annan. Det kändes som om vi var angripna från alla håll, för­klarar Bashir Aman.

År 2000 blev Bashir Aman rektor och det var första året som skolan hade ett överskott.

— För mig hör inte skola ihop med att tjäna pengar. Jag är glad att ingen kräver vinst av mig. Då skulle vi inte ha resurser att satsa. Allt återinvesteras i vår skolverksamhet eller på att utveckla den, säger han.

Majoriteten av lärarna på skolan är etniska svenskar.

— Eleverna behöver höra den svenska språkmelodin. Den finns inte där de bor, konstaterar han.

Skolan har två lärare i varje klass upp till femman och därefter ämneslärarsystem. Man har speciallärare och elevvårdsteam. Ett nytt bibliotek öppnar till hösten med 8 000 böcker. Det ska även användas som bönesal.

— Vi startade vår skola för att valmöjlig­heten inte fanns i den svenska offentliga ­skolan. Där handlade det om EN etnicitet och EN religion. Den vita eleven var utgångspunkten och resten skulle anpassa sig. Den svenska skolan var sluten trots att man inte hade den självbilden, anser han.

Bashir Aman är glad över att alla elever i dag bemöts mer utifrån sina behov i svenska skolor.

— Nu finns exempelvis halalkött och man kan få ledigt vid särskilda högtider. Jag menar att vi varit en del av den förändringen av det svenska samhället.

10 argument för fria skolvalet:

• Konkurrens är bra och nyttigt för skolans organisation.

• Bra att man kan välja skola med tanke på elevernas olika lärstilar.

• Det fria skolvalet är positivt, det är bostadssegregationen som är det stora problemet.

• Klimatet på skolan blir bättre med fler positiva elever som fått möjlighet att välja.

• Skolorna anstränger sig lite extra för att locka elever.

• Finns inget som säger att den kommunala skolan skulle vara bättre för alla.

• Skolor med olika pedagogiska inriktningar som Waldorf och Montessori ger mångfald och inspiration till den pedagogiska utvecklingen.

• Jag tror att det är bra med föräldrar och barn som är positiva till det skolval de gjort. Det ger engagerade föräldrar och barn.

• Bra att kunna byta skolmiljö för barn som inte riktigt fått till det på sin förra skola.

• Det fria skolvalet bör vara en ­självklarhet i ett demokratiskt ­samhälle. †

10 argument mot fria skolvalet:

• Den naturliga blandningen av barn med olika bakgrund minskar. ­Skolan blir ojämlik – kunskapsmässigt, ­socialt och kulturellt.

• Svårt för unga att göra medvetna val och se skolans riktiga kvaliteter. Elever och föräldrar har varken kunskap eller insyn nog.

• Det blir en snedbelastning på skolorna i en kommun. Skapar en otrygg arbetsmiljö för lärarna i skolorna som utarmas.

• Risken är att skolorna gör sig populära genom att sätta höga betyg. Då påverkas likvärdigheten.

• Ökade klyftor: välutbildade föräldrar gör mer medvetna val

• Pengar går till reklam i stället för undervisning.

• Rörigt med många skolbyten mitt i läsåret.

• Viktigt känna samhörighet där man bor.

• Rektorer vågar inte ställa krav på föräldrarna. För då kanske eleven byter skola.

• Ett skapat behov, gynnar bara dem som redan har det bra. †

Hur gör ni det?

— Med en gemensam katalog och en gemensam portal på nätet kan alla skolor – kommunala och fristående – få ut information på likartade villkor. Bakgrunden är att vi har ett samverkansavtal om att eleverna kan söka fritt inom alla kommuner i området.

Vad vinner ni på att informera gemensamt?

— Vi kan tillsammans se till att uppfylla lagens krav på att informationen ska vara saklig. Vi har också en gemensam chatt där studie- och yrkesvägledare från alla kommuner turas om att vara med.

Har kommunerna och skolorna ingen egen marknadsföring nu?

— Kommunerna har kommit överens om att inte trycka egna kataloger, men i övrigt är varje kommun och friskola fria att sköta sin egen marknadsföring.

Så det har inte lett till någon minskning av all information?

— Min uppfattning är att skolorna håller igen lite nu. Eleverna vet att de kan få all information som är så korrekt som möjligt på ett och samma ställe.

Bidrar ni till att höja kvaliteten i skolornas egen information?

— Vi vill vara ett gott exempel och det kan höja lägstanivån. Men många gymnasieskolor kämpar för livet nu och då kan det bli mer tryck i marknadsföringen.