Hösten 2013 kan man se att det har skett en uppgång av antalet nya lärlingselever, men varken Skolverket eller företrädare för den dominerande lärlingskoncernen Praktiska tror att förbättringen beror på en faktisk elevökning.

I stället har skolorna sannolikt blivit snabbare med att få ut elever på lärlingsplatser redan under höstterminen och på att anmäla utbildnings­kontrakten till Skolverket, vilket är en förutsättning för att räknas som lärling.

När regeringen beslutade om att permanenta lärlingsutbildningen från höstterminen 2011 var målet att skapa 30 000 nya lärlingsplatser. I dag går totalt 6 000 elever på ett lärlingsprogram.

— Det går väldigt trögt att bryta invanda mönster och traditioner. Men trots det är det min absoluta övertygelse att Sverige ska gå över till ett lärlingssystem av europeisk ­modell som i Tyskland, Danmark, Holland, säger utbildningsminister Jan Björklund.

Lärlingsutbildningen har länge dragits med stora problem. Omkring 40 procent hoppar av det första året. Betygsnivåerna är låga och skolorna är dåliga på att följa upp elevernas resultat. Trots stora behov får elever inte det stöd de behöver. Många skolor misslyckas också med att få ut eleverna på företag minst 50 procent av utbildningstiden, vilket är statens krav. Det framgår av Skolinspektionens och Skolverkets rapporter.

Ibrahim Baylan, skolpolitisk talesperson för Socialdemo­kraterna, konstaterar att redan försöksverksamheten med lärlingar som startade 2008 visade på enorma problem.

— Ändå valde regeringen att fortsätta på en misslyckad väg med en utbildning med gigantiska avhopp. Man borde i stället ha klivit ett steg tillbaka och funderat över hur man skulle gå vidare, säger han.

Skolinspektionens granskningar visar att många skolor saknar en övergripande strategi för hur lärlingsutbildningen ska bedrivas. Mycket hänger på den enskilda läraren.

Utbildningskontrakten, som bland annat reglerar vad eleverna ska lära sig på företagen, har ofta stora brister. På vissa skolor vet inte ens eleverna ifall de går en lärlingsutbildning eller ett vanligt yrkesprogram, vilket gör det svårt att ställa krav på utbildningen.

Skolorna har också problem att få handledare att gå handledarutbildning utanför arbetsplatserna. Eftersom skolorna är rädda att förlora samarbetet och lärlingsplatserna så har de ofta svårt att ställa krav på företagen.

Att yrkesprogrammen, dit lärlingarna räknas, tappat attraktionskraft är också en orsak till nedgången.

Företrädare för näringslivet menar att regeringen sänkt utbildningen genom att beskriva den som en väg för skoltrötta.

Johan Olsson, utbildningspolitisk expert på Svenskt Näringsliv, ser hela lärlings­reformen som en utbildningspolitisk produkt med stora legi­timitets­problem bland både enskilda företag och branscher.

Regeringens senaste förslag att företagen ska ge lärlingar lön och anställning är att börja i fel ände, anser han.

— Vi ser inte att det finns någon stor efterfrågan på att anställa lärlingar. Vi kan inte se någon vinst för företagen med regeringens upplägg så där kommer det inte att bli några enorma volymökningar, säger Johan Olsson.

För att lyckas med utbildningen måste skolorna hitta strategier för att överbrygga klyftan mellan arbetslivets krav och utbildningens mål, skriver Skolinspektionen.

Ann-Charlotte Eriksson, vice ordförande i Lärarförbundet, tycker att regeringen borde tänka om. Lärlings­utbildning är inte rätt väg att gå när så få är intresserade.

— Låt lärlingssystemet finnas som en liten del för de fåtal elever som är intresserade. Och satsa i stället de statliga pengarna på yrkesprogrammens arbets­platsförlagda lärande som huvudspår, säger hon. 

Låt företagen och branscher­na ta ansvaret för lärlings­utbildningen och skolpengen. Det skulle ge lärlingsutbildningen en möjlighet att överleva.

Idén kommer från Jonas Olofsson, professor i ekonomisk historia på Malmö högskola, som tillsammans med Eskil Wadensjö, professor i national­ekonomi på Stockholms universitet, ­tagit fram förslag på hur man skulle kunna förändra lärlingssystemet. Förslagen presen­terades nyligen i Studie­förbundet Näringsliv- och Samhälles rapport.

Ett av förslagen är att man ska vända på ordningen och låta före­tagen och branscherna få ansvaret för lärlings­utbildningen och också för skolpengen.

— Om branscherna själva håller i lärlingsutbildningen så kan de rigga den på det sätt de önskar utifrån behoven. Då skulle man få ett annat engagemang och ansvars­tagande, säger Jonas Olofsson.

Utbildningsminister Jan Björklund säger att han är ­öppen för att vända på ansvaret för lärlingsutbildningen. Han menar att de branscher som har förutsättningar att ­klara av att ta över ansvaret skulle kunna få det som ett parallellt spår till den vanliga lärlings­utbildningen.

— Jag ger i dagarna statens särskilda utredare ett tilläggsdirektiv att utreda möjlig­heterna för bransch­lärlingar.

— Jag försöker ha samma lösenord till allt men systemen har olika krav på bokstäver och tecken och då krånglar det till sig. Dess­utom ska man byta var femte vecka, säger hon.

Arbetsmiljöverket kritiserade nyligen staden för rektorernas höga arbetsbelastning. De många IT-systemen nämns som en av orsaker­na till den dagliga stressen.

Sannaskolan är en 4—9-skola med cirka 300 elever och 33 anställda. En ståtlig men sliten, överdimensionerad och kulturminnesskyddad funkisbyggnad från 1941 som ligger i de gamla arbetar- och hamnkvarteren i Majorna. Maria Ström började som rektor på skolan i augusti. Innan dess hade hon samma jobb på en skola i Örgryte/Härlanda i nio och ett halvt år. Hon ville tänka nytt.

— På min förra skola var eleverna mer studie­motiverade. Här är det lite tuffare, säger hon.

Klockan är halv tio och hon har varit på plats sedan strax efter åtta. Det blev en timme fylld av snabba samtal med lära­re och elevhälsopersonal, bland annat om några ungdomar från en annan stadsdel som körts i väg från skolan. Ovälkomna påhälsningar utifrån inträffar ibland och skapar oro.

Nu vill Maria Ström svara på ett mejl från en förälder och få ut en kallelse till nästa veckas arbetsplatsträff. Men strax kommer elevassistenten med två flickor som har satt eld på innehållet i en papperskorg. Det blir samtal bakom stängd glasdörr och därefter krismöte med kuratorn Madeleine Hansson.

— Vad gör vi?

— Anmäler, tycker kuratorn.

Maria Ström gör ganska ofta orosanmälningar till socialtjänsten när skolan misstänker att ett barn far illa. Föräldrarna informeras alltid och det kan bli upprörda känslor.

— Därför är det jag och elevhälsan som sköter detta. Lärarna som samarbetar med eleverna varje dag ska inte vara inblandade.

Ritsch ratsch. Maria Ström drar några drag med klädvårdsrullen på de svarta byxorna. Dags för lunch. Hon önskar att hon fick anlita en städfirma själv i stället för att vara utlämnad till den som Göteborgs centrala förvaltning har handlat upp.

— Ibland lägger jag ut en dammtuss bara för att få ett grepp om hur ofta och hur noga de städar. Vi är mycket missnöjda med dem som har fått avtalet, säger hon.

Annars är ansvaret för grundskolan utlagt på de tio stadsdelarna. Resursfördelningen sker i tre led. Först får stadsdelen en summa pengar som är beräknad efter befolkningens ålder och socioekonomi. Därefter prioriterar varje stadsdel mellan skola, socialtjänst och äldreomsorg. Till sist får sektorschefen och områdeschefen för skolan sin påse att fördela på enheterna.

Tillämpningen av systemet har haft den underliga konsekvensen att Maria Ström hade mer i elevpeng på skolan i Örgryte/Härlanda än vad hon har nu på Sannaskolan, trots att behoven är större här.

Nu jobbar rektorerna i stadsdelen Major­na/Linné för att 2014 års budget ska få påspädning. Det som anslagits hittills räcker inte till mer än en lärare per klass.

— Jag kan ju inte ta bort min enda specialpedagog, så jag fortsätter med den verksamhet jag har i väntan på ett positivt besked. Blir det negativt måste jag vidta ganska stränga åtgärder, säger Maria Ström.

Över pastagratängen målar hon med drastisk pensel bilden av sig själv: »En sketen mellanchef med en massa beslutsfattande nivåer ovanför sig och begränsade resurser.«

Maria Ström är 54 år och lärare i bild och media i botten. Hon har gått rektorsutbildningen och är tillsvidareanställd som rektor. Hon har ingen biträdande, däremot en lärare som är »ledningsstöd« på halva sin tjänst.

Som alla andra rektorer har hon två uppdragsgivare — staten som slår fast vad hon ska göra i lagar och förordningar och kommunen som betalar verksamheten och hennes lön. Men det är inte staten som avskedar henne om hon inte lever upp till alla »rektor ska«, utan kommunen som fråntar henne rektorsuppdraget om hon inte håller ekonomin.

— Ett dilemma, säger Maria Ström.

I en undersökning som Lärarförbundets tidning Chef & Ledarskap gjorde före jul uppgav 37 procent av de svarande rektorerna att de brutit mot skollagen genom att neka elever särskilt stöd. Orsakerna var brist på pengar och kompetens, oftast pengar.

Maria Ström anser inte att hon kan gå ut och säga att hon bryter mot skollagen. Då kan svaret bli: »Nähä, då får väl du sluta vara rektor.«

— Jag tror inte att någon i skolan vill säga att de inte kan sköta sitt uppdrag. Det är därför även lärarna trixar med knäna för att hjälpa alla elever. Vi går in i väggen och blir sjukskrivna hellre än att säga att vi inte klarar vårt jobb, säger hon.

Knack knack. Maria Ström har precis place­rat kaffekoppen på skrivbordet när en lärare, nyanställd på skolan, vill ha hjälp att hitta incidentrapporten i sammelsuriet av IT-system. En elev i fyran har ertappats med att röka.

— Har du pratat med eleven? Ringt hem? Bra.

Många rapporter har visat att rektorer har för lite tid till sitt pedagogiska ledarskap, ­senast en från Lärarförbundets skolledarföre­ning. Det gäller även Maria Ström.

— Jag försöker sticka emellan med klassrumsbesök. Det blir inte de där tjusiga observationerna där man kryssar av på ett papper utan mer att man känner av stämningen i tio minuter.

Hon tror att det lärare framför allt vill ha är en rektor som skapar förutsättningar för deras arbete och står bakom dem när de får kritik. Och pedagogisk ledare kan man vara på många sätt — till exempel genom att driva diskussioner vid ämnes­konferenser och arbetslagsmöten.

Schemaläggning är en annan viktig del av ledarskapet.

— Vi har effektiviserat matematiken genom att lägga den på samma tid i en hel årskurs och sätta in en extra lärare. På det sättet har vi fått fyra grupper av tre klasser, säger Maria Ström.

Är du skicklig i ditt yrke? Ger ditt arbete goda resultat? Kan du samarbeta?

I fönstret ligger Göteborgs stads löne­samtalsblanketter där lärarna ska värderas i tio nivåer av sig själva och rektor.

Maria Ström träffar rektorsgruppen i Major­na/Linné en gång i veckan. Just nu diskuterar de tolv rektorerna och områdeschefen hur de ska tänka kring löneöversynen så att det blir enhetligt. Att behandla årets 3,1 procent som en gemensam pott för hela området är enda sättet att kunna differentiera lönerna tillräckligt för lärarna på skolorna.

Hennes egen lön ligger på 43 500 kronor i månaden. Varken högt eller lågt, tycker hon.

En grupp elever kommer in på expeditionen på jakt efter kurator och släcker lamporna när de går. Maria Ström studsar upp och tillrättavisar. Det blir mer och mer tydligt att här händer grejer hela tiden. Hon har nästan aldrig lugn och ro att ägna sig åt en sak.

»Energitjuv« och »dilemma« är ord som återkommer när hon pratar.

— Hur ska jag skriva? Maria Ström lutar huvudet i händerna. Mejlet som aldrig vill bli klart är till en förälder av det gränslösa slaget, en som redan har fått allt det stöd till sitt barn som skolan kan erbjuda men som ändå pockar på mer. Det är dags att sätta stopp.

— Det kräver mycket koncentration att hitta rätt ord och formulera sig korrekt. Om jag inte gör det kan det vändas emot mig och så kommer det anmälningar till Skolinspektionen. Då måste jag svara även på dem och det är fruktansvärt tidskrävande.

I kväll blir det sent, för Sannaskolan har ­öppet hus. Men hon försöker hålla sina 40 timmar i veckan, även om det innebär att en del tycker att hon inte svarar tillräckligt snabbt.

— Mejlboxen är alltid full och jag har säkert 50 meddelanden på min telefon som jag inte hunnit lyssna av. Det är klart att jag hade kunnat sitta och göra det efter klockan sex en kväll. Det är väl någon slags överlevnads­strategi att låta bli, säger Maria Ström.

55 procent av rektorerna har funderat på att lämna yrket det senaste året, trots att de trivs. Det visar rapporten från Lärarförbundet. Även hon har tänkt tanken.

— För att det är tufft och för att jag ibland känner att kroppen inte orkar med. Samtidigt är det ett viktigt och roligt jobb att vara med och forma morgondagens människor. Och det är ju här jag har min kompetens.

Klockan närmar sig fyra. Det jobbiga mejlet och möteskallelsen är äntligen skrivna och nu ska hon mingla med potentiella elever och deras föräldrar i bamba. Men hon fastnar med blicken i fjärran — där Älvsborgsbrons ljusgröna båge spänner över Göta Älv.

— Ibland blir det kortslutning i hjärnan och jag glömmer vad jag höll på med. Då ­börjar jag vattna blommor eller titta på utsikten i stället.

Maken har skjutsat barnen till skolan, frukosten är undanplockad och kaninen har fått vatten. Lugnet sänker sig över familjen Alms villa i Tyresö och Pernilla Alms författardag kan börja. Fyra dagar i veckan jobbar hon som högstadielärare i Nacka men en dag är hon hemma och skriver. Hon har redan debu­terat med en roman men den här gången blir det en debattbok mot läxor.

Vad är det med läxor som retar dig?

— De är otroligt orättvisa. Jag är proffs på studieteknik och kan ge mina barn bra hjälp med läxorna. Andra barn har föräldrar som inte kan svenska eller som jobbar mycket och sällan är hemma.

Man kan väl ge läxor som eleverna klarar utan föräldrarnas hjälp?

— Klart att det finns mer eller mindre lämpliga hemuppgifter men frågan är varför det är så viktigt att ta av barnens fritid. Ge mig bevis för att läxor fungerar. Till dess menar jag att nackdelarna överväger.

Ett problem är att läxorna tar död på ­barnens naturliga kunskapstörst, anser Pernilla Alm.

— När min yngsta dotter har läsläxa så är det ett stort motstånd men om vi säger att hon får läsa Bamse så gör hon det gärna. Sedan är det väl ingen som vill ta jobbet med sig hem och då är det osunt att lära barn det.

Det är tunt med forskning om nyttan av läxor. Utbildningsforskaren John Hatties studier visar en svagt positiv effekt men den varierar med elevens ålder. Högpresterande gymnasieelever blir ännu bättre av läxor medan yngre barns lärande rentav kan påverkas negativt.

Pernilla Alm tycker att elever ska hinna med skolarbetet på skoltid. Det går om man värnar lektionerna.

— Jag blir vansinnig när man tar bort min lektionstid till förmån för skolbio, skol-DM och annat.

Och läxor är en tidstjuv i sig, menar hon.

— Man måste samla in, kontrollera och ge återkoppling på läxor i stället för att använda lektionerna för inlärning och repetition.

Pernilla Alm är inte främmande för att förlänga skoldagen om tiden i skolan inte räcker till. Det kanske behövs fler lektioner eller egenstudier på skoltid med lärare när­varande, funderar hon.

— Jag tror att lärare kan tänka sig mer lektionsbunden tid om vi tar bort en del möten och slipper rätta nationella prov.

Läxor kan rentav slå mot läraryrkets status, enligt Pernilla Alm.

— Vi ska vara legitimerade annars får vi inte sätta betyg eller undervisa i lägre åldrar. Samtidigt överlåter vi en del av jobbet till obehöriga föräldrar och elever.

Pernilla Alm tror att lärare sällan vet hur mycket läxor andra lärare har gett och att den totala läxbördan kan bli stor för eleverna. Själv ger hon i stort sett aldrig läxor.

— Några föräldrar har klagat, andra tycker att det är bra eftersom deras barn redan är stressade som sjutton.

Bahar Idris, 18 år, går första året på hantverksprogrammet med inriktning frisör på Praktiskas gymnasium i Halmstad. Hon har valt att vara lärling.

— Jag har praktik var tredje vecka och började som lärling i oktober. Jag var lite blyg först men nu går det bra, säger hon.

I dag är det permanentprov inne på skolan. Bahar är snabb på att rulla upp hår och är nästan klar med sin övningsdocka när yrkesläraren Anna Lerjebo tar över och visar alla i klassen.

När Skolinspektionen inledde sin granskning av Praktiska i Halmstad år 2012 fick skolan skarp kritik. Den handlade bland annat om att fyra av tio elever inte fullföljde utbildningen. Arbetet med särskilt stöd utgick inte från elevernas behov. Det saknades behöriga lärare och lärarna ställde för låga krav på eleverna.

Nu har man åtgärdat alla bristerna och fått grönt ljus av Skolinspektionen.

Skolan har 190 elever, 40 är lärlingar, 50 går yrkesintroduktion och 100 elever går på vanligt yrkesprogram inom något av de sex program som skolan erbjuder.

Martina Grufman går första året på byggprogrammet. Hon är 16 år och letar nu efter en arbetsplats för att bli lärling i tvåan. Precis som majoriteten av sina jämnåriga har hon ­aldrig haft ett sommarjobb.

— Det här känns rätt nu men jag vet inte vad jag vill göra om tio år, förklarar hon.

Läraren Anna Lerjebo tror väldigt mycket på idén med lärlingsutbildning men kvaliteten måste vara bra.

— Jag pushar på alla elever som klarat sina grundämnen. Vill de komma ut på arbetsplatser så hjälper jag dem, säger hon.

Själv åker hon runt på arbets­platserna och besöker eleverna. Hon kontrollerar att allt fungerar och att eleverna når sina utbildningsmål.

Förutom det lokala arbetet på skolan för att säkra kvaliteten har trycket ökat från Praktiskas koncernledning.

— Resultaten följs oftare upp centralt från ledningen och det har skett en uppstramning i att säkra kvaliteten. Ledningen undersöker också hur många elever här som fått praktik och som tagit examen och jämför med andra skolor i koncernen, säger Nikola Trubarac, rektor på Praktiska i Halmstad.

I samband med att lärlingsförsöket inleddes år 2008 expanderade koncernen Praktiska (tidigare Baggium) snabbt. Praktiska dominerade fullständigt marknaden för lärlingar under försöksverksamheten. Som mest hade koncernen 52 skolor. När lärlingsutbildningen blev permanent hösten 2011 hade Praktiska fortfarande 53 procent av eleverna. I dag har siffran sjunkit till cirka 35 procent.

Praktiska har lagt ned skolor på grund av hård konkurrens, minskande elevkullar och överetablering. Koncernen har kvar 35 skolor runt om i landet.

Patrik Wigelius, myndighets- och kvalitetschef på Praktiska­koncernen, konstaterar att det varit tuffa år. Samtidigt har skolorna lärt sig mycket av Skolinspektionens granskningar. Han framhåller att det egentligen krävs mer av en lärlingselev än en gymnasieförlagd elev.

— De ska klara att gå upp tidi­ga morgnar, arbeta åtta timmar med vuxna och ändå klara av sina teoretiska studier på skolan. Det krävs helt enkelt att man blir vuxen lite snabbare, säger han. 

Låt företagen och branscher­na ta ansvaret för lärlings­utbildningen och skolpengen. Det skulle ge lärlingsutbildningen en möjlighet att överleva.

Idén kommer från Jonas Olofsson, professor i ekonomisk historia på Malmö högskola, som tillsammans med Eskil Wadensjö, professor i national­ekonomi på Stockholms universitet, ­tagit fram förslag på hur man skulle kunna förändra lärlingssystemet. Förslagen presen­terades nyligen i Studie­förbundet Näringsliv- och Samhälles rapport.

Ett av förslagen är att man ska vända på ordningen och låta före­tagen och branscherna få ansvaret för lärlings­utbildningen och också för skolpengen.

— Om branscherna själva håller i lärlingsutbildningen så kan de rigga den på det sätt de önskar utifrån behoven. Då skulle man få ett annat engagemang och ansvars­tagande, säger Jonas Olofsson.

Utbildningsminister Jan Björklund säger att han är ­öppen för att vända på ansvaret för lärlingsutbildningen. Han menar att de branscher som har förutsättningar att ­klara av att ta över ansvaret skulle kunna få det som ett parallellt spår till den vanliga lärlings­utbildningen.

— Jag ger i dagarna statens särskilda utredare ett tilläggsdirektiv att utreda möjlig­heterna för bransch­lärlingar.

Bahar Idris, 18 år, går första året på hantverksprogrammet med inriktning frisör på Praktiskas gymnasium i Halmstad. Hon har valt att vara lärling.

— Jag har praktik var tredje vecka och började som lärling i oktober. Jag var lite blyg först men nu går det bra, säger hon.

I dag är det permanentprov inne på skolan. Bahar är snabb på att rulla upp hår och är nästan klar med sin övningsdocka när yrkesläraren Anna Lerjebo tar över och visar alla i klassen.

När Skolinspektionen inledde sin granskning av Praktiska i Halmstad år 2012 fick skolan skarp kritik. Den handlade bland annat om att fyra av tio elever inte fullföljde utbildningen. Arbetet med särskilt stöd utgick inte från elevernas behov. Det saknades behöriga lärare och lärarna ställde för låga krav på eleverna.

Nu har man åtgärdat alla bristerna och fått grönt ljus av Skolinspektionen.

Skolan har 190 elever, 40 är lärlingar, 50 går yrkesintroduktion och 100 elever går på vanligt yrkesprogram inom något av de sex program som skolan erbjuder.

Martina Grufman går första året på byggprogrammet. Hon är 16 år och letar nu efter en arbetsplats för att bli lärling i tvåan. Precis som majoriteten av sina jämnåriga har hon ­aldrig haft ett sommarjobb.

— Det här känns rätt nu men jag vet inte vad jag vill göra om tio år, förklarar hon.

Läraren Anna Lerjebo tror väldigt mycket på idén med lärlingsutbildning men kvaliteten måste vara bra.

— Jag pushar på alla elever som klarat sina grundämnen. Vill de komma ut på arbetsplatser så hjälper jag dem, säger hon.

Själv åker hon runt på arbets­platserna och besöker eleverna. Hon kontrollerar att allt fungerar och att eleverna når sina utbildningsmål.

Förutom det lokala arbetet på skolan för att säkra kvaliteten har trycket ökat från Praktiskas koncernledning.

— Resultaten följs oftare upp centralt från ledningen och det har skett en uppstramning i att säkra kvaliteten. Ledningen undersöker också hur många elever här som fått praktik och som tagit examen och jämför med andra skolor i koncernen, säger Nikola Trubarac, rektor på Praktiska i Halmstad.

I samband med att lärlingsförsöket inleddes år 2008 expanderade koncernen Praktiska (tidigare Baggium) snabbt. Praktiska dominerade fullständigt marknaden för lärlingar under försöksverksamheten. Som mest hade koncernen 52 skolor. När lärlingsutbildningen blev permanent hösten 2011 hade Praktiska fortfarande 53 procent av eleverna. I dag har siffran sjunkit till cirka 35 procent.

Praktiska har lagt ned skolor på grund av hård konkurrens, minskande elevkullar och överetablering. Koncernen har kvar 35 skolor runt om i landet.

Patrik Wigelius, myndighets- och kvalitetschef på Praktiska­koncernen, konstaterar att det varit tuffa år. Samtidigt har skolorna lärt sig mycket av Skolinspektionens granskningar. Han framhåller att det egentligen krävs mer av en lärlingselev än en gymnasieförlagd elev.

— De ska klara att gå upp tidi­ga morgnar, arbeta åtta timmar med vuxna och ändå klara av sina teoretiska studier på skolan. Det krävs helt enkelt att man blir vuxen lite snabbare, säger han. 

Låt företagen och branscher­na ta ansvaret för lärlings­utbildningen och skolpengen. Det skulle ge lärlingsutbildningen en möjlighet att överleva.

Idén kommer från Jonas Olofsson, professor i ekonomisk historia på Malmö högskola, som tillsammans med Eskil Wadensjö, professor i national­ekonomi på Stockholms universitet, ­tagit fram förslag på hur man skulle kunna förändra lärlingssystemet. Förslagen presen­terades nyligen i Studie­förbundet Näringsliv- och Samhälles rapport.

Ett av förslagen är att man ska vända på ordningen och låta före­tagen och branscherna få ansvaret för lärlings­utbildningen och också för skolpengen.

— Om branscherna själva håller i lärlingsutbildningen så kan de rigga den på det sätt de önskar utifrån behoven. Då skulle man få ett annat engagemang och ansvars­tagande, säger Jonas Olofsson.

Utbildningsminister Jan Björklund säger att han är ­öppen för att vända på ansvaret för lärlingsutbildningen. Han menar att de branscher som har förutsättningar att ­klara av att ta över ansvaret skulle kunna få det som ett parallellt spår till den vanliga lärlings­utbildningen.

— Jag ger i dagarna statens särskilda utredare ett tilläggsdirektiv att utreda möjlig­heterna för bransch­lärlingar.